Anora (2024)

Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.

Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.

Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?

Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är. 

I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.

Betyg: 2/5

Red Rocket (2021)

Nästa kända regissör är Sean Baker som slog igenom 2015 med den unika Tangerine. Två år senare kom han ut med den magnifika The Forida project. Nu har vi då fått en uppföljare och jag var mycket nyfiken om han kunde överträffa den tidigare filmen. Men tyvärr blev det som förväntat, vilket var inte alls.

I Red rocket får vi följa den avdankade porrstjärnan Mikey som återvänder till sin barndomsstad Texas City i utkanten till Houston. Väl där söker han upp sitt ex Lexi som lever hemma hos mamman Lil. Mikey får stanna hos dem ett tag om han lovar att bidra till hyran och matkostnader.

Sedan får vi följa Mikeys öden i den falnande staden bland "white trash" och brustna drömmar. Han längtar efter att kunna återvända till The Valley och återuppta sin ej längre stenhårda karriär. Kan kanske high school-tjejen Strawberry på det lokala donutfiket vara hans biljett tillbaka? 

Strawberry spelas av sångerskan Suzanna Son. Hon är intressant. Filmens huvudperson Mikey spelas av Simon Rex och han borde nog ändå ha nominerats till bästa manlige huvudrollsinnehavare för årets Oscars. Om Baker hade varit en regissör som gått hem i stugorna (hos Oscarsakademin alltså) så hade han mycket kunnat blivit vald.

Precis som i Licorice pizza är det inte handlingen som är det centrala i filmen... Det är känslan, karaktärerna och deras relationer. Denna film är klart bättre och känns mer äkta. Precis som i  The Florida project är det Amerikas baksida som belyses och den amerikanska drömmen som gått i kras. Filmen har ett konstant humoristiskt anslag, mycket mer så än i The Florida project, men där den äldre filmen ändå hade ett gigantiskt hjärta är Red Rocket en elak film ända in i dess svarta själ. 

Det är fascinerande att Baker kan göra två filmer som på ytan förefaller påminna om varandra men som i grunden är så olika.

Jag håller The Florida project som den klart starkare filmen, men å andra sidan är denna klart bättre än Licorice pizza i alla fall. Tripp, trapp, trull alltså.

Som ofta med A24-filmer är den mycket intressant även om den inte sprakade lika mycket som Bakers förra film. Det blir en stark trea!

Betyg: 3+/5

The Florida Project (2017)

Sean Bakers nya film heter The Florida Project. Här får vi följa några barn ur socialgrupp 5 som lever utan fast punkt, i detta fall semipermanent på ett sunkigt motell i utkanten, men inom synhåll från Disney World i Orlando, Florida. Huvudpersonen är lilla Moonee sex år som bor med sin ensamstående och smått labila mamma Halley. Fullproppad med tatueringar och spinkig som en heroinist och totalt vårdslös med sitt och dotterns liv är Halley inte idealbilden av en mamma direkt. Moonee tar efter med kaxig attityd, hård yta och en stor portion "street smartness". Hon har sitt kompisgäng med Scooty och Jancey i spetsen. Det lilla gänget springer vart de än ska... Till glasskiosken för att tigga pengar av rika turister som sedan går till glassinköp, till det misslyckade radhusprojektet med en massa tomma hus, eller mellan de sunkiga motellen där de bor. Mestadels går tiden åt till att reta vuxna så mycket som möjligt. Det är sommarlov och vad annat kan man göra?

Filmen har ingen speciell handling. Vi får följa Monnee under några dagar och lära känna hennes närmiljö. Mamman Halley är en viktig figur, kompisarna likaså. En annan är motellets manager, Bobby. Tillika den enda fadersgestalt Moonee har och som lyckligtvis har ett bra hjärta, men han kan bara görs så mycket. Stilen i The Florida Project påminner mycket om den i Bakers förra film Tangerine. Filmerna är färgkodade och det verkar som att han gärna filmar skymningen i motljus. Handhållen kamera verkar vara preferensen och man känner sig som åskådare som att man befinner sig mitt bland karaktärerna. Det ger en speciell närvarokänsla som jag älskar. Tangerine var helt inspelad på en iPhone med vissa extratillbehör. Denna film är inspelad på 35 mm, riktig film. Endast sista scenen när flickorna springer in i Disney World är filmad på en iPhone "guerilla style" utan tillstånd från den stora nöjesparken.



Skådespelarna är otroligt bra. Enda kända namnet är Willem Dafoe i rollen som Bobby. Kan det vankas Oscarsnominering för bästa manlige biroll tro? Moonee spelas av Brooklynn Prince som var sex år när filmen spelades. Hon är faktiskt sensationellt bra. Mamman Halley spelas av tjugotreåriga Bria Vinaite och hon gör sin roll bra men det är svårt att tycka om hennes karaktär fullt ut. Självklart känner jag empati med henne och hennes situation. Det verkar som att ansvaret för barnet är betungande för henne. Trots det misslyckas hon undvika att bli gravid igen under filmens gång. Ytterligare ett barn utan fader som ska växa upp hos denna utflippade unga kvinna. Det är som en ändlös rundgång.

Vi ser filmen genom Moonees ögon och de sociala myndigheterna målas upp som fienden såklart. Man kan stilla undra om detta ändå inte var ett fall där de kanske hade en poäng med sitt ingripande...



Filmen är stark och det säger jag trots att jag såg filmen på festivalen där den visades utan textning. Hade gärna sett att de slagit på engelsk textning för mycket av dialogen skedde i miljöer där ljudbilden dränkte dialogen. VI hade alla som såg filmen svårt att höra vad de sa på grund av den röriga ljudbilden och en av oss har amerikanska som modersmål. Till viss del fungerade dock filmen nästan som en stumfilm. Som åskådare följe man lätt med i alla mer eller mindre dramatiska händelser utan att uppfatta all dialog. Men det var såklart en del av finliret som gick förlorat. Jag och Carl messade varandra under kvällen efter visningen med tolkningar och synpunkter på filmen. Den har ett djup och mening som jag saknade i Bakers förra film Tangerine. Jag hoppas kunna se filmen med engelsk textning vid tillfälle så kan kanske några av mina och Carls funderingar få sina förklaringar.

Disney World hette under utvecklingsstadiet "The Florida Project".

Jag ger The Florida Project fyra sätt att tjäna pengar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Tangerine (2015)

Transan Sin-Dee kommer just ut från ett kortare fängelsestraff. Hon träffar sin bästis och kollega på gatan Alexandra på ett fik. Där råkar Alexandra försäga sig om att Sin-Dee's pojkvän och hallick Chester varit otrogen under tiden Sin-Dee satt inne. Och med en "fisk" dessutom!

Resten av filmen får vi följa Sin-Dee's furiösa quest efter hämnd på Dinah som Chester var otrogen med. Hon söker också sitt hjärtas man. Jag misstänker hela tiden att han är ett asshole.

Galen film detta. Det är som en "road movie" trots att vi inte lämnar de lite sjaskigare kvarteren i Hollywood under hela filmen. Det är jul och solen gassar varmt ner över de böljande avenyerna. Torskar på jakt efter en snabbis, taxibilar som spejar och fnask av alla de slag samsas på asfalten. Filmen har ett massivt soundtrack men en hel del bra modern musik. Den påminner mig lite om Dope, en annan film här på festivalen. Men Tangerine är vildare och rörigare. Handlingen är intet, känslan alltet. Alla hackar på någon nedanför sig, Chester på Sin-Dee som i sin tur hackar på Dinah samtidigt som de rika ungdomarna i sina dyra bilar hackar på alla på gatan. Den udda figuren är Razmik, den armeniske taxichauffören. Han var en lustig prick.

Tangerine var en film jag hade hört om lite före festivalen. Det är en super-independentfilm. Bröderna Duplass ligger bakom denna också, precis som med The Overnight, men denna film har en lägre budget. Hela filmen är inspelad på iPhone 5s-mobiler. Detta gav regissören Sean Baker möjligheten att filma "up in the face" på skådespelarna på ett bokstavligt sätt. Vi får följa med karaktärerna under ett dygn i Hollywood som en liten "fluga på väggen".

Jag tyckte att filmen var "cool" men den gav inte så mycket. Den har något, men vad vet jag inte. Jag kände inte att jag kom karaktärerna tillräckligt nära förrän sista scenen då Sin-Dee och Alexandra tar av sig sina peruker. För första gången kunde jag se Sin-Dee's ansikte som på något konstigt vis varit bortvänt under större delen av filmen. Jag hade gärna lärt känna dem lite bättre men filmen var slut och de försvann ut ur blickfånget som glädjeflickan vid gatukorsningen när ljuset slår över till grönt...

Jag ger Tangerine tre vackra solnedgångar av fem möjliga.

Betyg: 3/5