Cabaret (1972)

Wilkommen, bienvenue, welcome!

Ibland utsätts du för en av de där filmerna som känns så overkligt bra. Under stora delar av filmen är jag avmätt men milt road. Det är aldrig tråkigt, men jag brinner inte. Det händer inte förrän vi närmar oss slutet och övertagandet. Då börjar filmen krypa in under huden på mig. Cabaret är något så ovanligt som en otroligt personlig film som samtidigt är en politisk historisk film. En 'gammal' film som är mer aktuell idag än på länge, länge. Varför bry sig om historia när vi ändå upprepar den om och om igen?



Liza Minelli är helt divine som Sally Bowles, en av filmhistoriens mest personliga porträtt. Hon vann mycket välförtjänt oscarn för rollen. Michael York, Helmut Griem och Fritz Wepper tävlar filmen igenom vem som kunde ha mest blont hår och blåaste ögonen. Marisa Berenson, Lady Honoria Lyndon från filmen Barry Lyndon, spelar judinnan Natalia. Vid sidan av Liza är det dock Joel Grey som Master of Ceremonies som stjäl showen. Vann såklart oscarn för bästa manlige biroll. Bob Fosse vann oscarn för bästa regi. Mycket välförtjänt. Filmen vann ytterligare fem oscars.

Klockan tickar, en symbol inför det oundvikliga. I inledningen kastas en nazist ut från The Kit Kat Klub. I slutet ser vi hur publiken är fylld av nazister. Tiden rinner ut för kabarén, livsstilarna, Natalia och Fritz. Vi får aldrig se hur det gick för dem... Fosse väljer att inte visa det vi alla förstår.



Sally sjunger att livet är en kabaré i den glättiga sången med en desperation som går rakt genom rutan. Hon jagar förgäves drömmen till det bittra slutet. Filmens sista tio minuter är helt enkelt lika magiska som skrämmande. Pianotonerna i orkesterns sista framförande! Det går inte att se sista bildrutan utan att falla. Aldrig har tysta eftertexter varit så öronbedövande.

Auf wiedersehen. À bientôt.

Betyg: 5/5