Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.
Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.
Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.
Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende.
Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!
Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...
En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.
Betyg: 5/5
Nu är jag på långa vägar inte ett lika stort fan som du över Bowie fram tom Scary Monsters mycket bra därefter mjae - intressant som artist men den bästa musiken hör 70-talet till.
SvaraRaderaDokumentären kommer jag se - har hört mkt gott om den
Jo, jag är nog ett stort fan av Bowie. Guilty as charged!
RaderaSe den och skriv gärna om den på din blogg. Vore jättekul att läsa om hur du upplevde den... :)