Direkt efter att han kommit ut från kåken börjar Anderson att planera nästa stöt. Denna gång ska han länsa alla lägenheter i huset där hans flickvän bor. Lustigt nog. Efter ett besök hos den lokala maffiabossen för att be om lov börjar han samla ihop en brokig skara av kumpaner.
Detta är rätt och slätt en procedurfilm där vi får se steg för steg i planen till och med genomförandet. Sean Connery är cool som alltid och jag ler åt en mycket ung och långhårig Christopher Walken som "The kid". Haha, även han har varit ung alltså. Den mest lysande skådisen i filmen är dock Martin Balsam som "raving fag". Han är utsökt, som kaviar på skeden.
Precis som i Coppolas The Conversation genomsyras The Anderson Tapes av att polisen och olika byråer har avlyssning igång överallt. Dess förekomst vävs in i handlingen men det känns tydligt att det också låg i luften under denna tid, snart kommer Watergate-skandalen brisera i USA. Det känns som att det låg i luften redan 1971.
Musiken är skriven av ingen mindre än Quincy Jones men det hjälper inte så mycket när mästerregissören Sydney Lumet har valt att ackompanjera alla scener med någon form av inspelning med absurda skrikande ljud som tagna från hjärntvättsscenerna i The Ipcress file. Det är svårt att beskriva men det låter som när en tondöv ADHD-elev får latja med en tidig synthesizer lite för fritt. Detta var ett vedervärdigt artistiskt val som säkert skavde i honom livet ut.
Det var kul att se en ung Connery i något vid sidan av Bond. Han är dock sig lik. Hård och slipad men ändå inte för hård. En skurk med moraliska regler. Filmen är spännande i partier och behållningen ökar något med sköna miljöer från Manhattan.
Jag ger The Anderson Tapes tre amatörradioapparater av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar