Be funny comma when you can period.
Ibland säger man att konst skapas i betraktarens öga och det är sannerligen sant för dagens film. Jag kan tänka mig att åskådare av denna pärla upplever filmen olika beroende på sin egen situation i livet, relationer till syskon och syskonbarn. För mig blev just detta konstverk en fullträff, mitt i prick, sweetspotten träffad. Filmen kröp på mig långsamt men till slut kände jag mig omfamnad och välkomnad som endast riktigt personliga filmer kan få mig att känna.
Mike Mills står för manus och regi och han har skapat en näst intill fulländad film. Vi kastas rakt in i storyn utan kontext eller bakgrund. En kort stund av förvirring senare förstår vi att det kommer handla om Johnny (Joaquin Phoenix), hans syster Viv (Gabby Hoffman) och hennes nioårige son Jesse (Woody Norman).
Filmbolaget A24 levererar ännu en fullträff. Kommer de alltid vara så här bra? Filmen är otroligt snyggt filmad i svartvitt, manus är tajt och skådespeleriet är utsökt. Fasen, varför tror jag alltid att jag inte riktigt gillar Joaquin Phoenix när han gång efter gång bevisar att han är en superb skådespelare?
Filmen hyllar barnet och deras galenskap och obändiga energi, men lika mycket deras uppfriskande perspektiv och visdom, ja jag sa det, visdom. Därför är det en befrielse och lycka att Woody Norman som spelar Jesse är lika bra som Phoenix. Vilken naturbegåvning!
Som morbror fann jag filmen rörande, sann och nästan lite vemodig. Alla mina systerbarn har sedan länge passerat nioårsåldern. De fanns där ett tag men plötsligt hade de förvandlats. Samma men ändå så olika.
Beskrivningen mellan syskonen var om möjligt ännu mer vemodigt och jag kände ångesten hugga mig rakt in i hjärtat flera gånger under filmen. Jag blev varm i hela kroppen och svettig på pannan. Detta är en film som kommer dröja kvar i mig länge.
Betyg: 4+/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar