1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

Dexter: New Blood - mini series (2021-2022)

När jag, Patrik och Daniel pratade om serien ställde Patrik en mycket relevant fråga: Varför gjorde man ens denna mini-serie? Dexter avslutades ju trots allt efter åtta mestadels framgångsrika säsonger för drygt åtta år sedan... 

Jag tyckte själv att slutet vi fick 2013 var helt ok men jag höll också med om kritiken att det inte var fulländat. Och däri ligger nog anledningen till denna mini-serie om tio avsnitt som avslutar, sätter en rosett på, sagan om Dexter.

Miniserie fick namnet "Dexter: New blood", och det är lite lagom lustigt med tanke på Dexters "hobby". Men tillförde den så mycket egentligen? Jag påminner om Patriks fråga ovan. Det nya blodet kommer framför allt i form av sonen Harrisons återinträde i Dexters liv. Och nu som bångstyrig tonåring. Tyvärr tyckte jag inte att det blev så bra med sonen, det blev segt och mest frustrerande på grund av Dexters ovilja att prata med sonen. Att vara dålig på kommunikation ligger såklart i Dexters natur men det hjälpte inte att få miniserien att spritta av liv direkt.

Miniserien blev mer mörk och dramatisk jämfört med hur jag kommer ihåg ursprungsserien, som balanserade det mörka ämnet med en hel del humor. Nu var det nästa bara den lustiga podd-tjejen Molly Park som piggade upp med humorinslag. 

Men överlag gillade jag att hänga med Dexter igen trots allt, och de allt för få gånger de utnyttjade den ikoniska musiken ryste jag till. Men det är också slående hur viktig miljön faktiskt var för den gamla Dexter-serien. Storstaden Miami, värmen, Dexters lägenhet nere i hamnen och havet. Allt detta adderade till mysighetsfaktorn och jag saknade dessa element mycket. Nu var vi utkastade i skogen, under vintern uppe i en liten håla i norr. Inte lika inbjudande het enkelt.

Miniseriens stora "villain" och andra "bumps in the road" var kul och värdiga motståndare till Dexter. Tyvärr drogs alltså tempot ner av sonen Harrisons inträde i Dexters liv. Det känns som att vi var klara med hans psykologiska resa och allt runt Harrison kändes mest som en onödig (?) omstart. Det blev "kaka på kaka". Däremot var slutet klart bättre än det vi fick 2013 och nu känns det som att Dexter som en nio säsong lång serie är klar. Så jag är ändå nöjd med miniserien och att de tog sig tiden att göra den.

Nu får vi hoppas att serien till slut får vila i frid och att de inte drar iväg med nån krystad spin-off eller liknande...

Betyg: 3/5  

Dexter - Season 8 (2013)

Så var Dexter över. Jag har följt serien ända sedan dess start. Den gode Dexter har funnits där länge. Denna revy kommer bli tudelad, först en kort fundering helt utan spoilers, sedan några bilder och därefter en spoiler-fylld revy på om sista säsongen.

Jag var ganska glad över att säsong 8 skulle bli den sista. Dels fick serieskaparna förbereda det slut de ville ha med framförhållning. Det är så trist när serier läggs ner i förtid (Firefly), efter velande fram och tillbaka (Friday Night Lights) eller helt oplanerat ("24").

Det kändes också som att de hade kommit så långt man kan komma med Dexter och risken för att serien skulle fortsätta att utvecklas till en relationssåpa var stor. De senaste säsongerna hade dalat oavbrutet i kvalité.

Sista säsongen av serien Dexter.

Jag är mycket kluven till den sista säsongen av Dexter. Jag hade hoppats på ett stort och magnifikt slut värdig serien. Men fortfarande en bra bit in i säsongen verkade det som att detta inte skulle ske. Jag och Patrik diskuterade avsnitten då vi såg serien samtidigt och vi spekulerade vilt om hur slutet skulle bli. Kanske en superelak storskurk? Skulle Dexter bli galen och döda alla han kände? Eller skulle en skurk döda alla Dexter kände? Skulle Dexter ställas mot flera fiender? Men tyvärr blev det ingetdera. Det blev inget stort slut och jag känner mig lite besviken över det.

Nu kan konstateras att Dexter nådde sin höjdpunkt med det spektakulära slutet av säsong 4, dvs The Trinity killer-säsongen. Tyvärr har manusförfattarna misslyckats att skapa bra och överraskande säsonger därefter. Serien var så otroligt bra i början men under de senaste säsongerna har de levt på publikens tålamod.

Säsong 7 avslutades mycket konstigt. De hade fyra händelsetrådar uppe och de avslutades en och en under flera avsnitt under andra halvan. Känslan blev att säsongen rann ut i sanden. Jag saknade en big bang i sista avsnittet. Tyvärr är det nästan samma sak i sista säsongen. Det rinner och rinner och sen är det bara slut.

Serien har haft en del bifigurstrådar under de senaste säsongerna som inte lett till speciellt mycket. Denna gång är det Masukas dotter. Vad var det bra för? Visst vi fick återse Becky från Friday Night Lights och hon är söt, men mer än några skratt gav den tråden inte. Varför spendera tid i sista säsongen på en helt ny tråd? Den andra (nästan) meningslösa tråden var den om Joey och Angels syster Aimee. Igen, waste of time.

Jag hade spekulerat i tre tänkbara slut för Dexter Morgan.
1. han dör - mäktigast och det jag hoppades på
2. han åker i fängelse - trist och osannolikt slut
3. han försvinner från Miami - Patrik trodde på detta

Eftersom vi fick den milda överraskningen att Hannah McKay kom åter in i serien började alternativ 3 ligga nära till hands. Dexter och Hannah planerar att fly till Argentina och ta med sig Dexters son Harrison. Med tanke på hur säsong 7-8 varit där Dexters känsloliv, ja till och med kärleksliv, behandlats borde nog serien fått sluta lyckligt. Men med tanke på hur serien var de första säsongerna tycker jag att de fick till ett logiskt slut. Det var mer troget seriens inledning än de senaste säsongerna och det är helt ok. Dexter skulle aldrig finna lyckan vid vägs ände. Gott så.

Det känns trist att de inte gjorde något mer av slutet. När Hannah dök upp i avsnitt fyra-fem, trodde jag att vi skulle få möta fler av Dexters gamla antagonister. Lite som en stjärnparad så att vi kunde få säga adjö till dem.

Några korta notiser:
- Dr Vogel, Charlotte Rampling är rejält creepy.
- The brain surgeon - det var en trist, svag och dålig skurk som utmanade Dexter i avslutssäsongen. Tänk bara på Trinity och du förstår hur lågt serien har fallit.
- Tonen i hela säsongen var dramatisk och sorglig, den svarta galghumorn från de inledande säsongerna var som bortblåst
- Jennifer Carpenter som Debra spelade deprimerad mycket bra. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne, men som en knarkare, tunn och spinkig, var hon bra.
- Michael C Hall är suveränt bra som skådespelare.
- Masukas dotter skrattar på samma sätt som han själv, lustigt.

Men allra största insikten: It was always about Debra!

Sista avsnittet var om än ologiskt mycket känslofyllt. Scenerna med tillbakablicken på Dexter och Debra på BB tillsammans med allra sista scenen var tunga. En stor känsla av tomhet när allt var slut. Hej då Dexter. Hoppas vi aldrig ses igen.

Betyg: 3/5