Det jag minns mest från Om själ och kropp är att det är ett otroligt bra romantiskt drama som är strukturerad på ett ovanligt sätt. Filmen är i princip bättre och bättre desto längre den gått. Det är tillräckligt tydligt för att det antagligen ska ligga en tanke bakom detta.
Filmen inleds mycket konstigt, som om den vore ett inlägg i debatten om industrialiserad köttproduktion kontra vegetarism. I grådaskiga och mycket socialrealistiska färger får vi följa någon slags chef på ett stort ungerskt slakthus. Ett sådant där nötkreaturen kommer in som på ett löpande band och slaktas, styckas, paketeras och skickas iväg. Det visas inte på ett utstuderat elakt sätt men det är kliniskt och känslokallt och jag som åskådare förstår inte var det ska leda. Vilket faktiskt fortfarande är oklart.
Jag tror att inledningen är något av en avledningsmanöver för vi får som i en bisats veta att en ny kvalitetsingenjör har ersatt den gamla. Den nya är en ung kvinna med ett alldagligt utseende, så intetsägande att jag närmast skulle kalla henne ful eller i alla fall väldigt anonym. Mer om hennes utseende snart...
Att dessa två, den äldre tjänstemannen med ena armen ur funktion och den alldagliga anonyma kvalitetspersonen skulle komma att utgöra filmens kärlekspar blev en stor överraskning. De introducerar den kvinnliga huvudkaraktären på ett sätt som helt skiljer sig från hur Hollywood gör. I "vanliga" filmer används kameravinklar, filmmusik, skådespelarval och dialog så att vi tittare direkt kan identifiera vilka karaktärer vi ska fokusera på och ha vår uppmärksamhet riktad mot. Inte i denna ungerska film inte.
Filmens handling är lika romantisk som fantastisk. Endre (Géza Morcsányi) och Mária (Alexandra Borbély) möts på jobbet och upptäcker att de om natten möts i en gemensam dröm där de är varsin hjort som möts i skogen. Det är magisk realism i allra högsta grad men ändå känns relationen väl förankrad i en verklig värld.
Under filmens gång blir det mindre och mindre fokus på de kliniskt kalla slakteriscenerna och mer och mer fokus på den godhjärtade Endre och hans ensamma liv samt på Mária och hennes problem med närhet och fysiska relationer. Hon går till sin barnpsykolog och talar ut och det blir mer eller mindre tydligt att hon har någon form av autism.
Det fascinerande är att hon blir vackrare och vackrare för varje scen man lär känna henne. Precis som det brukar bli i verkligheten när en förälskelse blossar upp! Det fanns bilder på Alexandra Borbélys ansikte i slutet av filmen där hon var så vacker att det nästan gjorde fysiskt ont i mig. Vilken fantastisk transformation som sker obemärkt framför ögonen på oss i publiken! Det underbara är att förändringen antagligen sker i huvudet på mig som åskådare, för jag ser ingen direkt förändring i hennes utseende. Inte undra på att filmen vinner priser och belönas med höga betyg.
Ja, detta var sannerligen en positiv överraskning. Nästan fulländad, nästan full pott. Filmen vann i och för sig guldbjörnen i Berlin så det borde kanske inte varit så överraskande... När filmens eftertexter började rulla ville jag bara gråta en skvätt och sen leva vidare.
Jag ger Om själ och kropp fyra drömmar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
PS, varför lät det hela tiden som att alla pratade finska i filmen...? ;-)
Hoppa nu över och kolla in om mitt resesällskap också gillade filmen. Jag skulle gissa att de gjorde det...
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl
Filmen har svensk biopremiär idag.
Det är fascinerande att en avskalad europeisk arthouse-stil kan ge en så romantisk upplevelse. Det är sällan man så helhjärtat önskar att huvudpersonerna skall få bli lyckliga tillsammans. Jag gissar att rätt mycket kommer från regissörens människosyn. Det är snopet att man missade hennes besök på Cinemateket.
SvaraRaderaVerkligen fascinerande och jag önskar dem alla lycka. Jag tror att den sista scenen vid frukosten kanske kan ha varit långt efter sista natten. Och att det betyder att de lyckades finna ett liv ihop. Jag hoppas i alla fall.
RaderaJag är ledsen för att jag inte har följt med dig på hennes filmer på Cinemateket.
Kul att en så här passa udda och smal gick hem så bra, och att den lyckades med att förmedla en romantisk känsla.
SvaraRaderaApropå frukostscenen så fick jag känslan av att den utspelades långt senare eftersom de kändes så bekväma med varandra, framförallt Mária. Men sen var det nåt som ändå fick mig tro att det var direkt efter och då kändes det som en alltför enkel avslutning.
Häromdan kom jag på att jag ser denna romantiska film nästan som en saga och som sådan är den värd ett lyckligt slut. Jag har inga problem med den sista scenen. När Maria väl har accepterat Endre tror jag att hon blir avspänd med honom i sin närhet, lite binärt sådär... :)
RaderaJag var också lite tveksam i början. Om hon bara var någon som ville hitta fräsiga bilder på slakteriet. Och filma med kort skärpedjup i motljus. Men så kröp det fram lite smådetaljer här och där som visade att scenerna hade lite tanke bakom. Som när María i början kliver in i skuggan men efter att blivit kär låter solstrålarna smeka henne.
SvaraRaderaOch att de lite stereotypa karaktärerna blommar ut tillsammans med hela filmen och får lite mer djup.
Ja, jag tror att det finns många bra idéer bakom denna film. Det där med solljuset tänkte jag inte på men det känns som en underbar grej. Får kolla efter det nästa gång jag ser filmen. Fantastiskt vacker film mitt bland allt blod där på slakteriet...
Radera