The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5