The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Der Himmel über Berlin (1987)

Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.

Murder by Death (1976)

Murder by death är en kriminalkomedi som skulle kunna vara en blandning av en Mel Brooks-film med ett Agatha Christie-mysterium. Världens fem kändaste detektiver bjuds in till en weekend med en middag och ett mord. Det är den mystiske och excentriske Mr Twain som bjudit in och alla fem med sällskap anländer av ren nyfikenhet, och kanske en liten del fåfänga. Nu visar det sig att värden har arrangerat en och annan överraskning för sina gäster, modell livsfarliga. Hur ska det gå? Vilka överlever och vilka inte? Låt mysteriet och skämten starta.

David Niven och en smokin hot Maggie Smith spelar paret Dick och Dora Charlston. Dick är en playboy och detektiv som lever på sin frus pengar. Någon som sett The thin man-filmerna? Nick och Nora Charles! Peter Sellers spelar den kinesiske polisen Sidney Chang (baserad på karaktären Charlie Chan). Sen har vi den världsberömde franske, ehhh belgiske, detektiven Milo Pernier spelad av James Coco som på något underligt sätt påminner mig om Hercule. Med sig har han medhjälparen Marcel spelad av James Cromwell. Från San Fransisco anländer Sam Diamond som en annan Sam Spade. Till sist har vi den Miss Marple-liknande Jessica Marbles.

Det är en härlig samling detektiver som alla baseras på litterära förlagor. Dessutom ser vi författaren Truman Capote som Mr Twain, en underhållande Alec Guiness som den blinde butlern Bensonmum samt Nancy Walker som den dövstumme kökshjälpen.

Den berömde dramatikern och pjäsförfattaren Neil Simon har skrivit manus och detta är verkligen en ljuvlig komedi för de intellektuella. Det är dialogdrivet och spelat med ett allvar som bör hyllas. Den skådis som ballar ur mest med överdrivet skådespeleri är givetvis Peter Seller med en "lustig" dialekt. Men i stort är detta en mycket trivsam komedi där jag mest sitter och ler, med några små skratt då och då. Mysteriet är givetvis superkomplicerat och överdrivet, precis som det ska vara i en spoof-film som denna och till det får vi en twist eller tre mot slutet.

Himla kul detta. Jag ger Murder by death tre fallande statyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5