Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5