The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

The Princess Switch (2018)

Julfilmer är för goa ändå. Denna väldefinierad subgenre är med vissa undantag romantiska komedier som gjord för familjen. Ofta, men inte alltid, har de skral budget och vackra skådespelare som ser ut som porslinsdockor.

Denna film täcker in ytterligare en subgenre, den där personer byter liv för en kort stund. Det finns lika många av dessa filmer som löv på träden. Några favoriter jag direkt kommer att tänka på är klassikerna Roman holiday och den moderna diton The Holiday.

Här är det den ovanligt vackra Vanessa Hudgens som spelar både en europeisk prinsessa och en amerikansk vanlis. Eftersom de är lika som bär verkar det rimligt för dem att byta liv för en två-tre dagar. Galenskaper och tokigheter kommer som ett brev på posten och den blir mysigt. Vad sägs om en hel del  ”fish out of water” och en del romantik?

Tyvärr orkar filmen inte höja sig över det helt förväntade. Visst det är supergulligt fast på det lite plastiga sättet. Alla gör snälla saker som rimligen inte kan göra ens den mest trångsinta åskådaren orolig. 

Missförstå mig icke, det är inte fel att vara snäll, fråga bara Ted Lasso. Men trots det hade jag uppskattat något litet problem på vägen, något vardagligt och igenkännbart som hade stökat till det lite. Filmen hade känts djupare med något dilemma att bita i.

Som slätstruken julfilm är väl detta kanske okey, men i slutändan är detta lika lättsmält som förtuggad mannagrynsgröt.

Betyg: 2/5