Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

We Are Marshall (2006) Re-revy

We are Marshall!

Inför sportfilmstemat satt jag mig ner och såg We are Marshall. Detta är en BOATS (based on a true story) och en film om ett universitetslag inom amerikansk fotboll, min favoritsport. Detta är första gången under bloggens era som jag sett om en film utan att kommit ihåg att jag sett den förut. Jag hade för mig att jag bara sett inledningen. Men så sent som våren 2012 såg jag filmen eftersom jag just sett en match med Marshalls fotbollslag inom college-fotbollen. Men filmen gjorde inte alls starkt intryck på mig vid den titten. Så svagt intryck att jag tydligen helt glömde av att jag sett den, men denna gång gillade jag filmen en hel del. Så kan det tydligen gå.

Denna sanna historia är samtidigt sorglig på det allmänmänskliga planet, och en mäktig underdog story som idrottshistoria. På vägen hem från en bortamatch hösten 1970 kraschade planet som bar på i princip hela Marshall University football team inklusive coacher, spelare, föräldrar och sponsorer. Alla ombordvarande förintades i eldklotet. Kvar var bara fyra spelare som stannat hemma på grund av skador samt en coach valde att åka bil.

Inledningen av filmen är hjärtskärande och upprivande. Det är såklart flagrant manipulation av åskådarens känslor men i en film som denna stretar jag inte emot. Det ska vara lite blödigt och mäktigt i en film av detta slag. Den sanna historien adderar till tyngden och känslorna är äkta även om de är sliskigt tillrättalagda.

Ur askan reste sig... inte laget. Man diskuterade på allvar att lägga ner football-programmet. Men när studenterna gick ihop och krävde att de skulle föra tradition och sin gemensamma historia vidare var det upp till den lite svage universitetspresidenten att börja bygga upp verksamheten igen.

För detta letade man efter etablerade och upphöjda coacher. Man letade och letade, men alla sa nej tills den galne men charmig coachen från det lilla College of Wooster, Jack Lengyel, erbjöd sin tjänster. Han spelas av den förträfflige skådespelaren Matthew McConaughey. Oh my gosh, vad han är sig lik i denna film. Matthew är ljuvlig att beskåda.

Sedan puttrar filmen på och man får följa återuppbyggnaden av laget. De har en massa motgångar och några få medgångar. Allt under ett flor av sorg över de förlorade sönerna.

Filmen har tre extra känslosamma och peppande scener. Den första är scenen där Jack har sin intervju med universitetspresidenten. Det är klart att det kanske inte gick till exakt så men det är en himla fin scen och Matthew är extra bra. En annan scen som jag minns med glädje är presidenten står i regnet och bönar och ber om att Marshall ska få använda yngre spelare i sitt lag. En typisk sportfilmsscen, men hey, funkar det så funkar det.

Men filmens i särklass starkaste scen är en lång sekvens där Jack och andretränaren Red åker till West Virginia University, det största och mäktigaste fotbollsprogrammet i divisionen. Coacherna ber helt enkelt, rakt upp och ner, sin motståndare om hjälp med taktik och spelsystem. Scenerna som följer är suddiga för mig, så dammigt blev det i rummet! Speciellt scenen när två WVU spelare "råkar" komma in i filmrummet och leta efter något. WVU har en symbol på sina hjälmar i en hyllningsgest för de döda. Det är en liten detalj, men också sportfilm och BOATS när den är som bäst.

Skådespelare tillsammans med de gubbarna de spelar i filmen

Jag ger We are Marshall fyra återlämnade förlovningsringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag postar Fiffi tre om en om sportfilm och jag tror bestämt att jag hör något från hennes blogg... We...Are... Marshall.

Kolla också in vad jag tyckte om filmen första (?) gången jag såg den. Min första revy.

Årliga minnesstunden för de döda på Marshall University

Unknown (2011)

I didn't forget everything. I remember how to kill you, asshole.

Raddan av underbara bara tvåor i Sommarklubben fortsätter. Här har vi en thriller med Liam Neeson. För några år sedan spelade han den arge fadern i action-filmen Taken. Den var ganska bra. Nu jagar och jagas Liam igen av onda män i en europeisk storstad, men denna gång är det Berlin som står för sponsorpengarna. Unknown är en film i samma anda som den gamla godingen Frantic med Harrison Ford från 80-talet, Bourne-filmerna och kanske lite av Long kiss goodnight.

Liam spelar Martin Harris en forskare inom biotech på väg till en konferens i Berlin. Med sig på resan har han sin sköna hustru Elizabeth (January Jones). Väl framme vid hotellet upptäcker Martin att en portfölj glömts på flygplatsen och han hastar iväg i en taxi för att hämta väskan. På väg tillbaka till flygplatsen råkar bilen dock ut för en olycka och han hamnar på sjukhus, i koma till och med. När han vaknar upp några dagar senare är allt förändrat. Ingen har sökt honom och åter på hotellet känner ingen igen honom. Hans fru Elizabeth och hennes man Martin Harris bor på hotellet. Någon har stulit Martins liv!? Vem är jag är det enda Martin kan säga innan han kastas ut från hotellet till den vinterkalla Berlinska natten.  

Vad kan man säga om Liam? Visst, han är en torrboll. Harrison Ford gjorde "jagad stressad kostymnisse" bättre i Frantic, det är helt klart. Men Liam har något annat. En ilska och styrka som lurar under ytan. Man har inga problem att köpa att han kan vara en ond man, en våldsman. Unknown blir lite spännande ett tag, men den är långt från de bättre filmerna i genren. Filmens två kvinnliga parter är mycket bleka, nästintill osynliga. January Jones spelar Elizabeth och Diane Kruger (Helena från Troy) spelar den bosniska invandraren som hjälper Martin.

Filmens överlägset mest intressanta karaktär och skådespelare är Bruno Ganz (Hitler i Der Undergang) som spelar den före detta stasi-agenten Ernst Jürgen. Han var cool och jag skulle gärna sett en film där Martin Harris och Ernst Jürgen fått lite mer tid tillsammans, fler scener helt enkelt.

Unknown är en lite småputtrig thriller. En perfekt film i Sommarklubben, och ja, du har redan gissat det, jag ger Unknown två borttappade pass av fem möjliga.

Betyg: 2/5