Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

The Matrix Revolutions (2003)

Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5