Solaris (1972)

Solaris är en majestätisk film. Det är en filosofisk betraktelse över sorgen och saknaden efter förlorade nära och kära. Den är lång som vintern i Sibirein och tickar in på nästan 3 timmar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte nickade till en gång eller två under filmens gång. Men det är en filmupplevelse likväl. Det är möjligt att den bättre hade avnjutits på Cinemateket än hemma. Trots dess imponerande längd överträffar antalet timmar jag spenderat med denna film efter titten dess speltid vida. Det är en film som satt sig fast inne i medvetandet på mig.

Filmen bygger på polske Stanislaw Lems klassiska roman. Boken är ruggigt bra, både filosofiskt glimrande och rejält ruskig. Nattsömnen, ack nattsömnen fick ge vika!



Den ryske regissören regissören Andrej Tarkovskij ville göra science-fictionfilmen mer filosofisk och seriös. Han har med Solaris sannerligen lyckats. Det är en långsam, innerlig och allvarlig film. Filmen förklarar aldrig hur havsplaneten under rymdstationen Solaris kommunicerar med människorna. Minnen, sorger och ångest materialiseras som "besökare", alla olika och intimt personliga. Som ett tankeexperiment om hur kommunikation med intelligent liv i universum skulle kunna vara är boken och filmen fantastiska.

Psykologen Kelvin ska utreda vad besättningen utsatts för och hamnar snabbt i exakt samma prekära situation. Hans bästa vän Dr. Gibarian tog livet av sig, kanske för att han inte klarade av att stanna kvar hos sin besökare, och samtidigt absolut inte kunde lämna honom eller henne. Samma beslut ställs Kelvin inför.



Besökarna är skapta av minnen astronauterna har av dem. De är inte riktiga människor men beter sig som människor och blir mer och mer mänskliga ju längre filmen lider. De kan minnas men allt startar när de skapas, de har inga minnen bakåt i tiden. Det enda de, besökarna, består av är ju minnen astronauterna tog med sig. Besökarna definieras av vad astronauterna hade med sig i minnet. Det kan förefalla vara en platt relation, men detta är en djupt filosofisk poäng. För detta gäller på jorden också på ett sätt. Vår upplevelse av verkliga relationer är en subjektiv skapelse och projektion i våra huvuden. Så vad är egentligen skillnaden mellan en vanlig verklig relation och Kelvins?



Filmen slutar ambivalent. Är det en dröm? Är det bokstavlig? Och hur ska man då tyda den lika ambivalenta inledningsscenen? Är hela filmen en tillbakablick från ön? När i tiden händer det vi får se i början av filmen?

Fascinerande och utmanande film. En film som ger mer tillbaka desto mer man tänker på den. Inte lämplig för en fredagskväll efter en hård arbetsvecka direkt. Tillsammans med boken är detta en klassiker inom hård science fiction.

Jag ger Solaris fyra älskade som försvann av fem.

Betyg: 4/5