The Harder They Fall (2021)

Hade hört bra om denna från podden som man inte längre kan lita på. Det skulle vara en cool anakronistisk western med svarta huvudkaraktärer. Det lät spännande men filmen är mer eller mindre usel.

Regissören är en musikproducent som går under artistnamnet "The Bullitts" så det är kanske inte så konstigt att detta är en sörja till film. The Bullitts må kunna sin musik men filmregi är kanske inte hans starkaste ämne...?

Filmen är en blek Tarantino-kopia med utan Quentins tydliga stil och säkerhet inom de ramar han verkar. The harder they fall är "all over the place", en blandning av stilar och idéer som inte funkar ihop. Tempot är förryckt då filmen avbryts hela tiden med malplacerade klipp eller byte av tonalitet. 

Det finns sångnummer i filmen som förstör den "coola" stämningen totalt, de får mig närmast att tänka på en musikal som Moulin Rouge!. Dessutom försöker filmen vara tuff och cool men samtidigt göra "viktiga" instick i samhällsdebatten. I scener där Tarantino lägger in en lång monolog om Madonnas låt Like a virgin eller vad hamburgarna kallas i Amsterdam lägger The Bullitts in något tårdrypande och högtravande om sociala orättvisor. Välj vilken film du vill göra, mr Bullitts. Tryck inte in allt möjligt i samma film. Det blir som när Brasse skulle göra sockerkaka och ville ha med falukorv - för det är ju också gott.

Mr Bullitts har samlat på sig en hel drös med kända svarta skådespelare som tvingas leverera den ena "one-linern" efter den andra i överdrivna tuffa poser. Vi bjuds på många tuffa poser i denna film, det känns som att den är som gjord för 14-åringar. 

Actionscenerna är ibland lovande, tills de helt plötsligt dödar energin i scenerna för att zooma in på någons ögon eller förtydliga någons redan överdrivna rörelser. För att inte tala om att kasta in en eller annan monolog mitt i spänningsscener. Hela filmen är förryckt. Slutfajten är rent ut sagt trist och tråkig.

Av skådespelarna är det bara LaKeith Stanfield som lyckas bra. Huvudpersonen spelas innerligt av Jonathan Majors och han klarar sig undan med hedern i behåll. Men Regina King var direkt dålig. Idris Elba och Zazie Beetz var ok.

Om du söker filmer med skådespelarna som deltar är detta ett bra val, men om du vill ha en bra film då är det bättre att se om valfri Tarantino. Det största problemet med filmen är att den är så svajjig med sin tonalitet och sitt tempo. Det finns sekvenser som var bra men de drunknade i sörjan, så det blir inte ett högt betyg, snarare tvärtom.

Betyg: 2/5

If Beale Street Could Talk (2018)

2018 var året då diversitet slog igenom i filmens värld. I alla fall om man tänker på svarta regissörer, skådespelare och historier som beskriver upplevelser som svarta har i det amerikanska samhället. En av de bättre i denna subgenre är dagens film, If Beale Street could talk. Den är gjord av Barry Jenkins som 2016 gjorde den trippla oscarsvinnaren Moonlight. Jag gillade Moonlight skarpt. Beale Street har lite av samma känsla som Moonlight men den har mer inslag av realism istället för den lyriska och poetiska känslan Moonlight hade.

Beale Street berättad med bruten tidslinje där vi får veta mer och mer om historien via flash backs. Filmen visar på de svårigheter svarta kan ställas inför just på grund av sin hudfärg vilket är ledsamt att se. Men också starkt.

Filmen bygger på James Baldwins bok med samma namn och utspelas i början av sjuttiotalet. Man hoppas och tror att situationen för den svarta befolkningen är förbättrad på många sätt. Samtidigt är polisbrutalitet mot svarta en mycket aktuell fråga. Det är en fråga som Colin Kapernick protesterat mot med stor massmedial uppmärksamhet som följd. Kapernick har därefter blivit "black balled" av lagen in NFL, så frågan är långt från utagerad än idag.

If Beale Street could talk fokuserar på Tish och det är bra, vi får se mer och mer om vad som hänt hennes fästman desto längre filmen fortgår. Hon spelas av nykomlingen Kiki Layne. Mamman Sharon spelas med inlevelse av Regina King. Hon är en av karaktärerna man tar med sig från filmen. Scenerna i inledningen när Tish och Sharons familj bjuder in pojkvännen Fonnys familj är kanske filmens bästa. Jag gillade mamman mycket i de scenerna. En annan scen jag minns är den när Tish och Fonny tittar på lägenhet som visas av en judisk ung man. Den satt sig kvar i minnet.

Mycket av filmen handlar inte så mycket handling utan en känsla, både tidskänsla men också känslan av vanmakt för vår huvudperson. Vi leds ju långsamt till det bittra slutet och, utan att veta hur andra kände när de såg filmen, så fann jag slutet extremt trovärdigt och också troligt inom filmens ramar och kontext. Jag tänkte till och med på att filmen kunde ha slutat före sista delen. Bara det faktum att den slutar som man känner på sig att den ska göra säger något om våra förväntningar om hur rättsväsendet fungerar. Den politiskt brännande frågan hade kunnat lysa upp ännu starkare om tittaren själv tvingats beakta sin egen förväntan. Men för att inte riskera att åskådarna går hem med illusionen att allt skulle gå bra, som om det handlade om en mer naiv låtsasvärld, gjorde Barry Jenkins såklart rätt som tog historien ända in i kaklet.

If Beale Street could talk är en riktig film film, snyggt filmad, betydelsefull och riktigt tung.

Betyg: 4/5 

If Beale Street har premiär på svenska biografer idag fredagen den 8/2.

Fler åsikter om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir