Lean on Pete (2017)

"Lean on Pete" är ett mycket lågmält, personligt och långsamt drama som påminner mig om Kelly Reichardts fina film "Wendy and Lucy". Regissören är Andrew Haigh och han verkar inte vara en muntergök direkt, om man säger så. Han gör mest tunga dramer som det verkar.

I "Lean on Pete" får vi träffa femtonårige Charley som spelas alldeles förträffligt av unge Charlie Plummer. Det är en imponerande tolkning han gör. Charley bor med sin slarver och suput till farsa i en trailerpark i Portland. För att få livet att gå runt tar han ett sommarjobb som hästskötare för en åldrande tävlingshäst med namn Lean on Pete. Hästägaren Del spelas ypperligt av favoriten Steve Buscemi, men tyvärr är han ganska svinig i denna film. Filmen visar sannerligen USAs baksida. 

Charley är en mångfacetterad karaktär som trots en mycket dålig giv i livets kortspel gör det bästa av situationen. Del beklagar sig över att han inte har "manners", men det han saknar i bordsskick tar han igen i att vara reko i viktiga frågor. Filmen är ett enda långt sökande efter att höra till, att vara del av en familj, att kunna slappna av och känna trygghet. Saker som känns självklara tills man inte har dem...

Lean on Pete och de andra stackars hästarna i Dels stall tävlar i en sjaskig värld där endast vinst gäller. De tävlar bokstavligen på liv och död. Tänk wrestling-världen i Darren Aronofskys "The wrestler" fast för hästar. De flesta människor vi får träffa i filmen är mer eller mindre elaka eller i alla fall egoistiska. På så sätt är detta en tvärtom-film jämfört med David Lynchs "The straight story" som visar upp en annan sida av Amerika. Men Lynchs val är kanske en sida som inte är lika spektakulär att visa upp på film...

Del är en ärrad veteran i gemet. Han låter hästarna tävla tills de inte pallar mer och sedan säljs de "till Mexico" dvs det är the end of the road för dem. Charley fattar tycke för Lean on Pete och tragedin sitter redan nu i farstun och väntar.

Som sagt är detta en film som mycket starkt påminner om "Wendy and Lucy". Inte i exakt handling men miljöer, tematik och känsla. Båda är bra men lite lätt deprimerande. Typiska filmfestivalfilmer. Man blir inte direkt överraskad att den är distribuerad av A24 heller. De håller allt som oftast på att rota i personliga "off the beaten track"-filmer.

Betyg: 3/5

45 Years (2015)

Jag valde att se den brittiska filmen 45 years mest för att den är så omtalad inför Oscarsgalan då Charlotte Rampling var nominerad i klassen för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare, samt för att den dök upp på flera årsbästalistor över 2015. Bland annat hade Adam i Filmspotting den som årets tredje bästa film.  Det är kanske inte så bra att välja sina filmer på dessa grunder, men jag var sugen att se själv vad "all the fuss is about".

Filmen är ett noggrant och långsamt spelat drama om ett gift par under dagarna som leder upp till den fest där de ska fira att de varit gifta i 45 år. I filmens första scen får maken Geoff (Tom Courtenay) ett brev som river upp gamla sår och som gör att makan Kate (Charlotte Rampling) tvingas omvärdera både det ena och andra.

Visst är detta ganska bra. Jag ser värdena i filmen. Den är framför allt väldigt bra spelad. Den är dramatisk, känslosam och den har ett intressant slut (som är något av ett mind fuck). Men att detta skulle vara årets tredje bästa film är bollocks, galenskaper och vanvett.

Hur kommer det sig att Adam gillar den så hårt? Jag vet att han sett filmen två gånger och det är kanske så att den växer med andra titten då man som tittare kan avnjuta detaljer i framförandet? Filmen måste också ha rört vid en känslomässig nerv hos honom. Jag tycker dock att stora delar av filmens känsloregister är tämligen generellt. Det är varken unika eller speciellt minnesvärda problem eller känslor som Kate och Geoff tar sig an. Men något i historien eller klangen i historien måste rört om i Adams känslor. Jag triggades uppenbarligen inte av samma saker.

Det jag tar med mig från filmen blir ofrånkomligen känslan av hur beslut i ungdomen kan påverka hela liv. Och om hur och varför karaktärerna i filmen ångrar sig över hur livet blev. Det finns en scen där Kate pratar om att hon önskade att de tagit fler foton under åren som gått. Även om scenens fulla betydelse inte inses förrän i slutet av filmen kan jag känna igen mig i den vemod som hon visar.

Det är svårt att diskutera filmen i detalj utan att spoila och detta är en film som du helst ska se ospoilad, som med de flesta filmer. Se nedan för mina spoiler-kommentarer. Däremot kan jag diskutera ämnet med öppet kontra förklarat slut. Denna film har både och. Hela filmens mysterium, de som hänt i historien och dess konsekvenser är tydligt om du bara hänger med ordentligt. Däremot skulle jag i alla fall velat se lite mer. Vad händer sedan, efter kameran slocknat? Jag hade gärna sett mer av paret och den motreaktion som rimligen måste komma. Eller det är kanske så att man ska hitta på slutet själv i detta fall?

Ok, 45 years var bra men den är i mina ögon ganska överskattad i vissa läger. Älskare av brittisk diskbänks kan dock med fördel ge den en chans. Var Charlotte Rampling så bra att hon förtjänade en nominering? Njae, jag har svårt att se det. Tycker nog att vinnaren Brie Larson var otroligt mycket bättre och Saoirse Ronan i Brooklyn var också vassare. De övriga två har jag inte sett. Jag hade hellre sett Sicario's Emily Blunt som nominerad än Rampling.

Jag ger 45 years tre livslögner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Brutala spoilers - Läses på egen risk

1. Katya var gravid då hon dog, vilket syntes på diabilderna. Därav att Geoff var så säker på att han skulle gift sig med henne. Var det Geoff som inte ville ha barn med Kate?

2. Geoff tog en massa foton på Katya. Han var tydligen en person som fotade sin älskade mycket. Ändå hade Geoff och Kate inga foton på sig själva under alla åren de haft ihop.

3. Sången för första dansen som spelade både på deras bröllop och på festen avslöjar Geoff. Texten handlar om en man som gråter för att han förlorat sitt livs kärlek. Låten är The Platters Smoke gets in your eyes.

4. Kate förstår i sista scenen varför Geoff valde låten till deras bröllop, att han redan då deklarerade att han skulle leva sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Kate inser alltså att hon levt hela sitt liv i en lögn.