Shaft (1971)

Inspirerad av blaxplotation-Jojjes texter tog jag chansen att se en av de mest berömda och ikoniska filmerna från denna genre - Shaft. Richard Roundtree spelar den kallaste katten i Harlem, en privatdetektiv som varken böjer sig för polisen eller maffian. Shaft, alltid iklädd en polotröja, får i uppdrag att hitta en gängledares kidnappade dotter och hamnar mitt i konflikten mellan gänget och maffian.

Cool musik, cool cats, cool Shaft... Om man ska gilla denna film måste man köpa att allt är "coolt". Shaft är inte naturlig i en enda scen. Han är tillgjort stajande mest hela tiden. Det gör att jag aldrig kommer in i filmen. Om man jämför med samtidens "Dirty Harry"-filmer är detta mycket svagare, mycket längre från den reella världen känns det som. Men det är klart om man tycker Shaft är cool är det troligt att man gillar filmen.

Den enda karaktär som var någorlunda underhållande var Shaft kompis på polisen Vic Androzzi. Eller kompis och kompis, de var mer två snubbar som hade nytta av varandra på ett ömsesidigt sätt. Nästan som gamla kollegor.

Actionscenerna var tämligen meningslösa. Filmen vill väl vara tuff men den har en bra bit kvar för att jag skulle finna den ens exalterande. Nåväl, detta var inte för mig. Jag ger Shaft en jazzig gångstil av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton incident handlar om polisen Noredin Mostafa (Fares Fares) som utreder ett mord på en känd sångerska dagarna före president Mubarak fall från makten 2011. Arabisk revolution och vår i ett.

I ett långsamt tempo berättas historien om utredningen, från "bara" ett mord på en prostituerad till en soppa med högt uppsatta personer i näringsliv och inom säkerhetspolisen. Hela filmen genomsyras av hur korrumperad poliskåren är. Polismannen  Frank Serpico skulle inte ha velat arbeta i den egyptiska polisen är helt klart i alla fall.



Noredin är modig och envis, han går vidare med fallet trots att chefer över honom har lagt ner utredningen. Under andra halvan av filmen verkar det som att han avslutar sin utredning, men så är den igång igen. Filmen påminner lite om den italienska Suburra från 2015. Jag tänker på stil, foto och innehåll. Det är snyggt fotat, båda filmerna ger mig en säregen känsla och båda är bittra europeiska filmer där den korrumperade världen känns helt omöjlig att rå på. Suburra är dock snäppet vassare i det mesta, inte minst i antalet riktigt nerviga och snygga våldsscener. Här i The Nile Hilton incident händer det inte så värst mycket om man ska vara helt ärlig.

En av de mest tydliga signalerna från denna film är hur samhället är totalt korrumperat. Den andra tydliga signalen är den vedervärdiga synen på kvinnor och en kvinnas liv. Den mördade var en lyxprostituerad och värdet av hennes liv har inget med att göra  att hon var en ung kvinna med hela sitt liv framför sig, hennes drömmar och förhoppningar. Hon var en vacker och populär popsångerska. I denna moderna slavhandel är det enda som har betydelse hur mycket pengar hon kan generera för sina ägare.



När en av brukarna blev lite trött på henne var det bara för honom att slå ihjäl henne. Ägarna ryckte slött på axlarna och tyckte att det var trist att hon mördades för att hon var värd mer (potentiell inkomst) levande än död. Ett synsätt som jag har så fasligt svårt att acceptera. Jag hade gärna sett att filmen på ett tydligare sätt hade gjort upp med korruptionen och kvinnosynen. Nu är det lite som att filmen ganska känslokallt identifierar problemen och lämnar resten åt åskådaren. Man får anta att svenske Tarik Saleh är emot dessa missförhållanden...

Jag ger The Nile Hilton incident två europeiska slut av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Läs gärna mina vänners texter om filmen i fråga. Fann de den mysig eller hård?
Jojjenito
Har du inte sett den ?

Filmen har svensk biopremiär idag.

Villebråd (2017)

I synopsis till villebråd jämförs filmen med Twin Peaks. Men om du går in till denna film med förväntningar om något som Twin Peaks är risken stor att du blir grymt besviken. Jag gissar att det var flygningarna över skog och en ruvlig och melankolisk atmosfärisk musik som fick dem att dra till med liknelsen. En chrime-historia och kufiska karaktärer gör att det på pappret ser nästan identiskt ut som den ikoniska tv-serien. Men jag som sett filmen kan gå i god för att de inte är jämförbara då det gäller den filmiska upplevelsen. Villebråd är svagare helt enkelt.

Villebråd handlar om den pensionerade lärarinnan Janina som bor ute i den polska skogen. Runt omkring henne pågår jakt på vilda djur till förbannelse, och när så hennes två hundar en dag plötsligt försvinner försöker Janina få reda på vad som hänt dem. Hon kämpar också för att få gehör från polisen om den olagliga jakt som hon ser allt mer av. Samtidigt ruvar något ute i skogen och mystiska dödsfall börjar ske.



Mordmysterium och thriller i ett. Ganska spännande synopsis om jag får säga det själv. Och filmen är helt ok som en chrime-thriller. Problemet med filmen är att jag aldrig blir indragen eller engagerad i historien. Filmen är tråkig helt enkelt, och dessutom är jag inte så förtjust i fotot i filmen. Det är mest mörkt och trångt.

En stor skillnad mellan Twin Peaks och denna film är hur intressanta karaktärerna är. I Twin Peaks är alla; huvudpersonerna, birollerna och skurkarna, alla mycket spännande. Även om jag inte alltid förstår dem så är de lockande och intressanta. Så är det inte i Villebråd och det kanske är däri den stora skillnaden ligger. Villebråd har inte karaktärer som i andra europeiska mer lyckade filmer som Toni Erdmann eller Om själ och kropp heller.

En annan stor skilland är tonaliteten i filmen. Lynch filmer och serier är mystiska och de har ofta en guldglimrande sagolik känsla över sig. Villebråd är smutsigt grå och lutar mer mot en europeisk tradition av socialrealism. Jag är trött på den stilen och därmed är nog inte denna film för mig helt enkelt. En mer naken och accepterande själ kan kanske få ut mer av denna. Jag ger Villebråd två mördare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla gärna in de poetiska skrifterna om denna film från mina vänner:
Har du inte sett den - Carl
Jojjenito (kommer på fredag)

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

Le souffle au coeur (1971)

Jag undrar jag om inte Wes Anderson låtit sig inspireras av denna film när han skrev Rushmore. Max är som tagen från Louis Malles film. Här heter han Laurent och är en ambitiös och pretentiös student som läser Proust, föredrar det intellektuella över det fysiska och har en komplex relation till vuxna. I detta fall är det av det oidipustiska slaget.

Det är femtiotal. Frankrike håller på att kriga i Indochina, rör upp damm och skapar konflikter som kompisarna borta i USA senare skulle få ta hand om... Pappan är läkare, mamman är en uttråkad yngre troféhustru. Paret har tre söner och de kunde lika gärna bo i Bromma eller på Lidingö. De äldre sönerna stjäl sprit av pappa och tjuvlånar bilen när de åker på fest. Laurent är yngst, oskuld och mammans favorit.



Trots att jag glömt det lilla franska jag lärde mig i skolan hör jag att skådespelerskan som spelar mamman Clara pratar franska med en tydlig brytning, det låter som om hon kommer från landet. Det visade sig att hon är från Italien. Det är välkända Lea Massari från L'Avventura som spelar mamman. Hon försöker mer vara en kompis till sin son än en mor och gränsen mellan moderlig kärlek och något annat är tunn.

Den unge Laurent utsätts för en mängd inviter, allt från den katolske prästen (vem är förvånad?) till den glada horan som bröderna betalat, från nyfikna men skygga tjejer i samma ålder till hans egen mor. Men låt oss aldrig mer prata om det.



Prällen, det aset, spelas av ett välkänt ansikte för oss Bondfans. Det är ingen mindre än Michael Lonsdale som också spelade Hugo Drax, han med sina "cucumber sandwiches".

Hela filmen är förgylld med femtiotalsjazz som Gillespie, Miles och Satchmo. Musiken är ljuvlig och filmen är förunderlig. Den är som en nyöppnad flaska vin. Till en börja med är vinet för kallt och för dåligt syresatt. Då smakar det inte så mycket och saknar karaktär. Men efter ett tag börjar det pirra på tungspetsen och strama på sidan av tungan och till slut blommar hela eftersmaken ut som en solfjäder. Bouquet.

Le souffle au coeur (Murmur of the heart) är inte lika bra eller gripande som Au revoir les enfants, å nej långt därifrån, men det är en väldigt intressant film med många lager. Han är en mästerregissör, herr Malle.

Jag ger Le souffle au coeur tre Matisse-tavlor av fem.

Betyg: 3/5

The Andromeda Strain (1971)

 

Den andra sci-fi-filmen från '71 som jag gav chansen var klart bättre än den första. The Andromeda Strain är en "hard" sci-fi och en "tänk om"-historia. En av NASA's satelliter landar i öknen i sydvästra USA och kort därefter har nästan alla invånare i den lilla staden dött dödens död. Ett team av de bästa vetenskapsmännen och vetenskapskvinna fraktas till en underjordisk bunker för att där undersöka den utomjordiska organism som kommit ner på jorden innan undergången. Allt liv på jorden står på spel. Må de tappra hitta ett motmedel.

Filmen är som en blandning av Espinosas Life, serien The Expanse och Dustin Hoffmans gamla thriller Outbreak. I denna film får vi mycket lite actioninnehåll då det mesta utspelas ner i bunkern. De har lyckats tämligen väl med miljöerna och filmen känns hyfsat realistisk både till handling och teknik. Production design var bra och påminde snarast om en villains lair i någon tidig Bondfilm, good times.



Tyvärr saknar filmen några riktigt notabla skådespelarinsatser. Den kvinnliga forskaren spelad av Kate Reid är filmens behållning. Hon är vresig och sarkastisk vilket muntrar upp tillställningen en hel del. Men i slutändan var detta kanske en film som kanske såg bättre ut på manusstadiet än som färdig film? Filmen bygger på en bok av Michael Crichton och det brukar i och för sig innebära bra underlag.

Jag ger The Andromeda Strain två "fail safe"-system av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Omega Man (1971)

Sci-fi på tidigt sjuttiotal skulle tydligen ha Charlton Heston i huvudrollen för här har vi ännu en sådan med honom i förarsätet. Hans garnityr är fortfarande två nummer för stort, hans teaterskratt är smärtsamt och han älskar fortfarande skjutvapen den jäveln.

Inledningen påminner till känsla om inledningen av The Walking Dead. Öde gator och en massa zombies som springer omkring och hojtar. I denna film är de någon form av halvzombiesar som vill ta över världen. Filmen utspelas i Chicago och de olyckliga marscherar med facklor och skriker om soil and blood. Facklor bränns. Vi känner igen det från nyheterna men här är rollerna omvända och budskapet skrivs på åskådarens näsor.



Ledaren av de onda spelas av någon som vi känner igen från Dallas tror jag. Oklart! Hans sekt vill döda alla obesmittade och det ruvar något religiöst tema över hela filmen. Charlton Hestons Robert intar jesusposer så fort han kan, han dör till och med i fontänen i en mycket tydlig Jesus-pose. Jag ger inte mycket för försöken att göra filmen djupare än vad den borde vara. Några år senare gjorde John Carpenter Flykten från New York. En mycket bättre och mindre pretto actionfilm i miljöer som delvis påminner om varandra.

Nej detta var inte klackarna i taket från mig. Bitvis intressant med till slut kändes den ganska tråkig helt enkelt. Jag ger The Omega Man två epidemier av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Anderson Tapes (1971)

The Anderson tapes är en frejdig heist movie med en ung Sean Connery mitt i Bond-karriären. Den gamle gentlemannaspionen spelar här en gentlemannaskurk som gör inbrott och borrar i stora kassaskåp. Han spelar huvudrollen som går under benämningen Anderson. Filmen är regisserad av mästaren Sidney Lumet och jag välkomnar att den har ett för tiden högt tempo.



Direkt efter att han kommit ut från kåken börjar Anderson att planera nästa stöt. Denna gång ska han länsa alla lägenheter i huset där hans flickvän bor. Lustigt nog. Efter ett besök hos den lokala maffiabossen för att be om lov börjar han samla ihop en brokig skara av kumpaner.

Detta är rätt och slätt en procedurfilm där vi får se steg för steg i planen till och med genomförandet. Sean Connery är cool som alltid och jag ler åt en mycket ung och långhårig Christopher Walken som "The kid". Haha, även han har varit ung alltså. Den mest lysande skådisen i filmen är dock Martin Balsam som "raving fag". Han är utsökt, som kaviar på skeden.



Precis som i Coppolas The Conversation genomsyras The Anderson Tapes av att polisen och olika byråer har avlyssning igång överallt. Dess förekomst vävs in i handlingen men det känns tydligt att det också låg i luften under denna tid, snart kommer Watergate-skandalen brisera i USA. Det känns som att det låg i luften redan 1971.

Musiken är skriven av ingen mindre än Quincy Jones men det hjälper inte så mycket när mästerregissören Sydney Lumet har valt att ackompanjera alla scener med någon form av inspelning med absurda skrikande ljud som tagna från hjärntvättsscenerna i The Ipcress file. Det är svårt att beskriva men det låter som när en tondöv ADHD-elev får latja med en tidig synthesizer lite för fritt. Detta var ett vedervärdigt artistiskt val som säkert skavde i honom livet ut.

Det var kul att se en ung Connery i något vid sidan av Bond. Han är dock sig lik. Hård och slipad men ändå inte för hård. En skurk med moraliska regler. Filmen är spännande i partier och behållningen ökar något med sköna miljöer från Manhattan.

Jag ger The Anderson Tapes tre amatörradioapparater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av The conversation.

Get Carter (1971)

Michael Caine i en mycket hårdkokt brittisk thriller. Caine spelar Jack Carter som är en etablerad våldsman som arbetar för maffian i London. Han najsar med chefen tjej spelad av Britt Ekland. Men hon har här bara en liten roll. När Carters bror plötsligt dör i en misstänkt bilolycka beger han sig upp till sin barndomsstad Newcastle för att ta reda på vad som hände. Där träffar han gamla bekanta, både vänner och fiender. Allt eftersom han utreder broderns död blir fler och fler av de lokala skurkarna missnöjda med honom.

Filmen är dirty! Det är värsta sortens brittisk arbetarstad. Allt är sjabbigt och nedgånget. Det är sjuttiotalet i ett nötskal. Miljön är perfekt för filmens handling. Filmmusiken består av en jazzig elorgel och den är bra. Bilar och miljöer är tidsenliga och jag hajade till när jag såg en av de gamla elektriska rakapparaterna jag kom ihåg att min morfar hade när jag var liten.



Filmens regissör Mike Hodges använder sig av intressanta kameravinklar. Effektivt eller pretto får man välja själv. Filmen tar sin tid men blir aldrig tråkig. Det bjuds på spänning hela vägen in i mål. Carters nemesis Cyril påminner mig vansinnigt mycket om Littlefinger i Game of Thrones. Ungefär lika pålitlig och slajmig också.

Istället för de amerikanska filmernas ibland romantiserade våld känns detta mer på riktigt och handlingen är hård, verkligheten är nog än hårdare men vi kommer den ganska nära här. Jag undrar mot slutet vem som egentligen var far till flickan. Jack eller hans bror?

Jag ger Get Carter tre filminspelningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om Själ Och Kropp (2017)

Texten nedan innehåller spoilers för denna mycket sevärda och smått unika film.

Det jag minns mest från Om själ och kropp är att det är ett otroligt bra romantiskt drama som är strukturerad på ett ovanligt sätt. Filmen är i princip bättre och bättre desto längre den gått. Det är tillräckligt tydligt för att det antagligen ska ligga en tanke bakom detta.

Filmen inleds mycket konstigt, som om den vore ett inlägg i debatten om industrialiserad köttproduktion kontra vegetarism. I grådaskiga och mycket socialrealistiska färger får vi följa någon slags chef på ett stort ungerskt slakthus. Ett sådant där nötkreaturen kommer in som på ett löpande band och slaktas, styckas, paketeras och skickas iväg. Det visas inte på ett utstuderat elakt sätt men det är kliniskt och känslokallt och jag som åskådare förstår inte var det ska leda. Vilket faktiskt fortfarande är oklart.

Jag tror att inledningen är något av en avledningsmanöver för vi får som i en bisats veta att en ny kvalitetsingenjör har ersatt den gamla. Den nya är en ung kvinna med ett alldagligt utseende, så intetsägande att jag närmast skulle kalla henne ful eller i alla fall väldigt anonym. Mer om hennes utseende snart...



Att dessa två, den äldre tjänstemannen med ena armen ur funktion och den alldagliga anonyma kvalitetspersonen skulle komma att utgöra filmens kärlekspar blev en stor överraskning. De introducerar den kvinnliga huvudkaraktären på ett sätt som helt skiljer sig från hur Hollywood gör. I "vanliga" filmer används kameravinklar, filmmusik, skådespelarval och dialog så att vi tittare direkt kan identifiera vilka karaktärer vi ska fokusera på och ha vår uppmärksamhet riktad mot. Inte i denna ungerska film inte.

Filmens handling är lika romantisk som fantastisk. Endre (Géza Morcsányi) och Mária (Alexandra Borbély) möts på jobbet och upptäcker att de om natten möts i en gemensam dröm där de är varsin hjort som möts i skogen. Det är magisk realism i allra högsta grad men ändå känns relationen väl förankrad i en verklig värld.



Under filmens gång blir det mindre och mindre fokus på de kliniskt kalla slakteriscenerna och mer och mer fokus på den godhjärtade Endre och hans ensamma liv samt på Mária och hennes problem med närhet och fysiska relationer. Hon går till sin barnpsykolog och talar ut och det blir mer eller mindre tydligt att hon har någon form av autism.

Det fascinerande är att hon blir vackrare och vackrare för varje scen man lär känna henne. Precis som det brukar bli i verkligheten när en förälskelse blossar upp! Det fanns bilder på  Alexandra Borbélys ansikte i slutet av filmen där hon var så vacker att det nästan gjorde fysiskt ont i mig. Vilken fantastisk transformation som sker obemärkt framför ögonen på oss i publiken! Det underbara är att förändringen antagligen sker i huvudet på mig som åskådare, för jag ser ingen direkt förändring i hennes utseende. Inte undra på att filmen vinner priser och belönas med höga betyg.

Ja, detta var sannerligen en positiv överraskning. Nästan fulländad, nästan full pott. Filmen vann i och för sig guldbjörnen i Berlin så det borde kanske inte varit så överraskande... När filmens eftertexter började rulla ville jag bara gråta en skvätt och sen leva vidare.

Jag ger Om själ och kropp fyra drömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, varför lät det hela tiden som att alla pratade finska i filmen...? ;-)

Hoppa nu över och kolla in om mitt resesällskap också gillade filmen. Jag skulle gissa att de gjorde det...
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har svensk biopremiär idag.

Neruda (2016)

Mozart in the Jungle, originalserien från Amazon Studios, är en otroligt skön dramakomedi som utspelas i New York och fokuserar på människorna i och runt en symfoniorkester. Gael Garcia Bernal är fantastisk i rollen som den excentriske dirigenten Rodrigo De Souza. Han bara är Rodrigo, det känns som att han var född att spela den rollen. Han vann en Emmy 2016 för sin tolkning.

När jag såg hans namn i rollistan för Neruda var valet enkelt att välja filmen bland många kandidater nere på Malmö filmdagar 2017. Bernal spelar polismannen Óscar Peluchonneau som får i uppdrag att fång poeten, kommunisten, dissidenten, Pablo Neruda.



Filmen är inte en biopic där man får följa Neruda från liten till gammal. Istället fokuserar man på en kort fas efter Chile har valt en högerpolitiker till president och tiden då kommunisterna började trakasseras och jagas. Vi får se Nerudas flykt genom hans egna ögon. Neruda älskar Neruda och hans pompösa självbild visas tydligt här. Det känns som att filmmakarna har en kluven inställning till Neruda. Samtidigt som filmen är något form av hyllning till honom som poet, politiker och framför allt legend hos folket så visar den också en massa negativa sidor av honom. Hans egoism, hans storhetsvansinne, hans otrohet. Han beter sig allmänt svinigt mot folk i sin närhet.

Neruda vill inte fly ut ur landet för då skulle folk inte se honom som en hjälte längre. Han blir upprörd när polisen inte hittar honom, för då blir det för lite fokus på honom själv - Neruda. Han vill inte hamna i fängelse, men han vill ännu mindre förlora sin upphöjda elitstatus som dissident. Rödvinskommunist.



Tyvärr får vi inte följa polisen Óscar så mycket, men hans resa är lik den Martins Sheens Captain Ben Willard gör i Apocalypse Now. Óscar blir mer och mer fascinerad av Neruda och den mytomspunna legend som bildats runt honom. Óscar blir helt enkelt mer och mer imponerad av mannen han jagar och mot slutet står det klart att han lojaliteter hamnat på sniskan. Ok, Bernal gör polissnubbe så bra man kana tänka sig men rollen är ensidig och platt och har bara en funktion. Han är ingen Rodrigo här inte.

Tyvärr är filmen frustrerande seg och ryckig. Filmmakarna har valt att klippa filmen på ett konstnärligt, läs pretentiöst, sätt. Enkla scener plockas isär och klipps ihop förvanskade. Som ett klipptekniskt grepp funkade detta kanske bättre i regissörens huvud än i slutresultatet. Vid sida av tveksamma konstnärliga ambitioner saknar filmen någon karaktär som är intressant nog att hänga upp upplevelsen på. Neruda är osmaklig och äcklig och tyvärr intresserar sig filmen inte för någon annan. Filmen bryr sig inte speciellt mycket om Óscar som endast har funktionen av en spegel som används för att förstärka bilden av objektet i fokus - Neruda.



Ibland får man bedöma en film inte för dess tekniska kvaliteter utan för hur effektiv den är att skapa intresse eller engagemang hos mig som åskådare. Denna film fallerar totalt att uppfylla det målet.

Jag ger Neruda ett stort sömnpiller av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Några andra recensioner från Malmögänget:
Har du inte sett den - Johan
Jojjenito

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

Victoria and Abdul (2017)

Victoria and Abdul är en brittisk dramakomedi om den gamla brittiska drottningen och en indisk muslimsk man som blir kompisar. Filmen bygger på verkliga händelser som det heter men hur många delar sanning, fiction och fantasy som anrättningen innehåller kan ingen svara på. Den är i alla fall patetiskt enkelspårig och pinsamt dålig.

Lika dåligt som det är med negativa stereotyper är positiva stereotyper och fyrkantiga förenklingar, även om det görs i gott syfte. I denna film är den indiske mannen så underbar att det växer blåsippor ur öronen på honom. Allt han gör, säger, tänker och förmedlar är helt perfekt. Alla andra runt drottningen, hela det förbaskade hovet, är eländiga makthungriga assholes. Vilket kanske inte var så långt från sanningen i och för sig, men filmen gör dem platta som om de vore klistermärken på en glasruta. Trist för oss i publiken.



Jag vet inte om "kampen" att promota det mångkulturella samhället vinner på att göra så enkelspåriga och ensidiga filmer som denna. Dessutom känns mycket av det som sker i filmen galet. Att Abdul så snabbt och så fullständigt skulle bli en knähund till drottningen, kyssa hennes fötter och sjunga halleluja för att han får vara en av hennes undersåtar känns långsökt. Urk, vilken dynga.

Det hade kanske varit mer intressant att få se en film om de muslimska upproret mot britterna där borta i Indien. Det är en historisk händelse jag aldrig hört om tidigare men den omnämns i filmen.

I denna film spelas Victoria upp som en härskare som inte har en aning om vad som försiggår ute i riket, som en annan Marie Antoinette. Eller? Hur vill de framställa drottningen egentligen? I en scen spelar Victoria överraskad över att de brittiska soldaterna plundrar helgedomar på dess juveler. Jaha, var skulle annars alla juveler som fyller de brittiska slotten komma från? Kolgruvorna i The Wales? I en annan scen ställer sig Victoria upp och rabblar en lång lista av avancerad statistik och fakta om vad hon gjort och ett litet "state of the Nation". Jasså, var det inte hon som inte fattade något om vad som hände ute i riket? Detta vara bara ett exempel på tillrättalagda scener som ska passa in i ett manus vars enda syfte är att romantisera och skönmåla en exotisk kultur. Så politiskt korrekt det kan bli...

Nej, detta var inte en film för mig. Tyckte den var helt värdelös. Det enda lite lustiga var att andra Dumbledore spelade Lord Salisbury och att komikern Eddie Izzard spelade Prins Bertie (smeknamnet på Edward VII).

Jag ger Victoria & Abdul en oväntad vänskap av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att mina medresenärer fann mer att gilla i denna film:
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har premiär på svensk bio på fredag.

Tillbaka Till Montauk (2017)

Filmen är ett relationsdrama signerat den tyske regissören Volker Schlöndorff. Stellan Skarsgård spelar en bohemisk författare från Sverige men bosatt i Berlin med det lockande namnet Max Zorn. Namnet kan vara taget av konstnären Anders eller varför inte Bondskurken med liknande namn?



Nina Hoss spelar Rebecca en framgångsrik advokat på Manhattan. Av en slump träffas de igen för första gången på många, många år. De var älskande under studietiden. Av skäl som inte ens Max kan beskriva gled de isär. Han var kanske ovillig eller oförmögen att hänge sig, ständigt på jakt efter nya famnar och trippar. Hon var kanske redo att slå rot, förvirrad av mixade signal? Max vill inte vara ett träd som slagit rot, han vill alltid flytta på sig. Men till vilket pris? Kan den kvinna han var menad för, och vice versa, gått förlorad redan på ett tidigt stadium i livet? Max är nu gift med fjärde hustrun, den yngre och totalt oskyldiga Clara. När han fått upp vittringen på Rebecca är Clara snabbt glömd.

Jag kände tidigt samhöre med filmen. Som om den beskrev saker som jag själv upplevt. Ibland kunde jag nästan förutse dialog eller beslut som karaktärerna gör. Ibland blev jag överraskad eller förfärad av deras val. Rebecca och Max åker på en kortare resa ut till spetsen av Long Island, till Montauk. Jag älskar miljöerna och jag slits sönder av Max och Rebeccas oförmåga att kommunicera. Ingen av dem lyckas kanske ta sig in innanför de hårda skal de skapat runt sig. Det är fascinerande att se en film full av scener som känns som mina egna minnen.



Skådespeleriet är lysande och manus är oerhörd naturligt och lätt att tro på. Detta är en ypperlig film som passar bäst för den tänkande filmtittaren. Väntar er inga bomber och granater, absolut inga robotar eller drakar. Bara två människor som hade en chans då, och kanske nu.

Jag ger return to Montauk fyra bleka tavlor av fem.

Betyg: 4/5