Top 10 films of 2015

Förra året la jag ut min topplista för 2014 i slutet av april. I år känner jag mig redo redan nu och eftersom det är Oscarsgalan imorgon tänkte jag att det kunde vara en bra tajming att få ut listan nu. Som vanligt finns det säkert en hel del bra filmer kvar att se från året under luppen. Men man måste dra strecket i sanden någonstans. Dessutom har jag inga problem att uppdatera min lista i framtiden om jag skulle stöta på listvärdiga filmer efter denna publikation.

Mina topplistor över filmår är känslomässiga. Det är en stor del magkänsla som kommer in här, men hjärtat och hjärnan har också fått vara med på ett hörn. Listan är ett referensmaterial inför framtiden, trots att den samtidigt är mycket knuten till här och nu. Det är ju hur filmerna känns just nu som avgör vilka placeringar de får. Vissa filmer har vuxit i huvudet sedan de sågs och andra filmer som jag gillade skarpt har obönhörligen fallit i dvala. De kan ha bleknat som minnena som ramlar ner i avgrunden.

Vissa filmer känns också så himla mycket 2015. De bara måste vara med på listan (Mad Max, I'm looking at you...). De är de där filmerna som direkt poppar upp på näthinnan när någon säger "film" och "2015"... Ni kan säkert se era egna "måsten" på era näthinnor nu. Till sist vill jag påminna om att jag numera kör imdb's årsangivelse för filmerna helt och hållet.

Topplistan 2015

10. The hateful eight

Filmen som sådan har faktiskt svalnat lite sedan jag såg den, men visningen av den förlängda 70mm-versionen med paus i mitten och allt var en av årets bästa filmupplevelser. Första delen var magisk och Tarantino i sitt esse, andra delen lite mer ordinärt slafsigt Tarantino-våld.

9. Mad Max: Fury road

En film jag hade en del problem med. Lika svag som Max är, lika stark är Imperator Furiosa. Lika dåliga som skurkarna är, lika spektakulärt häftiga är actuionscenerna. Lika töntigt som slutet är, lika härligt är det att George Miller kunde överraska mig såpass mycket. Detta är en film som bara måste vara med på topplistan för 2015.

8. The big short

Min hjärna blir styv av denna film. Otroligt härlig film om ett torrt ämne men gjord på ett lekfullt och sprudlande sätt. Christian Bale får mig nästan att glömma hans gamla synder. Stjärn-casten är nästintill perfekt.

7. Room

Usch och fy vilket fruktansvärt öde som beskrivs i filmen. Men ack så bra den är spelad och skriven. En hemsk film som hemsökte mig länge efter titten, men det är också ett tecken på en mycket stark film.

6. Vacation

Renodlade komedier är underskattade rent generellt sett och om jag ska gå efter hur roligt jag hade på biografen då denna film sågs platsar den väl in i mitten på min topp 10. Den bästa Chris,

5. Mistress America

...men jag gillar ju Noah Baumbach och Greta Gerwig. De nya Woody och Diane? Har kommit att börja gilla Lola Kirke också. Filmen som jag upplever som en inofficiell uppföljare till favoritfilmen Frances Ha. Underbart att Baumbach inte romantiserar mer om Frances personlighet utan visar oss hur hon kanske skulle komma att bli några år senare.

4. Inside out

Pixars på sitt allra lekfullaste humör ger oss en av deras bästa filmer. Filmen som visar oss vad känslor är. Bokstavligen. Och som förklarar att ledsamhet behövs lika mycket som glädje. Annars skulle ju vemod inte finnas.

3. Sicario

Sicario ledde länge racet om årets film. Detta är en fantastisk dramathriller från mannen som gav oss Prisoners och Enemy. Efter Sicario är jag riktigt sugen på vad han kan göra av Blad runner 2.

2. Spotlight

Jag älskar genren, BOATS och murvelfilm. När det dessutom är gjort så bra som här, med så bra skådespelare som här, och behandlar ett så viktigt ämne som här - då ler filmgudarna mot mig.

1. Star Wars: The force awakens

Årets skönaste film och allra härligaste filmupplevelse. J. J. Abrams hade alla chanser att göra denna film medioker. Ingen förväntade sig att han skulle blåsa liv i det gamla Star Wars-liket, allra minst jag. Men se där, jag blev en fanboy igen. Förundran och den nyvunna glädjen över en gammal serie som var död är fantastisk.

Bubblare

Det var ett starkt filmår och jag har hela tio bubblare (i ungefärlig rangordning):

• Heart of a dog - Fantastisk filmupplevelse men den stunden är borta som tårar i regn.
• Me and Earl and the dying girl - Årets mysigastevemodigastequirkigaste AI.
• No escape - En av årets mest spännande och en av de största överraskningarna.
• The Martian - Årets bästa BOATS.
• Avengers: Age of Ultron - Högt underhållningsvärde, men långt under förväntat.
• Maggie - Arnold kan fortfarande. Den gamle gubben!
• Straight outta Compton - Vilken överraskning, blev blown away.
• The Revenant - Imponerande filmskapande men för pretto.
• Slow west - Långsam. Western. Michael Fassbender!

Bästa kortfilm

1. World of Tomorrow - årets bästa kortfilm är utan tvekan den makalösa lilla animerade science fiction-filmen.

Årets bästa komedier

1. Vacation
2. Train wreck
3. Get hard

Årets lilla "it happened in Los Angeles"-grupp

• Tangerine
• Dope
• Straight outta Compton

Årets American Independent-fynd på filmfestivalen

• Me and Earl and the dying girl
• The overnight
• I smile back
• The diary of a teenage girl
• 7 chinese brothers

Årets scener

1. Gränsposteringen mellan Mexiko och USA i inledningen av Sicario
2. Star Destroyern i sanden i Star Wars
3. Chris Hemsworth i boxerkallingar i Vacation
4. Hoppa från taket i No escape
5. Bing Bongs död i Inside out
6. Sista scenen i Tangerine
7. Dansscenen i Ex machina
8. John Cena på bion i Trainwreck
9. Plus en scen i Room som jag inte avslöjar förrän fler sett filmen.

Årets besvikelser - stora och små

• Spectre - Nya Bond var filmen efter Skyfall...upplagt för magplask? Plask.
• Mission Impossible - Rouge Nation - Hoppades på bra actionthriller men fick jönserier.
• Crimson Peak - Del Toro kan göra snygga och fantasieggande filmer. Detta var utspätt.
• Blackhat - Michael Mann har tappat det.
• Mad Max: Fury Road - En besvikelse när jag såg den, men den gjorde ändå ett eldigt och bestående intryck.
• Avengers: Age of Ultron - Gick det att komma upp i samma nivå som The Avengers? Nej.

Årets mest överskattade filmer

1. Jurrasic World
2. Anomalisa
3. Tale of tales

Tycker jag i alla fall!

Årets sämsta filmer

1. Jupiter ascending
2. Point break
3. Jag är Ingrid

Uppdateringar

3:e oktober 2019: 
Ex machina flyttad till 2014. Vacation in på listan plats 6. Inside out flyttas upp från plat 6 till plats 4. Mistress America flyttas upp från plats 8 till plats 5. The Big Short flyttas ner från plats 5 till plats 8.

Brooklyn (2015)

Brooklyn är en mycket bra gjord film med utsökta skådespelarinsatser. För alla som är intresserad av en immigranthistoria från tidigt 1950-tal om en ung tjej från Irland som anländer till Brooklyn för att skapa sig en framtid borde denna film vara en fullträffa. Enda problemet för mig är att den trots sina tekniska kvaliteter är så trist i mina ögon. Visst blev jag lite engagerad i Saoirse Ronans karaktär Eilis och filmvisningen var inte direkt tråkig, men känslan efter filmen var ett stort "jaha?". Jag har knappt tänkt på filmen sedan den visades på Stockholms Filmdagar. Alla de andra filmerna var antingen bättre och mer tänkvärda, eller sämre och mer tänkvärda.

Filmen är inte en biografi men den känns så äkta att den lika gärna kunde varit det. Och även om historien är gullig med Eilis kämpande i mot- och medgångar är jag inte superintresserad i hennes livsöde. Filmens sista del när hon återbesöker Irland är intressant endast för att jag och flera av mina bloggkompisar som såg filmen med mig inte riktigt förstod hennes drivkrafter eller beslut. Åter igen, intresset fanns inte där för att ens bry sig speciellt mycket om varför filmmakarna gjorde som de gjorde.

Julie

Kan man se filmen i perspektiv med dagens migrationsvåg av flyktingar? Jomenvisst det går säkert att se symbolik och liknelser, även om jag inte direkt kan se jättestora likheter mellan en flyktingström som aldrig tar slut på grund av krig som ingen vill avsluta och denna historia om en ung kvinna som flyttar från Irland till USA efter att hon fått jobb i drömmarnas land via kontakter.

Så jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Bra utfört, miljöerna är top notch, skådespeleriet är klanderfritt, känslor fanns där, men ändå lättglömt. Jaha, det blir så ibland.

Saoirse och Domhnall

Till slut var det de små detaljerna som var mest anmärkningsvärt... Domhnall Gleeson dök upp i en film igen. Damn, den mannen är överallt! Jessica Paré från festivalfavoriten Lost and delirious hade en liten roll. Henne har jag inte sett på åratal (psst, jag vet att hon är med i serien Mad men). Jag slogs gång på gång av hur lik Saoirse Ronan var en ung Meryl Streep. Den obligatoriska Harry Potter referensen: vi hade ett mini meeting här i filmen då skådespelarna bakom Molly Weasly, Bill Weasley och Professor Horace Slughorn alla dök upp i denna film. Däöremot såg jag fel när jag trodden mig spanat in Argus Filch bland uteliggarna men jag tror att jag är förlåten för det... Till slut, fasen vad snäll filmen var. Inte en antagonist så långt ögat nådde. Därav den menlösa känslan som inföll sig?

Jag ger Brooklyn mitt "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Jag tror att betygen kan spreta en hel del bland filmspanarna denna gång. Hur många av oss lider av svår hemlängtan?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Saoirse, Jim och Jessica

Room (2015)

Detta är den svåraste revy jag skrivit på mycket länge. Jag vill kunna ge filmen rättvisa samtidigt som jag får fram hur jag upplevde filmen och mina känslor för den nu i efterhand. Jag kommer försöka undvika att spoila filmen så mycket det går. Men om du inte ens vill veta vad filmen handlar om och se den helt ren, helt ospoilad, ska du sluta läsa nu och återkomma till min text vid ett senare tillfälle.

Filmen är jättebra, smått briljant till och med. Filmen är vidrig och bland det otäckaste jag sett på länge. Det är en film jag inte kommer se om frivilligt. Skådespelarna Brie Larson och den lille pojken Jacob Tremblay är helt fantastiska i rollerna som Ma och Jack, speciellt i scenerna när de är helt ensamma i rummet. Scenerna när de är ensamma i rummet är plågsamma att se och jag ville att de skulle ta slut mycket tidigare i filmen än de gjorde.

Nu kommer några ord om handlingen...

Brie Larson spelar en kidnappad tjej som hålls inlåst i ett extremt litet rum i ett skjul. Hon har en son på fem år, ett barn hon fått pga våldtäkterna hon utsätts för av hennes kidnappare. Inne i rummet har hon skapat en låtsasvärld för sonen för att skona honom för den hemska realiteten de lever i. Kanske för att skona sig själv också lite.

Jag mådde nästan fysiskt illa av filmen. Jag trodde inte att jag var speciellt klaustrofobisk, även om jag givetvis har en sund känsla av att inte vilja bli instängd i trångt utrymme. Men denna film gjorde något med mig. Den gav mig en otroligt stark känsla av instängdhet. Paniken att inte kunna ta sig ut satte fast i mig under hela filmen och hela natten efter. Jag vaknade om och om igen av mardrömmar. Varje gång var jag helt inne i filmens känsla. Scenen när hon iscensätter flyktförsöket och rullar in Jack i mattan gjorde inte saken bättre. Den panik han kände i de scenerna kändes otroligt verkliga. Jag kunde nästan känna doften av adrenalin.

Filmen är rejält bra som sagt. Skådespeleriet är det första jag tänker på och jag skulle applådera om Brie Larson vinner en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men filmen i övrigt är också värd att nämna. Många scener är delikat uppspelade, det mesta är målat med fjäderlätta penslar. Med det menar jag att flera scener som skulle kunnat bli bombastiska och överdrivna istället spelas i liten skala, på gränsen till underspelas. Det är upp till åskådaren att se och förstå små detaljer. Filmmakarna väljer att inte tvångsmata publiken med övertydliga scener eller förklaringar.

Jag har många exempel på scener där filmmakarna valde att stilla sig, att inte vräka på med stora yviga gester... Det faktum att Ma har skapat en fantasivärld för sin son förtydligas inte, men det är för mig en av de vemodigaste insikterna i hela filmen. Scenerna mellan Joy och hennes mamma är komplexa och innehåller så mycket av alla möjliga känslor. Scenerna spelas upp okommenterade. Scenen med Joys far, samma sak där. Intervjun med massmedia och dess påverkan på Joy underspelas. Vi får istället se resultatet. Hur Doug låter Jack närma sig honom istället för att tränga sig på. Jack får sin första lekkamrat. I en mindre delikat film hade alla dessa scener spelats upp helt annorlunda.

Room gör det mesta rätt. Den bygger på en roman som jag inte vill läsa. Room är en film som jag kan rekommendera å det varmaste. Det är också en film som jag under tiden jag såg den önskade att jag inte valt att se. Den är en film jag sent kommer glömma.

Betyg: 5/5

Hail, Caesar! (2016)

Bröderna Coen är bland mina absoluta favoriter bland filmregissörer. Jag gillar de flesta av deras filmer, ni har min uppdaterade topplista över deras filmografi nederst i denna text, och de har en otroligt hög lägstanivå. Så när jag säger att denna film är en av deras svagaste betyder det inte att filmen är skit. det finns en hel del kul med den, men den står sig slätt mot deras övriga filmer helt enkelt.

Inför premiären av deras senaste film Inside Llewyn Davis hade jag omåttligt höga förväntningar. Jag hade älskat eller gillat deras fura senaste alster (No country fo old men, Burn after reading, A serious man och True grit) plus att Inside Llewyn Davis hade poppat upp på flera topplistor över 2013. Jag har för mig att Adam Kempanaar hade den som 2013 års bästa film. Så jag gick in tilld en filmen med en känsla av att det skulle vara en stark fyra eller  till och med en femma. Trots att filmen var bra kom jag ändå ut besviken, den kom inte upp i nivå med deras fyra senaste filmer. Jag gav den en 3:a.

Denna gång gick jag in till filmen helt utan förväntningar, jag hade varken läst eller hört något om den och jag hade inte ens sett trailern. Jag hoppades på något som skulle vara minst i samma klass som deras senaste Inside Llewyn Davis. Men tyvärr var detta klart svagare. Vissa scener i filmen var kul men som helhet var det en klart svagare film.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag mig inte på Hail, Caesar! och däri ligger säkert problemet. Filmen har en lövtunn handling som mest verkar finnas där för att bröderna ska få tillfälle att arrangera sprudlande och fantastiska scener. Men enskilda scener staplade på varandra utan inbördes betydelse ger allt som oftast inte en bra film (tag Bondfilmen Quantum of solace som exempel, en film som jag iofs gillar men de flesta tycker att den är för fragmentarisk).

Hail. Caesar! handlar om Ediide Mannix (Josh Brolin) operativ chef på ett filmbolag i Hollywood under 50-tal. Han måste hantera ett antal svåra situationer. Den Cary Grant-liknande storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) har blivit kidnappad och en lösensumma är krävd. En av studions kvinnliga stjärnor DeeAnn Moran (Scarlett Johansson) har också problem då hon är gravid utan att vara gift. Mannix slits mellan att jonglera problem på jobbet, familjelivet, elaka skvallerjournalister, ägarintressen från New York och på det ett ihärdigt försök från ett privat företag som vill rekrytera honom.

Ovan beskrivna set-up skulle kunna vara grunden för ett drama, en komedi, en hyllning till filmindustrin eller en satir om densamma. Jag har ingen aning om vad bröderna har tänkt sig här. Vad jag vet är att vi får oss till livs ett antal show och dansnummer, bland annat ett vatten och simnummer med Scarlett Johansson och ett shownummer med Channing Tatum som taget ur Singin' in the rain.

Om detta är en hyllning till industrin så undrar jag varför bröderna målar de allra flesta utom Mannix som fåniga och korkade? Det lutar mer åt en satir, men om det är en satir så undra jag varför så många scener är fåniga och oseriösa, tvärt om vad som krävs för att satiren skulle bli bitsk. eller är filmen helt enkelt en hyllning till kommunismen? Hehe, det vore något det.

Filmen in inleds som en film noir med Mannix ute i natten fixandes med något potentiellt problem för studion. en bit in i filmen tar så den ena tokroliga scenen vid efter den andra. Inledningsvis är det kul att de skämtar med sig själva, filmen och oss med glimten i ögat, men när sedan filmen i sig inte har något innehåll och de där tokroliga scenerna staplas på varandra blir det för mycket av kryddan och för lite av proteinet.

När filmen sjunkit in lite inser jag att den påminner mig en hel del om Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. Båda har en uppsjö av sköna scener men något saknas i helheten när jag känner efter.

Nej, detta var nog inte min kopp te. Jag gillade dock flera av scenerna tagna för sig själva, och scenen när Mannix och präster och rabbi diskuterar ett filmmanus religiösa budskap var en av filmens höjdpunkter. Jag roades också av de galna manusförfattarnas kommunistiska studiegrupp. Mycket roande med de olika personligheterna och deras olika anledningar till att vara med i gruppen.

Jaha, det blev en ganska blek Coen-film. Vad trist, men den var ju ändå helt ok. Eller hur va?

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av The Coen brothers, februari 2016:
1. No country for old men (2007)
2. Fargo (1996)
3. A serious man (2009)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Hail, Caesar! (2016)
15. Blood simple (1984)
16. The Hudsucker proxy (1994) *
17. The ladykillers (2004)

*) kommer inte ihåg mycket av denna, borde ses om
Not: bytte placering på 2-3 i denna uppdatering


Kolla nu in vad mina filmbloggarkompisar tyckte om denna film:
Har du inte sett den? Carl
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

World of Tomorrow (2015)

Emily Prime: "I had lunch today."

Uppenbarligen har jag börjat skriva revyer på kortfilmer nu också. Idag skriver jag om Don Hertzfeldt's fantastisk lilla science fiction-film World of tomorrow. Det är en 17 minuter lång animerad film som är helt makalös. Min rekommendation till dig är att se den!

Lilla Emily är cirka tre år gammal. Hon svarar när videotelefonen ringer och det är en vuxen tredje generationens klon av henne själv som ringer från framtiden. Vi får under filmens gång följa hur den framtida Emily berättar för den lilla Emily om hur framtiden blir.

Jag var tvungen att se filmen två gånger för att förstå vad som sägs. Efter första gången var jag bara förvirrad och det enda jag visste var att jag genast ville se om filmen. Efter andra titten satt jag stilla och tänkte länge. Ett stort vemod hade fallit över mig, en av de starkaste känslorna som finns. Vemod är en känsla som biter sig kvar länge.

Filmen är animerad i en naiv och barnslig stil, figurerna är inte mer än streckgubbar, men innehållet är klassisk idébaserad sci-fi. Filmen har en tydlig humor om än svart sådan, men framför allt är den sorglig. Det ger en framtidsvision som inte alls känns bra. Kanske känner jag vemod över att allt det framtids-Emily berättar tas emot av lilla, lilla Emily Prime som omöjligen kan bearbeta eller ens förstå informationen.

Film är ett fantastiskt media när kreatörerna gör något extraordinärt med det. World of tomorrow är gjord av av Don Hertzfeldt, tja han har gjort allt från manus till post production. Framtids-Emily är röstspelad av Julia Pott och lilla Emily's dialog är taget från Hertzfeldt's fyraåriga systerdotter Winona Mae. Hon är förtjusande.

Damn, detta var brutalt bra. Kan man lägga en kortfilm på sin årsbästalista? På topp 10?

World of tomorrow får högsta betyget av mig. Den bästa kortfilm jag har sett. Jag har inte sett så många men det förminskar inte denna film.

Betyg: 5/5 

Emily Prime: "Someday you have to not make a snake boy."

Teaser trailer:

Anomalisa (2015)

Charlie Kaufman är en av de mest spännande och galna manusförfattarna i Hollywood tycker jag. Det är inte så vanligt att jag väljer filmer på grund av vem som skrivit manus men Kaufman är åtminstone en av dem. Andra intressanta hjärnor är Spike Jonze, Alex Garland och Jeff Nichols. Kaufman har gjort favoritfilmer som Being John Malcovich, Eternal sunshine of the spotless mind och Synechdoche New York på sitt samvete. Alla dessa är jättebra och framför allt intellektuellt stimulerande. När dessutom hans nya film Anomalisa dök upp på andra plats på Michael Phillips topplista över 2015 års filmer blev jag än mer förväntansfull.

Anomalisa är en animerad "stop motion"-film lik Wes Andersons The fantastic Mr. Fox. Handlingen i dagens film är dock något mer vardaglig än den i Mr Fox. Huvudpersonen Michael (David Thewlis) är en författare till självhjälpsböcker på föreläsningsturné i Cincinnati. Vår huvudperson genomlider en livskris och känner sig avstängd från omvärlden. Han kan inte känna något och allt känns grått. Typ. På hotellet möter han dock ett ung kvinnlig beundrare, Lisa (Jennifer Jason Leigh) och han blir plötsligt nyfiken och lockad av henne.

Kaufmans galenskap kommer bäst fram i en mardröm som Michael har. Den är suggestiv och creepy. Filmen innehåller också en tämligen onödig nakenscen, som att han fyllde ut den något tunna storyn med något sensationellt upprörande. Jag var inte helt såld på scenen och tyckte att hela saken med att Michael förförde den unga kvinnan var lite äcklig. Fick allt för mycket vibbar av äldre man som tog för sig av en yngre beundrare. Inget olagligt men kanske inte helt coolt heller. Sen hjälper det ju inte hur filmen slutar heller.

Nej, jag hade kanske för höga förväntningar på denna film och den kom inte alls upp i Kaufmans vanliga nivå. Det var synd kan jag tycka. Som animationsprojekt var filmen dock ganska häftig. Det var annorlunda med dockorna som de spelade in filmen med. Eftersom annorlunda är bra borde filmen per automatik vara bra. Men fungerar det så verkligen? Frågan är om historien verkligen räckte för en hel långfilm? Hade denna film inte varit bättre om den bara varit hälften så lång?

Det jag gillade mest med filmen var hur tjänsteresans tristess beskrevs. Allt från flygresan, taxiresan (hysterisk) och hotellet intill minsta detalj med dörrkortet som bara fungerar ibland. Jag kände igen mig från egna resor. Det finns ju en anledning till att det kallas "hotelldöden".

Sen gillade jag det lilla frispel Michel fick under föreläsningen, när han helt plötsligt skriker ut arga ord mot USA, för att sedan fortsätta sitt tråkiga föredrag. Till sist var jag förvånad, road men ändock i slutändan lite trött på filmens stora gimmick. Ni som sett filmen fattar säkert vad jag menar?

Jag ger Anomalisa två tjänsteresor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kung Fury (2015)

Saknar du de goa gamla kung fu-filmerna från 80-talet? Jag såg häromdan den lustiga hemmagjorda pastischen Kung Fury. Finansierad via "crowd funding" och gjord med en stor portion humor och en del datorkraft är detta en trettio minuter lång skön förfestfilm. Den är egentligen inte speciellt bra, men den har en massa kul detaljer och några scener här och där som är hysteriska.

Look och feel är nästan 80-talet och filmens skapare David Strandberg lånar från både kung fu-filmer, generisk 80-talsaction och arcade-spelen från vår ungdom. Kung Fury som den överlägsna polisen får en dinosaurie som ny partner (ett skämt som för ovanligheten skull funkar bättre i text än i filmen), han reser genom tiden, träffar asaguden Tor och jagar Hitler.

Jag fick mig till livs ett antal goda skratt men jag lämnades också med en känsla av "Jaha, var det inte mer än så här?". De tyska mustascherna var roligast ändå.

Jag ger Kung Fury två roliga cameos av fem möjliga.

Betyg: 2/5