The Guardians of the Galaxy Holiday Special (2022)

Plötsligt dök denna Holiday Special upp. Är det en hyllning till julen eller är det helt enkelt en ny typ av trailer eller promotional material för den nya Guardians-filmen som kommer våren 2023?

Det är lustigt hur mycket bättre Guardians är nu för tiden! Nu när vi inte längre har Tony, Steve, Nat och de övriga från Phase 1 som huvudpersoner. Thor kvarstår ju men hans, och Waititis, stjärnor har sannerligen falnat efter den tråkiga fjärde Thor-filmen. Spindelmannen har jag hela tiden varit lite sval för så nu är det alltså bara Guardians som inte är pretentiöst, fullständigt underkastat av Disneys kvalitetsmanual och tight assed som en sträng lärarinna i grundskolan. Det är lustigt hur perspektiven har ändrats.

Chris Pratt är långt från den bästa av Chris men han är charmig. Favoriten i gänget är dock sedan länge den Karen Gillian. Hennes Nebula är nervig och asocial på ett skönt sätt. Asociala är ju i princip alla utom Peter på hela båten men det är en del av charmen.

Här i denna julspecial får vi hänga med när Mantis och Drax åker till Jorden för att kidnappa Kevin Bacon som överraskning åt Peter. Han blir överraskad. Peter också. Filmen är kort, endast drygt 40 minuter men de hinner få in en massa kul skämt. Det är en kul stund och Kevin Bacon bjuder på sig själv.

Filmen inleds som tecknad film och jag var nära på att stänga av. Lyckligtvis var det bara en flash back till Peters barndom och snart blev det riktig film av det hela. Men de fick mig att bli orolig där ett tag.

Japp, jag ser nu fram emot Guardians Vol 3 mer än vad jag gjorde tidigare. Då lyckades Disney med det knepet också!

Betyg: 3/5

Clerks III (2022)

Kevin Smith är tillbaka med den tredje Clerks-filmen som också är en film om film. Det börjar kännas som att herr Smith kör i samma hjulspår, vilket givetvis är en del av syftet med denna film men ändå... Man kan kanske hoppas nu att detta den sista filmen i serien?  

Än en gång får vi hänga med Dante, Randal, Jay och Silent Bob. Filmen handlar om hockey på taket, marijuanarökande, satanism och filmskapande på ytan men den handlar lika mycket om livsval, vår sällsamma dödlighet och vemod om densamma. Kevin Smith har uppenbarligen vuxit upp sedan han gav oss den första filmen i serien.

Jag gillar Smiths filmer en hel del, men jag gillar nog honom mer än hans filmer om man skulle hårdra det. Dessutom känns det som att hans bästa alster ligger lång bak i tiden. Har bästa före datumet passerats? Denna film är ganska roligt på ett småputtrigt sätt för att mot slutet bli allvarligare och överraskande känslosam. Var det dammigt i rummet till och med? Nej, men det var inte långt därifrån.

Varför jag inte på fullt allvar omfamnar eller hyllar denna, och flera av hans filmer, är svårt att säga. Kan det vara de genomgående skrala skådespelarprestationerna? Eller kan det vara känslan av att filmen är gjord av en filmstudent utan någon vidare budget eller vägledning? Vet inte, men det är kanske allt ovan. Filmen känns i alla fall mer som en episod ur en lagom kul humorserie än en fullödig långfilm.

Roligast var Austin Zajur som den konverterade satanisten. Och mest överraskande var Sarah Michelle Gellers cameo. Nostalgin! 

Det blir ett ”helt ok”-betyg från mig.

Betyg: 2/5

Kate Bush - Director's Cut (2011)

My vinyl records 00017

I can’t stop thinking

A whole album with remixed or re-recorded songs from two previous albums? Well, I guess it could have been great, but this album is somewhat disappointing to me in the end anyway. As it is a re-mix album with no new material, it doesn’t feel like a “full” album to me.

The songs aren’t any of the strongest to begin with, with some notable exceptions. All the vocals are re-recorded as well as the drums as I understand it. Some songs are even completely re-recorded and in fresh versions. The new production or “sound” is sometimes an improvement, but not always.

I do however love the more mature voice of Kate, especially when she is going all in with her singing. It’s like she is acting the songs out in her performance, with added colour.

We do find one new title in “Flower of the Mountain”. But this is actually “The Sensual World” with updated lyrics. Kate wanted to use lines from James Joyce’s “Ulysses” and now in 2011 she finally got the necessary permissions. It is a slight improvement, mostly due to Kate’s voice.

“Song of Solomon” is quite good, I just like the singing. 

“Deeper Understanding” is updated with a horrible result. The use of vocoder and modulation of the singing make this version unlistenable. It’s a pity really. Mercifully enough it is placed as the first track on one side, so I can skip it easily when playing the album (on vinyl).

One of Kate’s very best songs “This Woman’s Work” is a completely new re-recording and the song is now very different. The song is sung in a lower tone and slower with a dreamy ambient feeling. I like it, but I don’t love it 3000. Perfection is hard to improve upon, you know. It’s like a truly great song is hidden beneath the surface and it’s trying to get out. That great song is found on “The Sensual World”.

“Moments of Pleasure” has been re-recorded as a beautiful ballad with Kate and a grand piano. To me this version is even better than the original version on “The Red Shoes”. I really like the chorus humming instead of singing.

“Never Be mMine” is offered in a heavily remixed version. It’s stripped down, has jazzy drums and is more dramatic. The singing is in a lower and deeper tone, as on most of the versions on “Director’s Cut”. Quite a nice update.

“And So Is Love” has not been changed a lot in the re-mix but some of the lyrics have been updated which is exciting. In the original version she sings that life is sad, in the new one the lyrics are changed to “life is sweet”. One hopes that Kate was in a better place. The guitar play from Eric Clapton is still there thankfully.

The last song “Rubberband Girl” is re-recorded in a new version. This version is whacky, and I like it as I found the original version to be too boring and sounding like generic radio-pop.

Compared to an original studio album this is not up to par, but it should maybe not be viewed as such. We get three re-recorded songs, all new vocals from Kate and some updated lyrics which all is great. But “Director’s cut” is still “minor Kate Bush” in my book. An album only for the connoisseur.

My rating: 5/10

Side A:

1. Flower of the Mountain

2. Song of Solomon

3. Lily

Side B:

1. Deeper Understanding

2. The Red Shoes

3. This Woman’s Work

Side C:

1. Moment of Pleasure

2. Never Be Mine

Side D:

1. Top of the City

2. And So Is Love

3. Rubberband Girl

Songs improved; “Flower of the Mountain”, “Moments of Pleasure”, “Never Be Mine” and “Rubberband Girl”

Produced by: Kate Bush

Released: May 16, 2011

Media: Remastered 180 gram 2 X vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl III)

The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

Andor - Season 1 (2022)

Jag tycker att det är svårt att bli engagerad i nya serier från Star Wars-gänget på Disney nu för tiden. Ändå hade jag vissa förhoppningar inför Andor, och anledningen till det var såklart dess närhet till en av de riktigt bra sakerna som kommit ut efter originaltrilogin - "Rogue One: A Star Wars Story".

Detta är en multisäsong-serie som också är en prequel till Rogue One (såvitt jag gissar i alla fall). Vi får följa Cassian Andor (Diego Luna) under tiden före han träffar Jyn Erson, K-2SO och de övriga. Cassian härjar omkring på en sunkig värld tillsammans med sin styvmamma. De gillar inte Imperiet och Cassian är något av en småskurk och skojare som mest bryr sig om sig själv. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust i Diego Lunas insats som Cassian Andor tidigare, och det blir inte mycket bättre här inte. Speciellt en så utmanande karaktär som detta skulle behöva en mycket mer karismatisk skådespelare för att det skulle kunna bli riktigt bra. 

Istället blir det något överraskande vår egen Stellan Skarsgård som gör störst intryck under säsongen. Han är ju solid så rent skådespelarmässigt är det inte konstigt. Det är mest det att han spelar såvitt jag bedömde inledningsvis en biroll. Men nu vet jag inte längre. Det är kanske till och med är så att det är han som är huvudpersonen i Andor! Han verkar ha fler strängar på sin lyra än vad vi har fått se ännu i alla fall.

Säsongen är väl helt ok ändå. Den har sina ljusglimtar och höjdpunkter, men den är också förtvivlat långsam och rent ut sagt tråkig i allt för många partier. Efter ett tag började jag lägga märke till att serien påminde mig om andra serier och filmer.  Det är kanske därför jag har svårt att riktigt hylla serien. Den är som enda stor filmisk "pytt i panna" där allt möjligt gott har blandats till en smörja där resultatet saknar både identitet och karaktär.

Några referenser jag snappade upp på vägen; "Foundation" - politiken och miljöerna Mon Mothma befinner sig i, "Scarlet Pimpernel" - Luthen, en motståndsman i hemlighet som spelar en överklasssnubbe utåt, "Mandalorian" - naturfolkromantiken i tillbakablickarna till Cassians barndom, en hel del "Obi-Wan Kenobi"-vajb på den ständiga jakten på honom av soldater i uniform, "Solo: A Star Wars Story" - heist-story (den stora stöten mitt i säsongen). Pust... vad mer? 

Jag fortsätter. Jag tänkte på Terry Gilliams "Brazil" när Syril Karn fick det absurt meningslösa jobbet som någon form av statistiker (är inte han väldigt lik dr Simon Tam förresten?), jag tänkte på "House of the Dragon" med tanke på arrangerade barnäktenskap och jag drog mig till minne Clintans "Flykten från Alcatraz" och dess träslöjdsscener när jag såg Cassian och de övriga olyckliga (inklusive Gollum) i fängelset. 

Det fanns säkert fler referenser för serien känns otroligt generisk i partier. Är idéerna i filmvärlden slut eller är det bara så att Disneys kvalitetspärm hindrar alla från att framföra egna tankar eller idéer?

Jag antar att en del av problemet är att jag lider av "SW fatigue"...

Men, vissa saker var ju bra ändå. Jag tittar gärna vidare på serien, speciellt om Stellan får mer utrymme. Vågar man hoppas på att Cassian försvinner?

Betyg: 2/5

PS, full disclosure... jag gillade inte Rogue One så mycket efter första gången jag såg den, men efter flera omtittar har jag insett att den är ju förbaskat bra... så vem vet, jag kan kanske lära mig att älska denna serie också? Om det visar sig att Luthen är en jedi som gömt sig i skuggorna kommer jag i alla fall bli snäppet mer intresserad.

PPS, javisst är den nya roboten gullig. Hoppas Disney får sälja en massa fler leksaker nu... LOL.

Gollum!

Simon Tam "look-alike"

Good Night Oppy (2022)

Jag har länge varit intresserad av NASA's två Mars rovers; Spirit och Opportunity. Deras långa uppdrag har sedan en tid tillbaka fått sina slut men det är en makalös historia. För er som inte vet sköts dessa två små forskningsrobotar upp från Jorden sommaren 2003 och landade på Mars tidigt 2004. Deras uppdrag var att på varsin sida av Mars leta efter tecken på neutralt vatten. Uppdragets längd var 90 dagar. Spirit, den vilda systern, och Opportunity, den perfekta systern, höll på lite längre än så, om man säger så...

Jag hittade en gråmulen söndag denna nya dokumentär på Prime och jag kunde inte slita mig efter jag startat filmen. Jag erkänner villigt att det var dammigt i rummet mest hela filmen igenom. Både patetiskt och underbart att känna så starkt!

Jag tror inte att syftet med denna dokumentär är att ge oss alla tekniska eller ens historiska fakta om uppdraget. Istället försöker regissören förmedla hur teamet som byggde, styrde och kommunicerade med robotarna utvecklade känslor för dem. Hur människorna i projektet helt enkelt såg robotarna som levande väsen, individer och till och med sina barn eller vänner. 

Och detta lyckas dokumentären med till fullo. Det är en lika känslosam som fascinerande film och jag älskar den. Förvisso har jag för min egen del inga som helst problem att köpa att teamet på JPL fick känslor för robotarna. Det känns naturligt, och än mer så efter att ha sett filmen. 

Självklart skulle jag velat se ännu mer om uppdraget och kanske en lite vassare avslutning. Det är nog sakens natur med ett projekt som detta att slutet inte blir så distinkt. Slutet darrar lite, Oppy kunde ha sagt "My battery is low and it's getting dark".

Stark rekommendation till alla som gillar rymdforskning och NASA's projekt rent generellt och Spirit och Opportunity i synnerhet.

Betyg: 4+/5

Kate Bush - Aerial (2005)

My vinyl records 00016

A Sea of Honey

Damn, what a relief! Already the first song and I feel calm. The opening song “King of the Mountain” is majestic, and I feel it in my bones that this album is superior to the last two efforts. The overall feeling is totally different. Twelve years of waiting, the previous studio album “The Red Shoes” came out in 1993, but now Kate is back in more ways than one.

“Pi” gives me large smile on my face, maybe because I’m a mathematician. And the third song “Bertie” continues to amaze me. It is so beautiful, and the love heard in Kate’s voice is so sweet. However “Mrs. Bartolozzi” doesn’t do it for me at all. It has somewhat bizarre lyrics. I do love the piano play though. 

The second side of the first LP is dominated by “How to Be Invisible”, a song about Kate’s need for privacy, one would guess, and if so Kate's favourite past time hobby. You can hear Kate herself in her voice singing the song, it seems to me to be a very personal song and the performance mirrors that. Kate is as we all know very careful with her personal life. She's actually almost invisible to the fans, tabloids and tv shows.

"I found a book on how to be invisible
Take a pinch of keyhole
And fold yourself up
You cut along a dotted line
You think inside out
And you're invisible"

Isn't this a damned great song or what?

A Sky of Honey

Now to the even more interesting stuff. The album “Aerial” is the first double studio album to date from Kate. It has a structure like “Hounds of Love” but doubled up. The first record has the stand-alone songs, some great, some passable. The second LP is like a full concept album hidden within “Aerial”. It’s called “A Sky of Honey”. For the classic album “Hounds of Love” from 1985 it was one side each, here we get one LP each. The concept album tells the story of two lovers who spend one day and night out in nature. It is very, very good.

Kate’s music covers many styles, and it is often close to classical music. This is especially true for this album with renaissance-influenced songs like “A Coral Room” and “Bertie”. And like with classical music the listener gets rewarded for listening to a full album. The music is like the ocean that comes in waves. Some slower or softer parts, some bridges or intermezzos, and when we finally get to the musical “pay off” it’s all out glorious.

Pink Floyd is well known to master the concept album perfectly, and many other progressive rock bands from the 70’s and 80’s have also done it. Some favourites of mine are old Genesis and old Marillion. Kate brings her own sensitivity and style to the table. Her concept albums are more about the emotions, the singing and the lyrics. For the bands mentioned above, the long instrumental parts and the performances of playing the instruments are more important, even though the personal touch of the lyrics from Roger Waters and Fish cannot be overstated.

“Sunset” is a fascinating song where she mix a piano ballad with modern jazz and Spanish guitars. It builds and builds and builds. Getting better end better until the glorious end. Fantastic, mature Kate of the highest standard. "In a sea of honey. A sky of honey." 

Feel free to listen to the song all the way through.

"Oh, sing of summer and a sunset
And sing for us, so that we may remember
The day writes the words right across the sky
They go all the way up to the top of the night"

“Nocturn” is majestical, the ocean swells are flowing with rhythms and breaks. Again a song showing us a mature Kate, her voice is hypnotic. 

"In a sea of honey, a sky of honey
A sea of honey, a sky of honey

Look at the light
At all the time it's a changing
Look at the light
Climbing up the aerial

Bright, white coming alive jumping off the aerial
All the time it's a changing like now
All the time it's a changing like then again
All the time it's a changing
And all the dreamers are waking"

The song is simple yet complex, I find no words to describe it. And it may be a candidate for her best song ever! Haha, well, ok, but almost!

Kate Bush’s first double album is stellar. One of her best work clearly.

My rating: 9/10

Side A:
1. King of the Mountain
2. Pi
3. Bertie
4. Bartolozzi

Side B:
1. How to Be Invisible
2. Joanni
3. A Coral Room

Side C:
1. Prelude
2. Prologue
3. An Architect’s Dream
4. The Painter’s Link
5. Sunset
6. Areial Tal

Side D:
1. Somewhere in Between
2. Nocturn
3. Aerial

Best songs: “King of the Mountain”, “How to Be Invisible”, “A Sky of Honey” with the highlights “Sunset” and “Nocturn”.

Produced by: Kate Bush

Released: November 7, 2005

Media: Remastered 180 gram 2 X Vinyl, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl III)

Kate Bush - The Red Shoes (1993)

My vinyl records 00015

Don’t want your bullshit

Inspired by the movie “The Red Shoes” by British masters Powell & Pressburger this album was the last in many years to come. After this album Kate took a 12 years long siesta. She also raised her son Bertie during this break. 

So, was "The Red Shoes" big enough to fill the long hiatus for us fans? Well, I think the album is quite nice, sort of “okeyish”, but it lack her distinct signature mark from the first five albums. 

Instead I unfortunately get the same feeling from this album as from “The Sensual World”, something that is over-produced like many albums were in the eighties. Sure, Kate is playing with different types of instruments and vocals, and that may be fun for some, but it feels too stuffed to me.

Considering what she actually did with the “Director’s Cut” album eighteen years later (in 2011) when she re-recorded and updated song from this one and the previous “The Sensual World”, I am obviously not alone in thinking that these two albums are burdened by an overly eager production. “The Red Shoes” is better overall than its predecessor at least.

“Moment of Pleasure” is one of the songs that are graciously stripped down with focus on Kate’s voice and a piano. Unfortunately, it is padded with strings, which I think is unnecessary.

“The Song of Solomon” is also great, a slow and dreamy song where Kate’s voice is outstanding. The backing vocals by Trio Bulgarka is ok I guess. The structure of the music in the song is interesting. I prefer complex songs over simpler songs that try to compensate with an overstuffed production. I also like "Lily", a song that really grew into a great intro-song at her live shows in 2014.

“Top of the City” is great and kind of interesting. Kate is giving her all with the singing. Is the song about suicide? If so, it is a dark song. I can hear both despair and sorrow in her voice, but also something else. I guess she decided to live in the end.

“Constellation of the Heart” is a very odd song coming from Kate Bush. It is not a great production. It’s boring mainstream radio, borrowed from the worst sides of Peter Gabriel, Level 42 or Phil Collins. I guess there are fans of the song out there somewhere.

Of course the song “Why Should I Love You?” is remarkable. She worked with Prince on the song, the arrangement. Prince is playing instruments, most notably the guitar and singing in the chorus. The song has a perfectly fine “Prince” feel. Almost a little touch of R&B. It’s not my favourite, but it is memorable. Kate's demo before Prince's additions via the link above.

On the subject of collaborations Eric Clapton’s guitar work on the second song “And So Is Love” is also worth mentioning.

And just when you thought that this album is a little boring Kate surprises you with a power ballad of broken hearts! The closing song “You’re the One” is beautiful, a picture-perfect description of a break up. Been there, done that.

My rating: 7/10

Side A:
1. Rubberband Girl
2. And So Is Love
3. Eat the Music

Side B;
1. Moments of Pleasure
2. The Song of Solomon
3. Lily

Side 2:
1. The Red Shoes
2. Top of the City
3. Constellation of the Heart

Side D:
1. Big Stripey Lie
2. Why Should I Love You?
3. You’re the One

Best songs: “Moment of Pleasure”, “The Song of Solomon”, “Top of the City”, “Lily” and “You’re the One”.

Produced by: Kate Bush

Released: November 2, 1993

Media: Remastered 180 gram 2 X Vinyl LP, gatefold, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl II)

Confess, Fletch (2022)

Förra veckan hyllade jag "See how they run" som en mysig film och välkomnade den som en del av en spirande mysighetstrend, i alla fall hoppas jag på det. Denna är i vilket fall den andra filmen jag sett på kort tid som är mysig. 

Jag var dock inledningsvis mycket skeptisk inför filmen när jag satt mig ner i filmrummet. "Fletch" från 1985 är en av mina största nostalgi-rullar från åttiotalet. Den har varit med mig i uppgång och fall under de formativa åren då jag "lärde mig" titta på film. Då spelades förstås Fletch av Chevy Chase och jämfört med honom skulle ingen kunna mäta sig. Allra helst John Hamm. Jag fruktade att jag skulle få bevittna ett magnifikt magplask.

Nu visade det sig att Hamm och regissören Greg Mottola valt att helt undvika alla jämförelser med den ikoniska filmen från '85 och Chevys version av Fletch. Istället har de gjort en film som mer påminner mig om Robert Altmans geniala klassiker "The long goodbye" där Elliot Gould spelar privatdeckaren Philip Marlowe. Båda filmerna är lugna och sköna filmer där huvudpersonerna som det verkar glider runt obekymrade i de rika människornas innersta domäner. De verkar inte bry sig så mycket, varken om sin egen personliga säkerhet eller sin utredning. Men de blottlägger fler sanningar om fallen än omgivningen förstår.  

Ok, så John Hamm är ingen Chevy Chase och därför är det bra att han spelar honom mer likt en Marlowe än något annat. Vi slipper se vissa sidor av Chevys variant framträda här, tex alla utklädningar och falska namn. Hamm ger oss en annan Fletch som är mer cool än kul, men ändock kul om ni förstår. 

Hans utredning berör kidnappningen av en rik italiensk greve och stölden av sagde greves dyrbara konst. Fletch självförtroende om hur bra han pratar italienska överstigen hans egentliga nivå vilket leder till många lustiga petitesser längs vägen. Detta är en film där mycket av värdet ligger i alla roliga detaljer som man snappar upp under filmens gång. Vem som utfört brottet kommer mycket tydligt i andra hand.

Under utredningen samarbetar Fletch mot deras vilja med ett par detektiver från "Boston finest". En luttrad och sömnig detective (Roy Wood Jr.) och en ung och naiv. Hon är superlustig, och vi får lägga namnet Ayden Mayeri till minnet. Hon hade tydligen en mindre roll i "Marriage story", för övrigt är hon ny för mig. Likheten med strukturen i "See how they run" går mig ej om miste.

Kyle MacLachlan är stilsäkert lustig i en betydande biroll, och Marcia Gay Harden är ännu mer träffsäker i rollen som den på gränsen till hysteriska italienska grevinnan. Five stars!

Ja, men den här filmen var ju förbaskat rolig. Den växer på mig också, blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det var såklart avgörande att de valde att göra en helt annan version av Fletch än tidigare filmer. Alla Fletch-filmer bygger ju på romanerna av Gregory McDonald och denna version kanske följer böckernas stil lite mer? Vad vet jag. Men bra blev det.

Betyg: 4/5

Jag såg om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen och avsnittet om The Big Lebowski. Trots att det var ganska nyligen jag såg den för första gången var den lika underhållande och fräsch denna gång. Jag satt med ett stort flin över ansiktet under hela filmen. Fantastiskt kul film. Betygsfyran stärktes snarare! Ni kan lyssna på Shinypodden då jag och Carl pratar om filmen här.

Top 10 films of 2021

 

Filmtittandet under 2021 ökade inte nämnvärt trots att pandemin inte höll ett lika hårt grepp om samhället längre. Det är möjligt att beteenden rörande filmtittande mycket väl kan vara permanent förändrade post-pandemi. För min del blev det färre filmer sedda, ingen filmfestival och inga filmdagar. Film är bäst hemma i filmrummet!

Filmåret som sådant var inte dåligt, men inte heller sprakande. Det mest noterbara var att MCU gick in i Phase 4 och därmed inledde sin nedgång.

Som alltid är listan tagen från magkänslan när jag författar den, dvs betygen jag satte några få dagar efter respektive film sågs synkar inte alltid med årslistan. Denna lista skapades i slutet av maj 2022 men kan komma att uppdateras i framtiden om jag känner för det.

Top 10 films of 2021

10. Dune (Denis Villeneuve)

Fantastisk världsbygge i denna märktiga sci-fi. Tyvärr kändes filmen ofullständig vilket inte är så konstigt då det är del ett av två. Ser mycket fram emot andra halvan och att karaktärerna förhoppningsvis kommer krypa in under huden på mig då!

9. Petite maman (Céline Sciamma)

En vacker och fin liten film. Jag älskar magisk realism och denna har mycket av det. Magisk film.

8. Last night in Soho (Edgar Wright)

Ana Taylor-Joy dominerar i lagom ruggig skräckhistoria som mestadels utspelas i sextiotalet i London.

7. CODA (Sian Heder)

Årets stora oscarsvinnare var för omväxling skull en ren American Independent-film, ett skönt drama med lika delar humor och allvar, skratt och gråt. Handlar om enda hörande medlemmen i familj med döva och hennes utmaningar när hon växer upp och ska bryta sig loss från familjen. Låter träligt men är allt annat än det.

6. No time to die (Cary Joji Fukunaga)

Daniel Craigs sista insats som älsklingsagenten James Bond bjöd på en emotionell berg- och dalbana. För mig blev det en magisk avslutning på hans fem långa sejour i rollen.

5. Pig (Michael Sarnoski)

En mycket personlig och ofta överraskande film om en man som blir bestulen på sin gris. Nicholas Cage i sitt livs roll, suverän.

4. The last duel (Ridley Scott)

Historiskt drama där samma händelse berättas ur tre olika personers synpunkter. Långsam start men en otroligt intensiv avslutning som höll på att knäcka mig. Vilket drama! Mästerligt regisserat.

3. Verdens verste menneske (Joacim Trier) (Eng. The worst person in the world)

Mästerligt drama om det eviga sökandet efter meningen med livet. Karaktärer att älska och bry sig om. Vi skrattar, gråter, våndas och glädjas med dem. Filmen har en range som är imponerande. Bra gjort Norge!

2. C'mon c'mon (Mike Mills)

Ytterligare ett mästerligt drama. Denna gång om familjerelationer som känns ytterst välbekant. Den personliga touchen är påtaglig. Joaquin Phoenix gör kanske sin bästa rolltolkning hittills.

1. Drive my car (Ryûsuke Hamaguchi)

Ytterligare ett mästerligt drama som får oss att skratta, le, överraskas, och känna saknad, sorg och upprymdhet. Japansk film har något mycket speciellt och denna film om kommunikation, teatern och saknad är fantastisk.

Bubblare:

• The Matrix Resurrections - superunderhållande och en master class i meta
• After Yang - långsamt och vemodigt om själen och AI
• Wrath of Man - årets bästa thriller
• Black Widow - Årets bästa MCU
• The Green Knight - årets konstigaste fantasyfilm, hypnotisk
• The Suicide Squad - kul film
• The Card Counter - lågmält drama
• The Beta Test - Lågbudget sci-fi, alltid intressant att kolla in
• Operation Mincemeat - spännande om den välkända operationen under WWII
• Red Rocket - Sean Bakes underfundiga uppföljare, skön film

Top 3 bästa dokumentärfilmer:

1. Val
2. The Rescue
3. I am Alfred Hitchcock

Poddtips, Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2021. Som vanligt med gästerna Carl, Niklas och Jojjenito.

Program 1

Program 2

Lästips, bloggande om bästa filmerna från 2021:

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir