fredag 8 april 2022

Death on the Nile (2022)


Detta är den tredje adaptionen av Death on the Nile och även om detta är en av Agatha Christies bästa historier kan man ju fundera lite på om ännu en version var nödvändig. För mig skulle den kunna vara önskvärd av något av två möjliga skäl. Dels om det skulle behövas en mer trogen adaption ifall de två tidigare inte lyckats med det, dels skulle en ny version uppskattas som vågar ta sig större friheter ifall minst en av de tidigare redan hade presterat en trogen adaption.

Jag gillar alla tre versionerna. Den första kom ut 1978, regisserad av John Guillermin och Peter Ustinov spelade Poirot. Den känns glassig och glamorös. Vi får se en massa kända skådespelare som Lois Chiles, Bette Davis, Mia Farrow, Angela Lansbury, David Niven och Maggie Smith och mycket av nöjet ligger i att se dem lustfyllt spela över. Tonen är oförarglig och mysig som pusseldeckare ofta kan vara, speciellt äldre adaptioner av Christies historier. Som exempel har Rian Johnsons moderna Knives out liknande känsla och tonalitet som de äldre Christie adaptionerna.

Den andra versionen kom 2004, en långfilm från den brittiska tv-serien Agatha Christie's med David Suchet i huvudrollen. Denna film har den minst spektakulära rollistan där Emily Blunt, James Fox och Davis Soul sticker ut. Också miljöerna är nedtonade eller mest realistiska skulle man kunna kalla dem. Däremot är känslan i denna film bättre än den första då den besöker mörkret och empatin i Christies historia mer träffsäkert. Detta är också mitt val om jag skulle rekommendera den mest trogna adaptionen. 

Därmed är det andra alternativet ovan uppfyllt. Om jag söker en rak adaption väljer jag Suchets version. Därför välkomnar jag nu Branagh och hans version där han tagit ut svängarna med både historien och genomförandet.

Den tredje filmen regisserades alltså av Kenneth Branagh som också spelar Poirot. Han har en lång rad kända skådespelare med i filmen. Känslan i denna film är ännu mörkare, tyngre och rent ut sagt sorgligare. Den fångar mycket av den tonalitet som finns i Christies arbeten, men som har kommit bort i de glada 70-talsfilmerna.

Det är just detta jag älskar mest med denna version, att Branagh har fångat känslan perfekt. Han tar sig förvisso friheter med handlingen men detta adderade bara positivt till min upplevelse. Då jag visste allt om brotten, varför och hur fångades jag tidigt av den tunga sorgliga stämningen som Branagh har dränkt denna film i. Och när små och ibland större detaljer ändrats skapade det en lustfylld nyfikenhet och spänning i mig. Det blev en perfekt version som komplement till de två tidigare filmerna.

Jag tror inte jag upplevt filmen så tung och sorglig om detta varit första gången jag sett denna historia. Då hade hela handlingen sköljt över mig under de sista minuterna av filmen och den tiden hade inte räckt. Som det blev nu marinerades jag under två timmar med känslorna för spelarna och deras ångestfyllda öde. Så för mig var det inget problem med ändringarna i handlingen som prologen eller additionen av Bouc (Som vi lärde känna i Branaghs första Poirot-film Murder on the Orient Express). 

Istället var det underbart att studera nyanser i skådespelarnas tolkningar som betydde mer när jag kände till hela storyn i förhand. 

Branaghs film gör det mesta rätt. Det första jag vill hylla är manuset som var helt suveränt. Det och en känslig hand i regin gav filmen en perfekt tonalitet. Manuset lyckades perfekt med balansen att hylla originaltexten och addera nytt. Så som Mark Gatiss och Steven Moffat lyckades med i de första säsongerna av tv-serien "Sherlock".

Färgerna och miljöerna är som förstärkta. Designen på båten och dess inredning är spektakulär. Men det kan också påminna lite om pråligheten i ett alster som Baz Luhrmanns Moulin Rogue! Jag gillade det mycket.

Salome Otterbourne har gjorts om till bluessångerska och ibland föreföll hennes framträdanden lite anakronistiska. Det var ett elgitarrsolo där som lät som taget från en konsert med Little Richard eller Elvis. Detta var dock inget som störde speciellt.

Casten är väl valda och överlag superb. Gal Gadot som Linnet, Armie Hammer som Doyle, Annette Bening som mamma Bouc samt Sophie Okonedo och Letitia Wright som två generationer Otterbourne var alla mycket bra. Till och med Dawn French och Jennifer Saunders funkade som Mrs. Bowers och Marie Van Schuyler. 

Men de som stod ut för mig var Branagh som Poirot, Tom Bateman som Bouc och den positiva överraskningen Russell Brand som Windlesham. Jag kände knappt igen honom först! 

Jag köpte helt och hållet Poirots känslor. Det var starkt. Precis som att de avsnitt där Poirot visar känslor ofta är de bästa avsnitten i Suchets serie...

Allra bäst var dock nykomlingen Emma Mackey i den delikata rollen som Jacqueline de Bourget. Hon är riktigt jäklans bra, speciellt i en central scen tidigt i filmen.

Ja, det går inte annat än att ge Branagh högsta betyg. Det är sorgligt, tungt och vemodigt. Filmen gör Christie rätta. Den bästa versionen av de tre, klart.

Betyg: 5/5





12 kommentarer:

  1. Jag märkte inte ens att Annette Bening (en av mina favoriter) var med, blev förvånad när jag såg hennes namn här. Var det Gadot som spelade Linnet? Där ser man! Från den liderliga inledningsscenen till det fansfulla slutet är man helt i filmens våld; gränserna mellan verklighet och dikt suddas ut. Man trollbinds och glömmer strax att det är skådespelare man ser.

    Jag håller med om att det bara blir bättre av de ändringar han gjort. Han har skalat bort eller omdirigerat andra aspekter, till exempel konflikten mellan det nya och det gamla i ljuset av det sönderfallande klassamhället. Här får vi Bouc som blind av åtrå men oförmögen att föreställa sig ett liv som en vanlig man tar tillfället i akt. Hans öde i filmen är logiskt och konsekvent men också modigt; visst hade det varit enkelt att låta honom möta ett annat öde? Enkelt men inkonsekvent. Det är bara ett exempel på hur han mästerligt fokuserat historien kring den ondska, begär, lusta som är central och allestädes närvarande i Christies verk men som oftast ignorerats eller har fått en sidoroll i tidigare filmatiseringar.

    Det är väl också ett betyg på böckerna, att de fortfarande känns fräscha efter så många år, att de erbjuder så många tolkningsmöjligheter, att motiven och karaktärerna förmår fängsla oss i nya miljöer och med nya fokuseringar, att de klarar att ses ur många olika länser.

    Jag önskar han gave sig på endless night, hennes mest obarmhärtigt hjärtknipande behandling av dessa teman.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Christies historia står sig sannerligen än idag och det finns som du är inne på många infallsvinklar. Klassamhället uppluckrande är en av dem såklart. Mycket brittiskt.

      Jodå, visst är Bening med. Det är en underbar scen när Poirot träffar henne för första gången. Hon står och målar pyramiderna och Poirot står i vägen. Bouc som förtjust flyger med sin drake på pyramiden! :-D

      Endless night? Jag känner inte till den, men eftersom det inte är en Poirot-historia misstänker jag att det inte blir läge. Jag har en känsla av att Branagh gillar att spela Poirot. Men jag ser gärna att han gör fler Poirot-filmer, som ett litet Branagh-Poirot-universum.

      Endless night filmatiserades 1972 med bland andra vår egna Britt Ekland i en av rollerna. Har dus ett den?

      Radera
    2. Jajustja! Mycket lustig scen, och det visar sig att hon har anlitat honom!

      Jag har sett den för mycket länge sedan, minns bara en kort scen som var hjärtskärande så den kanske lyckades, men jag har också konflikterande minnesbilder av att den berättade historien lite knasigt (vill inte säga mer; läs boken helt ospoilad inklusive synopsis), får se om den vid tillfälle.

      Vilken är nästa poirothistoria på önskelistan? Man misstänker att det blir någon av de mest kända, men om du finge önska?

      Radera
    3. Bra fråga! Jag har ju inte sett alla med Suchet, har kommit förbi säsong 10 men har ett gäng filmer kvar.

      Av de jag sett skulle jag nog nominera Cards on the table eller Evil under the sun.

      Den första pga av att vi får träffa den lustiga författarinnan Adriane Oliver samt att det är en ensmble cast som Branagh föredrar så att han kan ta in en massa kända skådisar. Kul med fyra "sleuths" mot fyra "skurkar". Och brdige!

      Den andra utspelas på det där häftiga hotellet utanför kusten i Devon och har också en eklektisk skara karaktärer som är samlade på en specific location (som på tåget respektive båten).

      Vilka Poirot-historier skulle du helst se av Branagh?

      Radera
    4. Evil under the sun vore tacknamligt ja och kanns som bookmakerfavoriten. Finns ocksa starka kort i de senare suchetsasongerna men far aterkomma till dem nar du sett klart.

      "... the character of Ariadne Oliver does have a strong dash of myself." enligt Agatha. Intressant se hur Kenny skulle hantera humorn dar!

      Radera
    5. Ja, jag får ta tag i att kolla mig igenom "Poirot". Har blivit lite sugen nu faktiskt. Så snart jag diskat de jag vill se från 2021, förberedelser inför den årliga specialpodden om de bästa filmerna från året som gått...

      Hoppas verkligen att Branagh fortsätter med Poirot och jag skulle gärna se Ariadne på film i hans värld.

      Radera
  2. Tjohej... Kul att du fastnade för den med så pass många föregångare i färskt minne. För min del blev det tyvärr tvärtom, jag tycker väldigt bra om 78-versionen och kände att Branaghs version blev krystat allvarsam och sorglig. Köpte inte alls hans livssorg och dess plats i historiens helhet. Av skådisarna tyckte jag kanske bäst om Armie Hammer, men det var främst för att han gjorde en tolkning som hade platsat bättre med Ustinov och Niven :)

    https://bilderord.wordpress.com/2022/02/16/death-on-the-nile-2022/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, jag har inte sett föregångarna nyligen men japp, de är i färskt minne ändå. Jag gillar väl historien antar jag.

      Även om jag uppskattar 78-versionen känns den inte äkta. Den är mer som en komedi, ett lustfyllt kammarspel där ett gäng kända skådisar tävlar i att spela över. Det är kul och mysigt, men den gör inte historien rätta, känner jag.

      Men alla tre är bra! :-)

      Radera
    2. Jag kan hålla med om att historien är tragisk på ett sätt som skär sig mot stämningen i 78-versionen. Samtidigt måste jag erkänna att det är en stämning som i min läsning ligger ganska nära förlagorna -- det blir sällan särskilt tragiskt utan mer puttrigt och mysigt. Och det är det jag gillar med dem, känslan av att det inte finns några hemskheter som inte kan överkommas med en varmvattenflaska och en rejäl brandy

      Radera
    3. Hehe, tecken på bra litteratur att man kan uppfatta den olika? Både mysig och barsk? :-)

      Radera
  3. Den ligger på listan. Jag och dottern betar av Suchets rullar lite då och då. Jag fick boxen i somras
    Glädjande nyheter Henke en trea är på G med KB. Ska om vad jag fattat rätt utspela sig i Venedig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du fick tag på boxen! Jag betar också av serien i långsam takt. Börjar snart bli dags för mig att klämma säsong 11...

      Kul att Branagh fortsätter. Jag kommer vilja se det han gör i alla fall. Verkar om att det är oklart vilken bok han kommer filma eftersom ingen passar in med Venedig. Han har antagligen förflyttat någon historia dit. Låter kul! :)

      Radera