Förra veckan hyllade jag "See how they run" som en mysig film och välkomnade den som en del av en spirande mysighetstrend, i alla fall hoppas jag på det. Denna är i vilket fall den andra filmen jag sett på kort tid som är mysig.
Jag var dock inledningsvis mycket skeptisk inför filmen när jag satt mig ner i filmrummet. "Fletch" från 1985 är en av mina största nostalgi-rullar från åttiotalet. Den har varit med mig i uppgång och fall under de formativa åren då jag "lärde mig" titta på film. Då spelades förstås Fletch av Chevy Chase och jämfört med honom skulle ingen kunna mäta sig. Allra helst John Hamm. Jag fruktade att jag skulle få bevittna ett magnifikt magplask.
Nu visade det sig att Hamm och regissören Greg Mottola valt att helt undvika alla jämförelser med den ikoniska filmen från '85 och Chevys version av Fletch. Istället har de gjort en film som mer påminner mig om Robert Altmans geniala klassiker "The long goodbye" där Elliot Gould spelar privatdeckaren Philip Marlowe. Båda filmerna är lugna och sköna filmer där huvudpersonerna som det verkar glider runt obekymrade i de rika människornas innersta domäner. De verkar inte bry sig så mycket, varken om sin egen personliga säkerhet eller sin utredning. Men de blottlägger fler sanningar om fallen än omgivningen förstår.
Ok, så John Hamm är ingen Chevy Chase och därför är det bra att han spelar honom mer likt en Marlowe än något annat. Vi slipper se vissa sidor av Chevys variant framträda här, tex alla utklädningar och falska namn. Hamm ger oss en annan Fletch som är mer cool än kul, men ändock kul om ni förstår.
Hans utredning berör kidnappningen av en rik italiensk greve och stölden av sagde greves dyrbara konst. Fletch självförtroende om hur bra han pratar italienska överstigen hans egentliga nivå vilket leder till många lustiga petitesser längs vägen. Detta är en film där mycket av värdet ligger i alla roliga detaljer som man snappar upp under filmens gång. Vem som utfört brottet kommer mycket tydligt i andra hand.
Under utredningen samarbetar Fletch mot deras vilja med ett par detektiver från "Boston finest". En luttrad och sömnig detective (Roy Wood Jr.) och en ung och naiv. Hon är superlustig, och vi får lägga namnet Ayden Mayeri till minnet. Hon hade tydligen en mindre roll i "Marriage story", för övrigt är hon ny för mig. Likheten med strukturen i "See how they run" går mig ej om miste.
Kyle MacLachlan är stilsäkert lustig i en betydande biroll, och Marcia Gay Harden är ännu mer träffsäker i rollen som den på gränsen till hysteriska italienska grevinnan. Five stars!
Ja, men den här filmen var ju förbaskat rolig. Den växer på mig också, blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det var såklart avgörande att de valde att göra en helt annan version av Fletch än tidigare filmer. Alla Fletch-filmer bygger ju på romanerna av Gregory McDonald och denna version kanske följer böckernas stil lite mer? Vad vet jag. Men bra blev det.
Betyg: 4/5
Jag såg om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen och avsnittet om The Big Lebowski. Trots att det var ganska nyligen jag såg den för första gången var den lika underhållande och fräsch denna gång. Jag satt med ett stort flin över ansiktet under hela filmen. Fantastiskt kul film. Betygsfyran stärktes snarare! Ni kan lyssna på Shinypodden då jag och Carl pratar om filmen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar