Tillbaka Till Montauk (2017)

Filmen är ett relationsdrama signerat den tyske regissören Volker Schlöndorff. Stellan Skarsgård spelar en bohemisk författare från Sverige men bosatt i Berlin med det lockande namnet Max Zorn. Namnet kan vara taget av konstnären Anders eller varför inte Bondskurken med liknande namn?



Nina Hoss spelar Rebecca en framgångsrik advokat på Manhattan. Av en slump träffas de igen för första gången på många, många år. De var älskande under studietiden. Av skäl som inte ens Max kan beskriva gled de isär. Han var kanske ovillig eller oförmögen att hänge sig, ständigt på jakt efter nya famnar och trippar. Hon var kanske redo att slå rot, förvirrad av mixade signal? Max vill inte vara ett träd som slagit rot, han vill alltid flytta på sig. Men till vilket pris? Kan den kvinna han var menad för, och vice versa, gått förlorad redan på ett tidigt stadium i livet? Max är nu gift med fjärde hustrun, den yngre och totalt oskyldiga Clara. När han fått upp vittringen på Rebecca är Clara snabbt glömd.

Jag kände tidigt samhöre med filmen. Som om den beskrev saker som jag själv upplevt. Ibland kunde jag nästan förutse dialog eller beslut som karaktärerna gör. Ibland blev jag överraskad eller förfärad av deras val. Rebecca och Max åker på en kortare resa ut till spetsen av Long Island, till Montauk. Jag älskar miljöerna och jag slits sönder av Max och Rebeccas oförmåga att kommunicera. Ingen av dem lyckas kanske ta sig in innanför de hårda skal de skapat runt sig. Det är fascinerande att se en film full av scener som känns som mina egna minnen.



Skådespeleriet är lysande och manus är oerhörd naturligt och lätt att tro på. Detta är en ypperlig film som passar bäst för den tänkande filmtittaren. Väntar er inga bomber och granater, absolut inga robotar eller drakar. Bara två människor som hade en chans då, och kanske nu.

Jag ger return to Montauk fyra bleka tavlor av fem.

Betyg: 4/5