The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Requiem for a Dream (2000)

Marion: Harry, can you come home today?
Harry: Yeah...

Darren Aronofskys film Requiem for a dream är en film om droger. Man kan få svar på några frågor då man ser denna film... Ska man ta heroin? Nej! Ska man ta amfetamin? NEJ. Kan man ta kokain? NEJ. Men röka gräs då? NEJ, NEJ. Äta socker? Nej. Äta god mat? NEJ. Andas? Nej. Leva livet? NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ...

Oj då, jag gick visst för långt där. Blev medryckt. Kunde inte sluta. Så är det för filmens fyra huvudpersoner också. De kunde inte sluta. De tar sin grej till överdrivna proportioner. Man kan kanske tycka att Aronofsky också går lite för långt, blir lite väl övertydlig i denna film. Men jag antar att det är ok i ett fall som detta. Och även om filmen är riktigt bra, mer om det nedan, når inte budskapet fram lika starkt som det kunde gjort känner jag såhär några dagar efter jag sett filmen.

Filmen börjar med en galen idiot (heroinist) som rånar sin egen mor. Hon i sin tur verkar redan vara mentalt störd. Av ålder, ensamhet eller bara för att hon är sådan vet man inte och får heller inte veta. Alla individer i filmen, förutom Marion eventuellt, är i mina ögon redan junkies när filmen startar. Jag tror filmen hade blivit ännu hårdare om Aronofsky lagt lite tid på att visa de fyra innan de kastade sig ner i kaninhålet och inledde sin färd mot det oundvikliga slutet.

Men gott folk, låt oss inte nedslås. Detta är en grymt bra film. Jovisst sörru. Aronofsky vet verkligen vad han gör. Med bildspråk, musik, ljud och snabba klipp får han fram de känslor han söker med högsta effektivitet. Filmen är i vissa delar precis så som mardrömmar kan upplevas. Till det kommer genomgående bra skådespeleri där Jennifer Connelly och Ellen Burstyn står ut. Visst Jared Leto är också helt ok. Men det är ändå Jennifer Connellys Marion Silver som lämnar det starkaste intrycket på mig. Ass to ass. Hennes karaktär genomgår den största bergochdalbanan. Ellen Burstyns Sara Goldfarb var en tv-junkie redan när filmen startade och hennes fall blev därmed lite kortare kan jag tycka.

Men man kan ju i alla fall trösta sig med filmens ljusa glimtar... Nähä, det gick inte. Det finns inte en gnutta hopp i denna film. Allt är grått, mörkt, svart elände. Harrys drömsekvens är olycksbådande och verkligheten är än värre. Hur slutar det (spoiler alert!); lobotomerad via elchocker (varför är det alltid dessa elchocker??), en svart kille fast i ett rasistiskt sydstatsfängelse, frivillig sexslav åt en knarklangare samt Harry som förlorade sin frihet, sin tjej, sin arm och sin dröm. Requiem for a dream.

Betyg: 4+/5

Filmens starkaste scen? Det vet båda att han inte kan...

Black Swan (2010)

I had the craziest dream last night about a girl who has turned into a swan, but her prince falls for the wrong girl and she kills herself.

Jag har gått och skjutit på revyn om "Black Swan" ett tag nu. Filmen har fått några dagar på sig att sätta sig i sinnet. Det var i tisdags jag och Vanessa gick och såg filmen på bio. Jag är otroligt glad för att jag såg den på stor duk. Det blev en mycket stark upplevelse. Vi var båda ospoilade när vi såg filmen och den visade sig vara mycket spännande. Jag visste inte att det var en thriller! Min upplevelse var lite lik den terror jag genomled när jag såg den förträffliga thrillern "Jacob's ladder" i Uppsala i början av 90-talet. Den gången hade jag träningsvärk i magen dagen efter. Riktigt så illa var det inte denna gång, men lite liknande. Den maffiga och vackra musiken kombinerat med de obehagliga ljuden som vävs in i filmen under andra halvan fick oss båda att ryckas med i spänningen. Quelle spectaculaire!

"Black Swan" är helt klart en av de bästa filmerna från 2010. Jag är en stor fan av Darren Aronofsky. Hans "Pi" är konstig, "The Fountain" såg jag två gånger på filmfestivalen, "The Wrestler" och Mickey Rourke's återuppståndelse var fantastisk (tala om "dust in the teater"), och nu "Black Swan". "Requiem for a dream" har jag inte sett än. Den står i filmhyllan och blänger på mig. Jag har hört så mycket om den filmen att jag blivit blockad. När är det rätt tid att se en sådan film??

Darren Aronofsky har en förmåga att förhäxa mig. Jag kommer helt in i hans filmer. Detta hände nu igen med "Black Swan". Jag antar att de flesta redan sett filmen så jag ska tillåta mig några antydningar till spoilers nedan. Sluta läs nu om du vill förbli ospoilad, något som jag kan rekommendera om du inte sett filmen.

Stämningen i filmen är filmens viktigaste tillgång. "Black Swan" är vacker och hemsk, hemskt vacker. Svansjön är en sagolik fantasi och dess musik är magisk. Filmens ljudeffekter är mycket suggestiva. När Nina sjunker djupare in i sin schizofreni hör man hennes svarta jag fnittra, man hör hennes vingar flaxa och som i en klassisk opera hör man dova hotfulla toner när den svarta äntrar scenen.

Vi får tre mycket bra rollprestationer. Natalie Portman vann ju en oscar för sin rolltolkning. Grattis. Hon är den starkt hämmade Nina, full av outlöst sexuell frustration. Hon spelar minst två roller, fyra om man räknar in hennes karaktärer i baletten. Hon spelar en karaktär som spelar karaktärer som hon tror att omgivningen förväntar sig av henne. Nina spelar roller för sin mor och för sin lärare. När hon är sig själv är oklart, kanske bara i slutet? Som en kontrast, och vilken kontrast sedan, har vi Mila Kunis i rollen som Lily. Hon är otroligt härlig. Jag tror jag är kär. Igen.

Filmens kanske allra intressantaste karaktär spelas av Barbara Hershey. Hon spelar Nina's förtvinade mor Erica, som om hon vore tagen ur en gammal skräckfilm (det är en djävul i barnet!). Hon är verkligen suverän i filmen. Otäck!

Vincent Cassel i rollen som Thomas har fått en del kritik för sin tolkning. Jag kan hålla med om att han inte kommer upp i den nivå av karisma som historien kräver. Dessutom är det hans karaktär som hela tiden håller på och berättar muntligen vad filmen handlar om. Detta är ett problem med filmens manus. Som Adam och Matty alltid tjatar om i Filmspotting: "show the story, don't tell the story".

Jaha, vilket betyg får då denna thriller? Jag pendlade länge mellan fyra och fem. Men jag nöjer mig med fyra mycket starka svarta svanar av fem. Gå och se filmen, gå och se den på bio!

Betyg: 4/5