First Reformed (2017)

First reformed är ett tungt drama om en alkoholiserad präst som börjar ifrågasätta sin syn på livet och världen. Plus ett mycket konstigt slut.

Jag såg filmen för flera veckor sedan och jag har redan mycket diffusa minnen från filmen. Jag kommer ihåg så mycket som att filmens huvudperson spelas av Ethan Hawke och att han är otroligt bra i denna roll. En stark insats! Han är alltid bra, den gode Ethan. Det var egentligen på grund av honom jag valde att se filmen. Jag gillar hans stil. Sen kommer jag ihåg Amanda Seyfried och den relation deras två karaktärer startar upp i filmen.

Men mestadels är detta en långsamt berättad introvert resa. Man behöver inte alltid ha en handling i en film för att den ska bli intressant, men ibland behövs det. I detta fall skulle jag säga att filmen lever bra på sin stämning och Hawke i fokus, jag gillar att hänga med honom oavsett hur ogästvänligt liv han lever. Men nu några veckor efter titten finner jag att filmen känns blekare. Vad gav den egentligen? Det finns säkert de som tycker att filmen har ett viktigt och modernt budskap om att vi måste rädda Moder Jord. Det kan jag skriva under på. I en av filmens bästa scener sjunger en kör Neil Youngs kampvisa Who's gonna stand up (and save the Earth)?

Filmens sista scener är smått problematiska. Filmen som under större delen av sin löptid kändes väldigt närvarande och realistisk ändrar tonalitet och blir mer sagolik. Vid sidan av en initial men simpel chockreaktion kastar filmen ett antal frågor i ansiktet på mig som jag inte känner att den bryr sig om att besvarar. Filmer får gärna ha öppna slut men denna film ligger farligt nära pretto. Den är lite pretto för sakens skull känns det som.

Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Neils låt gör dock att jag trots tvivel känner mig som en efterföljare. Kanske till och med troende? (Hehe, hold your horses boy, let's not get carried away..:!)

Jag ger First reformed tre drastiska åtgärder av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Twin Peaks - Season 3 (2017)

Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5

Mean Girls (2004)

Det var Fiffi som tipsade mig om att det var "National Mean Girls Day" idag den 3:e oktober. Hon visste att jag nyligen har sett filmen men att jag inte publicerat min revy än. Så det vara bara att sätta sig ner och skriva ihop något. Passar ju perfekt att lägga upp detta idag på självaste Mean Girls-dagen!

Jag missade filmen helt när den kom ut men med tiden hade jag fått känslan av att den nog var ganska bra så till slut kollade jag upp den lite mer och slog till. Och det är jag väldigt glad för då detta är en otroligt rolig film. Filmen är skriven av den allra bästa Tina Fey. Hon är ett geni. Hon och några andra medbrottslingar från SNL befolkar flera biroller i filmen. Tina, Amy Poehler, Ana Gasteyer spel och Tim Meadows dyker alla upp i mer eller mindre stora biroller.

Filmen handlar om Cady som är ny på high school. Hennes familj har flyttat hem från flera år i Afrika. Cady spelas av Lindsey Lohan. Hon är nog anledningen till att jag inte varit intresserad av filmen förut. Cady är osäker och vill hemskt gärna passa in i sin nya skola. Väl där hamnar hon i klorna på The Plastics. Senior-klassens queen bitches. Dessa unga damer är filmens behållning och en total fröjd att se. I rollen som den elaka Regina George ser vi den suveräna Rachel McAdams, som den korkade Karen ser vi Amanda Seyfried och som den inställsamme Gretchen ser vi en sensationell Lacey Chabret.

Som motpol till The Plastics har vi den alternativa Janis spelad av Lizzy Caplan och den underbare Damian spelad till perfektion av Daniel Franzese. Lindsey Lohan är faktiskt både den mest ointressanta skådespelaren och hennes karaktär är den tråkigaste i hela filmen . Hon är dock navet som historien rör sig runt.

Jag visste inte att filmen hade nått kultstatus men när jag började kolla lite på internet finner man sida efter sida med hyllningar till denna film. Ett "måste ses" för tonårstjejer tydligen. Ett "måste ses" för alla helt vanliga filmfans säger jag. Och det gäller oavsett ålder.

Filmen är en guldgruva för komiska citat.

Det är detaljerna i filmen som gör den bra. Huvudpersonen är platt och historien har ett smörigt slut (såklart). Men alla biroller är perfekt castade. Och The Plastics är ljuvliga att se. McAdams är som klippt och skuren för the queen bee och bitch. Seyfried och Chabret är inte långt efter. Mycket nöje!

Jag ger Mean girls fyra elaka små flickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Janis och Damian

Nästa generation Plastics. Det kommer alltid nya...

Mean Girls dagen-länkar:

Länk 0

Länk 1

Länk 2

Länk 3

Länk 4

While We're Young (2014)

Nu har jag sett While we're young två gånger så jag känner att jag måste få ur mig några tankar om filmen. Jag är lite kluven inför denna film. Noah Baumbach är en personlig favorit. Jag gillar hans dialogdrivna indy-filmer med fokus på relationer och karaktärsutveckling. Hans filmer har ofta ingen synbar handling utan vi får då bara umgås med hans karaktärer en stund och följa dem i deras hemmavatten. While we're young skiljer sig lite från denna tendens. Filmen har i allra högsta grad en handling.

Jag vill här slänga in en kraftig spoiler-varning då jag känner att jag har svårt att prata om filmen utan att röja känslor och filmens idé. Jag kommer dock inte gå in på detaljer som händer i filmen men om du brukar gilla Noahs filmer ska du kanske se den först och komma åter och läsa mina tankar?

Filmen består av två delar. Den första delen är för mig den klart starkare. Det lustiga är att den delen är ett falsarium. Efter 49 minuter förstår vi i publiken tillika filmens huvudperson Josh (Ben Stiller) att han har blivit förd bakom ljuset av Jamies (Adam Driver). Resten av filmen handlar om hur Josh försöker avslöja Jamie och problematiken runt om det Jamie gjort är problematiskt eller ej.

Den starkare inledningen tar fasta på generationsklyftan mellan Josh och hans fru Cornelia (Naomi Watts) och Jamies och hans unga fru Darby (Amanda Seyfried). Det äldre paret blir som återupplivade ur medelålderns tristess och apati av det yngre paret. Flera mycket underhållande aspekter av det moderna livet vi lever belyses som barn kontra icke barn, hur de sociala medierna styr oss och har förslavat oss, hur befriande det kan vara att öppna sina sinnen för nya impulser och andra tänkvärda sanningar.

Jamie: Let's not look it up. Let's not know it.

Samtidigt behandlas Josh och Jamies två dokumentärfilmer. Josh har gnetat med sin i 10 år och Jamies håller just på att starta upp sin. Lite obemärkt glider filmen in i en annan feeling under andra halvan då handlingen förs framåt via en fråga vad som är objektivt och om hur mycket en dokumentärfilmare får arrangera sin film.

Jag hade gärna sett en film som bara behandlade den första halvan. Den andra halvan blev för mycket fokuserad på mysteriet och handlingen. Jag vet inte om det är Noah Baumbachs styrka helt enkelt.

Samtidigt ser jag vad han gör och blir helt klart imponerad över svängningen i filmen. Under första halvan ser vi Jamie och Darby genom Joshs ögon och likt honom blir vi blåsta och känner oss lurade efteråt. I alla fall jag. Det är en ganska kul idé, inte unik kanske, men eftersom jag såg filmen helt ospoilad första gången blev jag ett enkelt byte och gick på charaden. Men trots denna insikt tycker jag att det fanns mycket spännande småkonflikter, speciellt mellan Cordelia och hennes bästis som just blivit mamma, under första halvan för att kunna fylla en hela dramakomedi i Baumbachs vanliga stil.

Jag ger nu While we're young tre principer av fem möjliga. Filmen kommer kanske växa. Vem vet vad jag tycker om den om 12 dagar...

Betyg: 3+/5

PS, Noah Baumbachs bästa filmer? Frances Ha och The squid and the whale. Svagaste? Margot at the wedding.

A Million Ways To Die In The West (2014)

Albert: C/o her vagina.

Seth MacFarlane, vilken dåre. Jag älskar hans humor som allt som oftast flyttar gränsen för skämten långt bortom pk-linjen. Man pratar om "subversive comedy". Jag tror man kan klassa hans humorsmak som detta, "omstörtande" och "samhällsfientlig". Haha, I like it. En annan filmmakare som har dessa tendenser är Kevin Smith vars filmer ofta är kul och lite skönt galna på gränsen.

Jag och filmspanarbrodern Jojjenito utnyttjade klämdagen i fredags med två filmer varav denna var den senare av de två. Premiärkvällen på stora Rigoletto. Jag förundrades lite över att en hel del av publiken var mycket ung. Filmen hade tydligen bara 11-årsgräns trots en del råa skämt.

Eftersom jag älskade hans förra film Ted hade jag förhoppningar om denna. Tyvärr hade jag sett trailern och i värsta fall skulle det visa sig att alla filmens roligaste skämt visats i trailern. Nu var det lyckligtvis inte så.

Men du, om du inte sett filmen och inte vill höra en enda liten detalj om skämt eller annat från filmen ska du kanske vänta med att läsa vidare.

Milda spoilers nedan. Läses på egen risk.

Lustig promo-poster med tanke på ryktet om Liam Neesons "member" (gigantisk)

A million ways to die in the West är en mycket rolig film, men den är inte lika bra som Ted som känns som en mer helgjuten film. Som vanligt var det en massa sexskämt och dem brukar jag uppskatta. Tyvärr kör han med några prut, kiss och bajs-skämt också och de kunde vi gärna varit utan. De är helt enkelt inte kul. Alls. Men de flesta riktigt roliga skämten handlar om Vilda Västern.

Vad jag gillar med filmen är att den utspelas i vilda västern på 1880-talet. Alla som bor och lever där känner inte till något annat, förutom vår huvudperson Albert. Han har inte rest i tiden, men han ser som om han vore en storstadsmänniska från vår nutid hur svinigt och skitigt allt är. Han ser allt det sjaskiga för vad det är och kan med stor sarkasm kommentera det han ser. Och han förstår dessutom med rätta att alla och allt kan döda honom, för det finns en miljon olika sätt att dö på i Vilda Västern.

Några av de roligaste skämten är om att medellivslängden har "gått upp till 35 år", om varför folk aldrig ler på gamla fotografier, Ryan Renolds, om mustascher, om att svarta män älskar svarta damers bakdelar, om att hålla på sig tills man gift sig osv. Mest av allt är alla de olika sätt folk dör på hysteriskt. Jag skrattade högt flera gånger och det måste vara det viktigaste och bästa betyget en renodlad komedi kan få.

Jag har också några problem med filmen. Den är för lång, de hade gärna kunnat dra ner den med 15 minuter. Och även om jag gilla Seth var han inte helgjuten som filmens hjälte, karaktären var lite grund. Filmen hade kanske för många parallella trådar igång. Bland annat tyckte jag att de antingen skulle haft med mer av Liam Neeson, eller mindre. Och vad gjorde Giovanni Ribisi i filmen? Förutom om det skämtet mellan honom och Sarah Silverman. MacFarlanes teknik är förvisso ofta att dra ut skämten tills de blir roliga för att de är så överdrivna...

Filmens största stjärna var helt klart Charlize Theron. Hon var otroligt vacker och påminde mig mycket om en ung Sharon Stone. Hotness. Hon är ju suverän som skådespelare och jag tyckte att hon spelade hatten av alla andra i denna film. Och hon klarade komedi hur galant som helst, precis som Rose Byrne gjorde i Neighbours, en annan mycket rolig komedi som nyligen gick på bio.

Jag gillar denna typ av humor. Jag hade mycket roligt på visningen, satt mest och småskrattade och brast ut i gapflabb lite då och då. Denna typ av komedier känner jag mig svältfödd på så i valet mellan två betyg väljer jag det högre.

Jag ger A million ways to die in the West fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag och Jojjenito hade en förträffligt trevlig bioeftermiddag. Hoppas att han inte dog i vilda västern utan att han såg humorn. Sedan tidigare har Fiffi och Movies-Noir sett filmen.

Jennifer's Body (2009)

Hell is a teenage girl.

Det är en djävul i barnet! Nja, Dani, men det är en djävul i cheerleadern i alla fall. "Jennifer's body" är skriven av Diablo Cody och producerad av Jason Reitman, teamet som gjorde "Juno". Båda filmerna har liknande modern dialog och samma ton. De är dock två helt skilda genres. "Juno" var en "coming of age" romantisk komedi med en stark tjej i huvudrollen. "Jennifer's body" är en blandning av Veronica Mars, Buffy the Vampire Slayer och vilken generisk "possessed by the devil"-skräckis som helst. I huvudrollen ser vi snärtan Megan Fox. Allt ovan gjorde att den var värt en titt.

Needy: Jennifer's evil.
Chip: I know.
Needy: No. I mean, she's actually evil. Not high school evil.

Om du gillade Robert Rodriguez film "From dusk till dawn" kommer du kanske gilla "Jenifer's body". Personligen är jag inte så speciellt förtjust i filmen. Det ska vara en horror-comedy? Då gjordes det bättre i "Zombieland" med Jesse Eisenberg.


Protagonisten i "Jennifer's body", den blonda nörden Needy spelas av Amanda Seyfried. Hon spelade Lilly Kane i Veronica Mars, och en av killarna som blir dödade av Jennifer spelas av Kyle Gallner som spelade Cassidy Casablancas i samma serie.

Efter första halvan av filmen var jag redo att stänga av. Och det gjorde jag. När jag såg klart filmen idag kunde jag konstatera att andra halvan var lite bättre. Eller var jag bättre idag? Filmen är inte helt värdelös måste jag nog ändå tillstå. Den har sina poänger. Megan Fox är kall och vacker. Inte fullt så sexig neddränkt i blod. Men emellanåt är hon fin. Hon påminner mig lite om Lila i Dexter, säsong 2. Någon annan som ser likheten? Kalla damer, båda.


Jennifer: It smells like Thai food in here. Have you guys been fucking?

Tillbaka till filmen vid handen, "Jennifer's body". Jag antar att Diablo Cody fyllt filmens handling och dialog med referenser och symbolik, och att filmen på något sätt kan ses i ett rosa skimmer. Jag orkar dock inte bena ut alla trådarna och nöjer mig med att se filmen "straight up".

Needy: Are you PMS'ing or something?
Jennifer: PMS isn't real Needy, it was invented by the boy-run media to make us seem like we're crazy.

"Jennifer's body" får två djävulsoffer av fem.

Betyg 2/5

Chastity: It's true. It's on the Wikipedia.