Tom Clancy's Jack Ryan - Season 4 (2023)

Sista och fjärde säsongen av Jack Ryan är bara sex avsnitt och det var givet att se klart showen efter att ha sett de tre första säsongerna i rask takt under ett regnigt augusti.

Denna gång måste Jack, Greer och Mike förhindra att en mexikansk drogkartell går ihop med internationella terrorister för att hota Amerika och världen med både knarket och bomberna.

Det visade sig lustigt nog att former director Miller faktiskt var en ful fisk (se min kommentar i texten om S3), och nu ska ms. Wright ta över som ny director of CIA. Först måste hon dock bli godkända av ett gäng sura senatorer i ett utskott. Därmed kan hon inte stötta Jack i jakten på de onda och han måste åter igen gå rogue! Det verkar nästan som att Jack vill arbeta ensam och fri...

Som alltid är det spännande med cliff hangers i slutet av var och varannat avsnitt. Tyvärr var manusskrivande kanske inte på topp denna gång (heller). Cathy Mueller (Abbie Cornish) skohornas in för att vi ska få lite mera love innan showen hängde upp passerkortet för gott och pensionerande sig.

När sedan säsongens main villain avslöjas blev jag rejält besviken. Det kändes som att världen krympte och jag undrar om writers room hade drabbats av svårmod. Heller en ond stor organisation som agerar i mörkret med sin illvilliga planer. Här hade de kunnat ge oss en rejäl Ludlum-konspiration! Att en av de redan introducerade karaktärerna låg bakom allt kändes fjuttigt.

Jag känner att showen gjort sitt när Jake, Mike och Chavez (Michael Peña) kunde storma ett extremt välbevakat kasino utan vidare förberedelser. Men alla ambitioner om att vara realistiskt försvann när Jack klara sig från att få hela ryggen översköljd av kokande vatten genom att bita ihop och några få timmar senare var han uppe på benen och sprang omkring igen. Nej, med den "superhjälte"-nivån på actioninnehållet faller premisserna med en spionserie för mig. Här närmade sig showen den olycklige Citadel i tafflighet.

Nu är det slut. Jack Ryan i tv-serien är mer operativ och mer av en bad ass soldat än vad han var i de böcker jag läst om honom. Tom Clancy var med som executive producer för showen så han måste väl ha godkänt det hela. Samtidigt var ju både Harriet och Brandon Sanderson executive producers för första säsongen av The Wheel of Time, så det är sannerligen inte en garanti att serien blir bra.

Betyg: 2/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 3 (2022)

Tom Clancy's Jack Ryan är inte den bästa spionserien jag sett men den är nog så spännande och den inbjuder till "binge watching". Jag kastade mig in i tredje säsongen direkt efter att jag tittat klart på S2.

Denna gång ska Jack, Greer och Mike stoppa ett världskrig mellan Ryssarna och västvärlden. Det är höga stakes och säsongens problem är bra iscensatt. Säsongen inleds med en suggestiv scen från mörkaste Sovjetunionen 1969 om en utveckling av ett icke spårbart litet kärnvapen som kan användas för att starta eller elda på konflikter. Detta onda vapen poppar upp i nutid och Jack får nys på det. The chase is on...

Jacks irriterande chef ms. Wright beordrar honom att sluta jobba med caset och Jack måste åter igen gå "rogue". Detta verkar vara Jacks modus operandi.

Jag gillar karaktärerna och deras samarbeten, Jack, Greer och Mike. Greer blir mer och mer den tänkande hjärnan som förstår sig på hur fienden tänker medan Jack och Mike mer och mer påminner om Modesty och Willie.

Samtidigt blir det lite fånigt när höga CIA chefer för att inte tala om Tjeckiens president gör egna utflykter, utan livvakter etc, och försätter sig i knipa. Det känns oproffsigt allt som oftast och det uppfyller endast manusförfattarnas behov av drama, inte en realistisk hantering om man nu ska vara lite kritisk.

Delarna om Tjeckien och deras president var säsongens svagaste och då gillar jag ändå Nina Hoss som skådespelerska. Det kändes oklart om Tjeckien ens var med i NATO, vilket de ju är(!), och hanteringen av hoten mot landet kändes allt annat än realistiskt. När man sitter och funderar på sådana saker istället för att hänge sig åt spänningen har showen missat något viktigt i sitt upplägg kan jag tycka.

Jacks lokala CIA chef ms. Wright startade som en backstabbing bitch men hennes karaktär fick upprättelse i slutet av säsongen. Jag hade svårt att lita på henne ändå. Däremot verkade högsta CIA hönset director Miller vara en ful fisk så jag blev lite förvånad när han bara försvann ur handlingen mot slutet. Hade gärna sett lite mer konspiration där. Det är alltid kul med lite Ludlum-känsla över dessa spionserier. 

Karaktärerna Luka och Petr var båda intressanta, speciellt den gamle Luka från Sovjet. Eftertankens kranka blekhet hade nått honom. En gammal grizzlybjörn som man gärna har på sin sida när det blir hett om öronen. 

Bra underhållning för stunden ändå!

Betyg: 3/5

Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 2 (2019)

Denna säsong är det personligt för Jack. Han åker ner till Venezuela med en amerikansk senator som var en gammal vän från Jack tid i det militära. De skulle förhandla med regimen men det blir bråk och senatorn ryker med. Jack blir sablans arg.

Under denna säsong lär vi oss att Jack med lätthet tar sig vatten över huvudet och gärna går "rogue", dvs att han arbetar under radarn utan stöd från han överordnade. Mycket av det som sker är ännu mer orealistiskt än vad som brukligt är i en serie som denna och allt känns för övrigt lite för småskaligt. I slutet av säsongen intar tex Jack och några få män det venezuelanska presidentpalatset efter de flög in med en en amerikansk militärhelikopter och landade den i lugn och ro.... Det blev lite löjets skimmer över manus av och till.

Men samtidigt är serien till dess struktur alltid spännande. Det är lätt att titta vidare på ett avsnitt till hela tiden. Jack har hjälp av ett litet team av special ops. De är vassa, men trots det gör de korkade val ibland. Jag ser det som att dessa val är där endast för att det passar in i storyn, inte att det på ett rättvist visar upp vad den typen av specialister skulle gjort. Till exempel att Uber blir kvar i djungeln var extremt korkat. Och enda anledningen till att han var så korkad var för att gänget på det sättet skulle upptäcka fånglägret. Hans agerande styrdes av behov i manuset och inte tvärtom.

Det är ibland som manus är som ett dataspel, med transportsträckor till nästa "task" som i showen är nästa spännande actionscen. Tyvärr saknas den övergripande spänningen då inget direkt hot mot världen eller ens USA ruvar bortom horisonten. Konflikten handlar om vem som ska få äga en fyndighet av värdefulla mineraler...

Trots kritiken är det underhållande och jag gillar Ryan (John Krasinski), Greer (Wendell Pierce) och vår nye hjälte Mike (Michael Kelly).

Under säsongen träffade vi Noomi Rapace som en tysk underrättelseofficer, och hon var svag i den rollen. Roligare var säsongens main villain Max, spelad av Tom Wlaschiha.

Danne tipsar om att säsong 3 är den starkaste så jag tittar vidare!

Betyg: 2/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 1 (2018)

Jag söker en bra spionserie. Den bästa inom genren som pågår såvitt jag vet är Slow Horses med två förträffliga säsonger bakom sig. Gary Oldman som en gammal avdankad spionchef helt i John Le Carrés anda. Men den tredje säsongen har inget debutdatum än, internets gissar på någon gång i vinter.

Under tiden ville jag se något annat och kom att tänka på denna serie som kompis Danne i Göteborg har nämnt som duglig - Tom Clancy's Jack Ryan med John Krasinski som Jack Ryan och Wendell Pierce som James Greer.

Jomen visst, detta är dugligt. Serien har fyra säsonger innanför västen och därefter var det slut. Lite skönt med en serie som är avslutad så slipper det bli mer väntande à la Slow Horses.

Under första säsongen får vi lära känna en ung Jack Ryan och en James Greer mitt i en vinglig karriär. The mani villain är Mousa bin Suleiman en islamisk terrorist som gör oreda både i Frankrike och USA. Suleiman spelas av Ali Suliman. Hans bakgrund och drivkrafter sätts upp bra. Han kommer från Libanon och hans föräldrar dödas i inbördeskriget på åttiotalet. Suleiman och hans bror växer upp Frankrike men trots goda intentioner och utbildning släpps han inte in i samhället och radikaliseringen är ett faktum. Det är trista omständigheter att vara en andra klassens medborgare i Europa när han som krigsherre i mellanöstern blir behandlad som en kung med hängivna följare och kvinnliga slavar, både kidnappade och via äktenskap. Som åskådare tycker man både synd om honom och förfäras och äcklas över hans grymhet. Hans öde som en andra klassens medborgare i Paris ställs mot andra klassens medborgare i mellanöstern, dvs kvinnorna.

Säsongen är tämligen spännande. Inte i klass med Kiefer och hans 24, men ändå underhållande. Jack är en helylleamerikan, och målas upp som en romantiserad bild av en rättfärdig CIA-agent. James Greer är lite mer kantig och honom gillar jag. Dessutom finns det några roliga birollskaraktärer, dels Tony, en turkisk smugglare, dels Sandrine Arnaud den franska kollegan till Jack. Sen har vi förstår Jacks romantiska intresse Cathy Mueller som spelas av förträffliga Abbie Cornish. Mycket bra.

Säsongen var underhållande och höll mig intresserad hela vägen. Den är som bäst i Washington och när vi får följa Jack och Greer. Den sackade betänkligt när vi fick följa Suleman eller hans fru Hanin och deras barn. Hennes story arc var trist om än hjärtskärande. Ingen fara detta är helylle, så det går bra till slut.

Betyg: 3/5

Citadel - Season 1 (2023)

Citadel är en ny spionserie med bröderna Russo som  producenter. Russos har gjort Avengers-filmer och nu senast varit involverade i de två förträffliga Extraction-filmerna. Såklart att jag var nyfiken på denna nya serie som utspelas i en nära framtid med en massa cool tech som inte finns än.

Tyvärr är serien katastrofalt dålig. Jag antar att även solen har fläckar om solen får representera Russos denna gång. Allt är undermåligt; manus, skådespeleri och specialeffekter.

Storyn och manus är uselt där de tar sig friheter med logiken om och om igen. Det är ett tecken på dåligt hantverk när manusförfattare tar sig sådana friheter bara för att det är sci-fi. Alla filmer och serier måste trots allt hållas sig till de logiska regler som gäller i den värld de utspelas i, världsbygget styr vad som är möjligt eller ej. Här bryts den regeln allt för många gånger. Det blir meningslöst och alla stakes faller till marken.

Skådespeleriet var en annan svaghet. Huvudpersonerna spelas av Richard Madden från GoT och det för mig nya ansiktet Priyanka Chopra Jonas. Jag vet inte vem av dem jag tyckte var allra sämst. Antagligen båda. De enda jag tyckte var hyfsade var Stanley Tucci och dansken Roland Møller, men inte heller de gjorde något extraordinärt egentligen. 

Till sist har vi specialeffekterna. I serien kan man vänta sig lite lägre nivå än i en stor filmproduktion men det finns gränser för hur taffligt det får se ut. 

Dessutom har teamet uppenbarligen försökt sig på att härma eller ha med homage till kända filmer inom genren som James Bond, Mission Impossible och Long Kiss Goodnight. Det görs inte charmigt eller med glimten i ögat. Ingen fyndig vinkel, endast trötta referenser. Som så mycket annat i denna serie känns det endast menlöst. Musiken i serien är dessutom något av en rip-off av musiken i Westworld. Inget är rent eller unikt i denna soppa.

Nej, detta var en rejäl besvikelse och efter de sex avsnitten i första säsongen tackar jag för mig. Serien är nästan lika dålig som The Wheel of Time och det säger inte lite det...

Jag önskar mig en bättre spionserie!

Betyg: 1/5

Murder Mystery 2 (2023)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par som råkar hamna på en paradisö som gäster på ett bröllop. Ett mord sker samt värden blir kidnappad och våra hjältar inser snart att de måste de lösa mord- och kidnappningsmysterierna.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En knappt godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5