Top 10 films of 2022

Filmåret känns ganska svagt och en hel del filmer som konkurrerade om top 10 handlade om deprimerade personer, psykisk sjukdom och mer eller mindre intrikata självmord. Därför har jag aktivt kvoterat in underhållande filmer. Alla filmer på listan är starka favoritfilmer trots allt men ibland får man tänka som Greta och välja en underhållande film över en film som i vissa avseenden skulle kunnat setts som en bättre film. Men ändå inte, ty de kom inte med på årets lista...

Top 10 films of 2022

10. See How They Run (Tom George)

Underhållande pusseldeckare i Agatha Christies anda. Skämtar med genren med kärlek till densamma. Metaskämten haglar runt ensemblen som uppför Christies The Mouse Trap. Sam Rockwell och Saoirse Ronan är ypperliga i huvudrollerna. 

9. Death On the Nile (Kenneth Branagh)

Hantverket är ljuvligt och det är underbart att hänga i denna gamla lyxiga miljö med vackra och glamorösa skådespelare. Branagh väljer att låta det dramatiska slutet bli lika mörkt som i förlagan. Jag älskar hans berättelse, även med den långa mustaschen. 

8. Tár (Todd Field)

Vi bjuds in i den mytomspunna klassiska musikens värld. Mahlers femma är mäktig. Kate Blanchett imponerande i huvudrollen. Bonus att det blir en spökfilm och magisk realism under andra halvan av filmen. 

7. Prey (Dan Trachtenberg)

Överraskande bra prequel till Rovdjuret. Regissör Dan Trachtenberg älskar filmserien och har här en fräsch tagning på den uråldriga frågan: hur dödar man en Predator?

6. Aftersun (Charlotte Wells)

Lågmält och hjärtskärande drama om kvinna som minns en semesterresa med sin far när hon var 11 år. En långsamt berättad historia som växer efter filmens slut. Växer och växer. 

5. Decision to Leave (Park Chan-wook)

Oroväckande och intressant långsam polisthriller. Detektiven faller för den mordmisstänkte änkan. Men vad är hennes syften? Innovativt filmat och klippt av en mästerlig regissör. Årets avslutningsscen. 

4. Moonage Daydream (Brett Morgen)

En hyllning till David Bowie. Istället för en traditionell dokumentär ger Brett Morgen oss ett musikaliskt collage med Bowie himself. Inga intervjuer eller berättarröster, bara Bowie, hans musik och hans framträdanden på scen och i studios. Fokus på 70-talet. Flera tidigare outgivna liveframträdanden.

3. Confess, Fletch (Greg Mottola)

En störtskön ny adaption på böckerna om Fletch. John Hamm efterapar inte Chevy Chase, snarare Elliot Gould från The Long Goodbye. Njutbart!

2. The Whale (Darren Aronofsky)

Svårsmält men minnesvärt om en kraftigt överviktig man som försöker äta ihjäl sig samtidigt som han vill reparera relationen med sin tonåriga dotter. Brandan Fraser skådespelar med sina ögon, sin röst och sin fina själ gömd inne i en enorm fat suit. Oscarn var välförtjänt. 

1. Babylon (Damien Chazelle)

Årets mest underhållande film och den solklara ettan. Damien Chazelle spänner bågen till max och gör en storfilm deluxe. Allt funkar inte till fillo men den är ändå underbar. Margot Robbie i huvudrollen är magnetisk. Årets inledningsscen. 

Bubblare:

• Cha cha real smooth (Cooper Raiff)
• The Fabelmans (Steven Spielberg)
• Top Gun: Maverick (Joseph Kosinski)
• The Northman (Robert Eggers)
• Vengeance (B.J. Novak)
• The Unbearable Weight of Massive Talent (Tom Gormican)

Sugen på att läsa fler topplistor från 2022? Kolla in dessa förtjusande bloggare:
Jojjenito om film
Fiffis Filmtajm
Filmitch

Sugen på att lyssna på Shinypodden Special där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina toppfilmer från året i ett synnerligen komplext matematiskt system som leder oss till Shinypoddens gemensamma vinnare av bästa film från 2022?

Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 1

Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 2

Gertrud (1964)

 

Jag var sugen att se denna då jag hört gott om Dreyers film Ordet. Dessutom såg jag hans stumfilm Le Passion de Jeanne d'Arc i mitt Decennierprojket. Och även om filmen inte blev en favoritfilm fullt ut hade den sannerligen en egen stil och den var minnesvärd.

Nu har jag så sett hans sista film, Gertrud, och den var också minnesvärd, men tyvärr av helt fel orsaker. Sällan har jag stött på en så tråkig film. Detta är filmad teater trots att det inte är filmad teaterscen. Vi har allt som oftast en statisk kamera som registrerar långa dialogdrivna scener. Detta hade kunnat varit bra om vi haft karismatiska skådespelare och en bra dialog men vi får intet av detta.

Dreyer har dessutom inte använt sig av någon av alla de möjligheter som ges av film som unikt media. Filmen är dödstråkig helt enkelt. Den hyllas för hans långa tagningar som det verkar, men för mig blir det tvärtom. Den är sämre på grund av dess tagningar.

I huvudrollen ser vi Nina Pens Rode som Gertrud och jag vet inte vad hon eller regissören tänkte sig med denna tolkning. Hon ser ut att spela rollen som i sömnen. Hon är stel i hela kroppen, rör sig som i slow motion och ser sällan de andra karaktärerna i ögonen. Det ser snarare ut som att karaktären är blind när hon konstant stirrar ner i golvet. Det blir extra svagt när hennes karaktär oavbrutet pratar om att kärleken är det enda som är viktigt i hennes liv. Men vi åskådare ser henne aldrig brinna för denna kärlek. Hon verkar avstängd. Besynnerligt!

Jag får en känsla av att Gertrud förväxlar förälskelse med kärlek, eller kanske lycka med kärlek. Hon väljer bort ett mer lyckligt liv för en kärlek som hon aldrig visar oss att hon är kapabel att känna. Med tanke på manus hade jag väntat mig en film där kärleken visats på duken och inte endast pratats om. Dreyer kanske hade någon slug tanke om avsaknaden av någon som helst hetta eller personkemi mellan "de älskande", men i så fall går det förbi mig fullständigt.

Nej, detta var bland det sämsta jag sett på mycket, mycket länge. Jag blir förvånad och lite förvirrad att filmen begåvats med en Criterion Collection-utgåva. Besynnerligt!

Betyg: 1/5

Lyssna på när Henke och Måns pratat om filmen i Shinypoddens Filmskolan, finns där poddar finns eller här.

Filmskolan: Gertrud

Har Filmskolan nått rock bottom? Mycket möjligt. Vi kämpar oss igenom veckans filmer men piggar upp samtalet med fyra bonufilmssnack.

Måns och hans klasskompisar har sett Vittorio De Sicas italienska neorealistiska Cykeltjuven (Ladri di biciclette) från 1948 samt Carl Theodor Dreyers danska filmatisering av Hjalmar Söderbergs teaterpjäs Gertrud. Den filmen kom ut 1964. Dessutom rapporterar Måns om segmentet Storia di Caterina från italienska L'amore in Città från 1953.

För att piffa upp stämingen snackar vi också om:

- Happy Together (Wong Kar-wai, 1997)
- This Gun For Hire (Frank Tuttle, 1942)
- Cocaine Bear (Elizabeth Banks, 2023)
- American Psycho (Mary Harron, 2000)

Lyssna på avsnittet där poddar finns eller här.

The Hitch-Hiker (1953)

The Hitch-hiker är en film noir enligt kategoriseringen, men vad är en film-noir egentligen? Något med stämningen? Något med filmvinklarna?

Enligt Encyclopedia Britannica skriver följande om film noir: (French: “dark film”) style of filmmaking characterized by such elements as cynical heroes, stark lighting effects, frequent use of flashbacks, intricate plots, and an underlying existentialist philosophy. The genre was prevalent mostly in American crime dramas of the post-World War II era.

The Hitch-hiker handlar om en seriemördare som får lift av två män på semester. Den ondskefulle dominerar de två männen med sin pistol och genom att vara aggressiv och våldsam. Männen i bilen är passiva och väna av naturen och har ingen chans. Färden går på småvägar genom sydvästra USA ner genom Mexiko för att undfly de jagande poliserna.

Filmen är spännande ett tag men sedan blir det utdraget. Skurken är lite kul att se inledningsvis men även hans manér blir repetitivt. Trots en kort löptid på 70 minuter känns det som att filmen trampar vatten, ja, den känns utdragen trots sin korta speltid.

Filmen bjuder helt klart på några aspekter som gör en film noir. Vi får stark lightning effects som speciellt används för att dölja eller framhäva mördarens ansikte då han sitter i baksätet på bilen. Däremot har vi ingen cynisk hjälte, några flashbacks eller en intrikat handling. Man kan argumentera för att filmen stödjer en underliggande existentiell filosofi, om huruvida de olyckliga skulle kämpa emot eller ej. Filmen besvarar dock inte den frågan...

När intresset för vad som händer i filmen försvinner vandrar tankarna till Rutger Hauer som The Hitcher i thrillern från 1986. Jag undrar om den funkar än idag…? Den är långt från en direkt remake av denna, men de påminner lite om varandra ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på när Måns, Carl och Henke snackar om filmen i Shinypodden.

Filmskolan: The Hitch-hiker

 

Henke och Måns tillsammans med gästen Carl snackar om Ida Lupinos film noir "The Hitch-hiker" från 1953. Till detta ger Carl och Henke Måns tips om fem bra film noir-filmer vardera som bör ses som grundutbildning inom genren.

Dessutom snackar vi om fyra kortfilmer och två tv-serie avsnitt!

Kortfilmer: 
- Night Mail (Harry Watt, 1936)
- The City (Ralph Steiner, 1939)
- Meshes of the Afternoon (Maya Deren, 1943)
- The Wonder Ring (Stan Brakhage, 1955)

TV-serieavsnitt:
- Revenge från Alfred Hitchcock Presents (1955, S01E01)
- The Masks från The Twilight Zone (1964, S05E25) 

Henkes tips på Film noir:
- Laura (Otto Preminger, 1944)
- Gilda (Charles Vidor, 1946)
- Shadow of a Doubt (Alfred Hitchcock, 1943)
- Sunset Blvd (Billy Wilder, 1950)
- The Big Sleep (Howard Hawks, 1946)

Carls tips på Film Noir:
- Out of the Past (Jacques Tourneur, 1947)
- The Killers (Robert Siodmak, 1946)
-The Third Man (Carol Reed, 1949)
- Too Late For Tears (Byron Haskins, 1949)
- This Gun For Hire (Frank Tuttle, 1942)

Lyssna på avsnittet där du hittar dina podcasts, på Spotify, eller här.

À Propos de Nice (1930)

Detta var en mycket trevlig liten dokumentärkortfilm på 24 minuter av Jean Vigo. Vi tas till Nice i Frankrike 1930. Inledningsvis filmar han folkmyller på Promenade des Anglais, stranden och fasaderna på hotellen. Filmen blir snart mer och mer lustig. Via klippning och glimten i ögat blir den både lite ironisk och surrealistisk, han klipper till exempel mellan en stroppig rik dam och en struts. 

Filmen är politisk utan att det trycks ner i halsen på åskådaren, men det finns där. Vigo belyser att både överklassen och arbetarna ser ner på varandra. Samtidigt zoomar han ut och påvisar hur lika fåfänga alla är. Jag ser framför mig en myrstack som man tittar på från avstånd där det inte går att avgöra vilken sorts myror som studeras. Kanske är likheterna mellan olika samhällsklasser inte så stora ändå? Det kanske är mer intressant att få reda på moral, etik, färdigheter, olater, drömmar och planer hos olika individer ur massorna? 

Jag älskar hans roliga kameravinklar, som till exempel när han underifrån filmar ett gäng tjejer som står på en balkong och dansar helt vilt som en skock med berusade studenter som dansar på lastbilsflak.

Denna kortfilm var veckans positiva överraskning. Vederkvickande, underfundig och kul helt enkelt.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden när Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns eller här.

The Last of Us - Season 1 (2023)

Jag har varit mer eller mindre besviken på de flesta stora omtalade tv-serier med stora budgetar de senaste åren. Det handlar om The Rings of Power och The House of the Dragon plus alla serier som kommer från MCU och Star Wars. Och den fruktansvärt usla The Wheel of Time hade grusat alla förhoppningar om en ny storserie att se fram emot. Däremot har jag gillat småskaliga serier som Ted Lasso, Only Murders in the Building och den brittiska Slow Horses.

Därför var jag lite skeptisk inför The Last of Us, men den hade fått bra betyg så jag gav den chansen. Döm om min glädje när den bevisade att det visst det går bra att göra bra stora serier. Bra jobbat av Sony Pictures och HBO. Serien inleds mycket starkt. Tyvärr svalnar den längs vägen men överlag är detta en mycket väl producerad serie. Världsbygget är extra starkt och manuset står upp bra under stora delar av säsongen.

Den starka starten av säsongen kulminerade redan i avsnitt tre med ett "stand alone"-avsnitt som verkligen stod ut. Top notch. Därefter tappade serien succesivt under resten av S1. Slutet hastades igenom. Det känns som att säsongen skulle varit ett avsnitt till alternativt tryckt ihop några av avsnitten i mitten. Rent generellt sett kändes det också som att showen "ropade på vargen" lite för mycket. Det antyddes och lovades hemskheter i nästa etapp mest hela tiden (väster om floden, vägen till Colorado etc) men oftast ledde det inte till några spännande scener. Detta borde ha styrts upp tycker jag. Vissa saker kom också plötsligt utan en ordentlig pay off, tex när Joel till slut hittade sin bror. Det hade pratats om hela säsongen men så blev det inget av det. Åter igen kändes det som att showen lovade mer mellan raderna än den levererade.

Skådespelarna var överlag bra. Av de två huvudkaraktärerna gillar jag Pedro Pascal en hel del. Jag är lite mer osäker på om Bella Ramsey egentligen är så bra. Hon var jättebra i rollen som en liten "kung" uppe i norr i Game of Thrones men här ställs hon inför mycket större skådespelarutmaningar och jag var aldrig helt övertygad om att hon var Ellie. Jag tyckte nog att hon som spelade Joels dotter var bättre! Av birollerna var Nick Offerman och Murray Bartlett båda suveräna i sitt avsnitt, medan Melanie Lynskey var en relativt sett stor besvikelse. Hon brukar vara stark men i rollen som en bitter hämndlysten ledare av den fria armén var hon oväntat svag.

Till sist är jag inte ense med mig själv ännu om jag verkligen gillar slutet. Det kändes i alla fall trist att Joel blev så konstig i slutet av slutet, att han ljög för Ellie och att känslan dem emellan blev "broken". 

Betyg: 3/5

Le Jour se Lève (1939)

Fransk poetisk realism med Jean Gabin i huvudrollen som Francois. Han är en råbarkad arbetare som vill vara tillsammans med sitt hjärtas dam, blomförsäljerskan Francoise. Politiskt laddat och starka oförlösta känslor i romantiskt politiskt drama där de stackars arbetarna aldrig kan få ett brejk. Allt måste sluta i moll men så är det med kärleken...

Francois utmanas av den förmögne äldre herren Valentin (Jules Berry) om flickans gunst. Herr Valentin är en hal rackare, notorisk lögnare och elak mot djur. Han livnär sig på att uppträda med dresserade hundar. Det som känns udda med filmen är Francoises beteende. Hon är extremt passiv och låter sig skyfflas runt av männen. Kärlekshistorien känns gammal och inte så lite daterad. 

Världen vi möter är dyster, det känns genom filmen att Frankrike, Europa och världen stod inför ännu ett förödande världskrig. Vi får också oss matade med ett inlägg i klasskampen förefaller det som. Tyvärr verkar alla vara lika goda kålsupare och ingen i filmen tilltalar mig speciellt.

Detta är en typ av film som jag tror att jag är lite för gammal för. Jag gissar att den skulle ha kunnat upplevas som vacker och bitterljuv när jag var en ung vuxen. Men nu faller det ödesmättade dramat lite platt. Den har dock en ganska skön stämning med det lilla torget i den franska staden med uppbyggda kulisser. Det är något charmigt med gamla filmer från denna era, 30- och 40-talen.

Helt ok och framför allt kul att ha sett den.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden då Henke, Måns och Carl pratar om filmen. Hittas där poddar finns eller här.

Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.

Filmskolan: Tokyo Story

Filmskolan har inlett del 3 av 4 för denna termin. 

Henke och Måns gästas av Shinypoddens Carl för en prat om Yasujirõ Ozus Tokyo Story från 1953. 

Men först blir det Dorothy Arzners Dance, girl, dance från 1940, Marcel Carnés Le jour se lève från 1939 och den korta dokumentären À propos de Nice av Jean Vigo som släpptes 1930.

Lyssna på podden där poddar finns, på Spotify eller här.

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 2

Andra delen av Shinypodden Special om filmåret 2022. Carl, Niklas och Jojje gästar Henke för att sätta allt på rätta om vilka filmer som egentligen var bäst förra året.

I detta avsnitt räknar vi ner vår gemensamma topp 10, från en delad tiondeplats till den entydiga ettan.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns eller lyssna här.

Nästa vecka återkommer Filmskolan och då kommer vi prata om fyra filmer; Dorothy Arzners komedi "Dance, girl, dance" från 1940, Yasuhirõ Ozus drama "Tokyo Story" från 1953,  Marcel Carnés franska poetiska realism "Le jour se lève" från 1939 samt Jean Vigos korta dokumentär "À propos de Nice" från 1930.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 1

Vad har vi på filmåret 2022? 

Shinypodden Special har svaret! Henke, Niklas, Carl och Jojje snackar om de bästa filmerna från 2022. 

I detta första avsnitt av två går vi igenom våra filmer placerade på plats 10 upp till 4, men bara de filmer som är "outliers", dvs filmerna finns bara på en av våra fyra listor.

Lyssna på avsnittet på Shinypodden där poddar finns, eller här.