söndag 24 november 2013

Enemy (2013)



Det man söker på filmfestivalen är filmer som man normalt sett inte har chansen att se (snålt utbud), eller som man helt enkelt inte väljer för att det finns andra filmer som är enklare att välja (egen lättja). Man vill se filmer som får en att fundera, att grubbla, att analysera, att känna efter - jag helt enkelt, att överraskas.

På sista dagen av filmfestivalen (för mig) såg jag flera filmer som uppfyller ovanstående lista och Denis Villeneuve's Enemy var den som allra mest uppfyllde kriterierna. Jag har inte sett den kritikerrosade Prisoners ännu. Det är den andra (första) filmen av Villeneuve som är aktuell på bio nu. Även i den spelar Jake Gyllenhall en av huvudrollerna. I Enemy spelar Gyllenhaal båda huvudrollerna. Jag har inte kollat upp det, men kan det vara så att de spelade in Enemy under ledig tid före eller efter den större produktionen Prisoners? Låter rimligt för Enemy är en enkel film som bygger på en idé mer än specialeffekter. Men det senare finns där också, framför allt det faktum att Jake spelar mot sig själv i några scener. Det är gjort på ett mycket bra sätt. Jag såg inga skavanker alls i de scenerna.


Enemy är något av en thriller och som sådan är den effektiv. Handlingen är mer ett mysterium än thriller, men filmmusiken sätter en tung stämning på filmen. Även i helt vardagliga scener byggs en maffig spänning upp. Desto mer jag tänker på filmen, och det gör man mycket dagarna efter man utsatts för den, så kan jag jämföra filmstil, effekter och innehåll med mästaren David Lynch. Ta en del Lost highway och en en massa Mulholland Dr. och blanda ihop. Skala bort en del visuella element och kvar har du kärnan i Enemy.


Filmen handlar om en högst ordinär man, en lärare på det lokala universitetet som en kväll när han slötittar på en film ser en statist i filmen som är otroligt lik honom själv. Lite googlande och efterforskningar och mannen hittar till slut sin dubbelgångare och han är inte bara lik honom utan identisk. Släng in de två männens respektive flickvänner och en ofantligt skum scen på en mörk och olycksbådande klubb med män i publiken som tittar på halvnakna kvinnor varav en har en stor fågelspindel på ett silverfat. Usch, jag ryser bara jag tänker på den scenen.

Ahh, vitamininjektion. Bra filmfestivalfilm! Klart sevärd film som om några år kommer nått kultstatus. Han har en förmåga att nästla in sig i dem, har han inte, den gode Jake?

Jag ger Enemy fyra chockerande slutscener av fem.

Betyg: 4/5

Om visningen: Efter att jag och Vanessa utmattat oss med den emotionellt dränerande Breathe in drog jag iväg till ett efterlängtat möte med Movies-Noir. Vi hade bestämt möte för att se två av lördagens filmer. Det var himla kul att träffa min parter i det stora Decennier-projektet. Movies-Noir's bror hakade också på och det blev en mycket trevlig eftermiddag med tvenne filmer och en efterföljande middag på stan, då jag skulle hinna se en fjärde film denna sista dag på festen. Kolla in Movies-Noir revy här.

4 kommentarer:

  1. Fin recension av den bästa filmen jag såg på SFF13. Tycker Enemy är minst lika bra, om inte bättre, än Prisoners och Villeneuves tidigare mästerverk Nawals Hemlighet. Slutscenen... jävlar, alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ahh, tack och välkommen till bloggen. Jag tror nog att Enemy har goda chanser att komma in på min avslutande topplista från festivalen. Kommer sammanfatta festivalen senare i veckan, typ på torsdag. :-)

      Radera
  2. Klart trevligt att träffas, och två lyckade filmer blev det också :) Ångrar inte för en sekund att vi bytte till Enemy!

    Vi kände ganska likvärdigt inför den här filmen. Jag kände att den växte på mig redan under titten, men den hade något som gjorde att den stack ut och satte sig i huvudet även efteråt. Kommer säkerligen se om den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket trevligt var det! Det får vi göra om nån gång! Men på fredag slår vi om fokuset till Decennier igen! :-)

      Radera