True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

Andor - Season 1 (2022)

Jag tycker att det är svårt att bli engagerad i nya serier från Star Wars-gänget på Disney nu för tiden. Ändå hade jag vissa förhoppningar inför Andor, och anledningen till det var såklart dess närhet till en av de riktigt bra sakerna som kommit ut efter originaltrilogin - "Rogue One: A Star Wars Story".

Detta är en multisäsong-serie som också är en prequel till Rogue One (såvitt jag gissar i alla fall). Vi får följa Cassian Andor (Diego Luna) under tiden före han träffar Jyn Erson, K-2SO och de övriga. Cassian härjar omkring på en sunkig värld tillsammans med sin styvmamma. De gillar inte Imperiet och Cassian är något av en småskurk och skojare som mest bryr sig om sig själv. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust i Diego Lunas insats som Cassian Andor tidigare, och det blir inte mycket bättre här inte. Speciellt en så utmanande karaktär som detta skulle behöva en mycket mer karismatisk skådespelare för att det skulle kunna bli riktigt bra. 

Istället blir det något överraskande vår egen Stellan Skarsgård som gör störst intryck under säsongen. Han är ju solid så rent skådespelarmässigt är det inte konstigt. Det är mest det att han spelar såvitt jag bedömde inledningsvis en biroll. Men nu vet jag inte längre. Det är kanske till och med är så att det är han som är huvudpersonen i Andor! Han verkar ha fler strängar på sin lyra än vad vi har fått se ännu i alla fall.

Säsongen är väl helt ok ändå. Den har sina ljusglimtar och höjdpunkter, men den är också förtvivlat långsam och rent ut sagt tråkig i allt för många partier. Efter ett tag började jag lägga märke till att serien påminde mig om andra serier och filmer.  Det är kanske därför jag har svårt att riktigt hylla serien. Den är som enda stor filmisk "pytt i panna" där allt möjligt gott har blandats till en smörja där resultatet saknar både identitet och karaktär.

Några referenser jag snappade upp på vägen; "Foundation" - politiken och miljöerna Mon Mothma befinner sig i, "Scarlet Pimpernel" - Luthen, en motståndsman i hemlighet som spelar en överklasssnubbe utåt, "Mandalorian" - naturfolkromantiken i tillbakablickarna till Cassians barndom, en hel del "Obi-Wan Kenobi"-vajb på den ständiga jakten på honom av soldater i uniform, "Solo: A Star Wars Story" - heist-story (den stora stöten mitt i säsongen). Pust... vad mer? 

Jag fortsätter. Jag tänkte på Terry Gilliams "Brazil" när Syril Karn fick det absurt meningslösa jobbet som någon form av statistiker (är inte han väldigt lik dr Simon Tam förresten?), jag tänkte på "House of the Dragon" med tanke på arrangerade barnäktenskap och jag drog mig till minne Clintans "Flykten från Alcatraz" och dess träslöjdsscener när jag såg Cassian och de övriga olyckliga (inklusive Gollum) i fängelset. 

Det fanns säkert fler referenser för serien känns otroligt generisk i partier. Är idéerna i filmvärlden slut eller är det bara så att Disneys kvalitetspärm hindrar alla från att framföra egna tankar eller idéer?

Jag antar att en del av problemet är att jag lider av "SW fatigue"...

Men, vissa saker var ju bra ändå. Jag tittar gärna vidare på serien, speciellt om Stellan får mer utrymme. Vågar man hoppas på att Cassian försvinner?

Betyg: 2/5

PS, full disclosure... jag gillade inte Rogue One så mycket efter första gången jag såg den, men efter flera omtittar har jag insett att den är ju förbaskat bra... så vem vet, jag kan kanske lära mig att älska denna serie också? Om det visar sig att Luthen är en jedi som gömt sig i skuggorna kommer jag i alla fall bli snäppet mer intresserad.

PPS, javisst är den nya roboten gullig. Hoppas Disney får sälja en massa fler leksaker nu... LOL.

Gollum!

Simon Tam "look-alike"