Claire's Camera (2017)

Claire's camera är den tredje filmen av den koreanske regissören Hong Sang-soo som jag sett (Hong är efterenamnet som jag förstår det). Hans filmer är långsamma relationsdrivna dramer med intressanta och komplexa karaktärer. De jag sett har handlat om längtan, känslomässiga dyningar efter avslutade relationer eller moral kring otrohet. Jag gav de två tidigare en trea och en fyra så allmänt höga betyg för koreanen. När Carl uppmärksammade mig på att Hongs nya film skulle visas på Cinemateket hakade jag på. Det är inte så vanligt att Hongs filmer visas på bio i Sverige. Med oss fick vi också Fredrik som är ytterligare en ivrig besökare på Cinemateket.



Filmen behandlar ett triangeldrama mellan en äldre regissör, hans kvinnliga manager tillika flickvän i hemlighet samt hennes yngre assisten, som regissören haft ett förhållande med på sidan. Filmen utspelas under två dagar under Cannes-festivalen och som katalysator kommer den franska turisten Claire in då hon av slumpen sammanstöter med dem alla tre. Claire fotar allt och alla med sin polaroidkamera och hennes foton visar det dolda under ytan. Filmen är inspelad under Cannes-festivalen men man ser inte mycket av det utan det mesta sker nere på stranden, på kaféer och i någons lägenhet.

Franska ikonen Isabelle Huppert spelar Claire, hon med kameran. Den unga assistenten spelas av Hongs musa Min-hee Kim som varit med i båda de två filmer jag sett av honom. Hon är otroligt bra och har blivit något av en personlig favorit hos mig.



Filmen är dock tyvärr något av ett hafsverk. Den spelades in på nio dagar och klipptes dagen efter. Dialogen är allt som oftast improviserad som det verkar. En notabel detalj är att Hong har filmat sina skådespelare bakifrån i många av de scener där dialogen förfaller vara som mest tagen ur luften. Partier med engelsk dialog är stapplande och inte speciellt bra.

Samtidigt bränner det till ordentligt i några scener. Jag tänker framför allt på en scen då unga Jeon via Claires polaroidfoton lägger ihop ett och ett och förstår vad som hänt och varför folk är arga. Hon pratar mycket riktigt koreanska i den scenen som kanske till och med är skriven ordentligt av regissören och manusförfattaren. Scener som den och några till får filmen att leva upp som tomtebloss i mörkret. Annars är detta den klart svagaste av de tre jag nu sett. Men inte dålig trots allt. Det är en skön miljö och alla fyra huvudkaraktärerna är intressanta av olika skäl. Filmen är kort och tiden flyger fram. Den är dock inte bättre än "helt ok".



I en scen på stranden står Claire och Jeon i förgrunden medan vi ser barn hoppa från en pyramidformad klippa ner i havet i bakgrunden. Från den vinkel vi fick se verkade det orimligt att de inte slår i klippan vilket fick mig att spänna mig om och om igen. Allt verkade gå bra dock.

I en annan scen kommer den äldre regissören Director Soo fram till Jeon på en mingelfest och skäller ut henne för skandalöst klädval och för att hon sminkat sig för hårt. Den scenen stack ut från resten av filmen. Han betedde sig absurt dåligt, fransyskan som pratade om filmen i en F2F efter visningen såg hans agerande som svartsjuka, för mig verkade det i stunden mer som en malplacerad självpåtagen fadersroll. Allt är oklart! Frågan som hänger kvar i huvudet är hur mycket av små scener som den kan vara på gränsen till biografiska då filmens regissör i privatlivet lämnat sin fru för sin klart yngre skådespelerska. Sätter en extra krydda.



Efter filmen intervjuade en kille från Cinemateket en kvinna från Franska Filmfestivalen som hade hjälpt till så att filmen kunde visas för oss. Det var ett ok snack, men tyvärr var ingen av dem allt för insatta i Hong Sang-soo men ändå låtsades de vara experter. Genomskinligt och lite knasigt snack.

Fransyskan hyllade som väntat Huppert, som såklart är en legend, men som kanske inte just här var i sin bästa form, improviserande på engelska. Hon tyckte också att Hongs filmer handlar om moralen runt åtrå (morality of desire), men jag skulle vilja hävda av det lilla jag sett att det närmare verkar handla om moralen runt otrohet. De i mina ögon större experterna Carl och Fredrik verkade hålla med.

Jag ger Claire's camera två "turister" i Cannes av fem.

Betyg: 2/5

The Enforcer (1951)

Carl bjöd in till fika och efterföljande film på Cinemateket. Överraskande nog hade Carl också inviterat Johan vilket var mycket trevligt. Efter en långfika med kaffe i apmuggen och en saftig ugglekaka bar det av mot Filmhuset. Väl på plats stötte vi på Fredrik som är hemmastadd i miljön. Han gled in i biografen utan ytterkläder och med ett stort leende på läpparna. Vi slog oss ner i salongens läderfåtöljer och kastades rakt in i femtiotalet och en polisutredning av en liga som specialiserat sig på lönnmord.

Humphrey Bogart spelar den tuffe åklagaren som också agerar som en "police inspector". Bogarts Dustrict Attorney Freeman har ett huvudvittne som bara behöver hållas vid liv tills nästa morgon då rättegången mot the big bad ska inledas. När vittnet faller ner är goda råd dyra. Freeman kommer dock på sig att förnimmas att han kanske fått en viktig ledtråd i ett tidigare förhör med någon i utredningen. Därefter får vi genom flash backs följa utredningen i flera steg. Ibland får vi till och med flash backs inom flash backs som om detta vore en förlaga till filmer som Inception (där det är drömmar inom drömmar). Vi vet att de lekte med minst tre tidsperspektiv, kanske fyra till och med.

Bogart spelar väl alltid samma karaktär? Här är han den karakätren igen i alla fall. Tuff men ändå lugn och streetsmart. Han har en tydlig stil men jag vet inte om han  är speciellt karismatisk egentligen. Jag är inte ett die hard fan av honom även om jag inte tycker illa om honom.

Efter filmens slut stannade vi en stund med Fredrik och diskuterade filmen. Vi undrade om detta var en film noir och var var the femme fatale i så fall? Fredrik menade att filmen kom ut mitt i film noir-perioden och det räcker kanske. Annars fanns fler tydliga tcken från genren som ivrigt användande av skuggor, snyggt i dessa gamla svartvita filmer, användanden av flash backs samt att flera av karaktärerna i filmen lider av svår paranoia titt som tätt.

Som helhet var filmen ganska bra, medan filmvisningen var toppen.

Jag ger The enforcer tre blå ögon av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Topp 100: Mulholland Dr. (2001)

Topp 100
Placering: 19
Genre: Drama, mystery, thriller

Cowboy: Hey, pretty girl, time to wake up.


Cinemateket visade David Lynchs Mulholland Dr. på stor duk och jag, Johan, Linnea och Carl tog chansen att se den i sitt rätta format. Första gången jag såg den, för över 10 år sedan, var det hemma hos Johan S på hans lilla tv. Trots de långt från idealiska förutsättningarna den gången blev jag ändå helt blown away av mystiken i filmen och det mysterium filmen var. Jag spenderade en säkerligen ohälsosam lång stund på att fundera på hur allt hängde ihop. När den funderingen var till ända hade filmen cementerat sig som en av mina absoluta favoriter. Den fick placering 19 på min topplista. Skulle den behålla en så hög placering efter denna omtitt?

Miljön och stämningen runt visningen var perfekt. Den visade på filmhusets stora salong, Bio Victor. Jag och Carl tog en fika före visningen och när vi kom in var snart hela salongen fylld av förväntansfulla. Många av besökarna var tonåringar som kanske skulle se filmen för första gången. En och annan Buffypoddengäst syntes i vimlet. Förväntan var närmast elektrisk och kändes i luften.

Filmen är fantastiskt stämningsfull. Den är nästan två och en halv timme men jag upplever ingen seghet under visningen alls, om något flög tiden fram. Den stora skillnaden mot första titten är att mysteriet inte känns lika starkt denna gång. Däremot fascineras jag åter igen över skådespeleriet, framför allt från Naomi Watts.

Filmen är som ett jättepussel där vi har tilldelats för många pusselbitar. Alla bitar får helt enkelt inte plats i pusslet och tillhör därmed inte lösningen. Man kan säkert tolka denna film lite som hur man vill, men jag är ganska säker på att lösningen innehåller en fantasidröm som upplevs i de sista ögonblicken före ett självmord och sedan en återblick på vad som ledde till sagda självmord. Men det finns uppenbarligen flera tolkningar.



Detta är i vilket fall en film som är en fröjd för alla filmnördar. Den är komplex, mångfacetterad och svårförstådd och samtidigt är den på ett konstigt sätt ändå lättillgänglig och underhållande i all sin absurdism. Den kan nog passa till även lite simplare sinnen, och de som inte vill se sitt filmtittande som en hemläxa i symbolism. Detta är nämligen inte trots filmen beskrivning "på pappret" en av de svåra Lynchfilmerna, inte grotesk som Eraserhead eller tung och sorglig som The elephant man. Nej, detta är en skön film, även om man inte förstår den!

Filmens styrkor
Mysteriet
Stämningen
Skådespeleriet

Filmen har kanske tappat en aningens aning av sin stjärnglans, men den är och förblir en personlig favorit och den ska absolut behålla en plats på topp 50 i alla fall.

Betyg: 4+/5

I lagens namn (1986)

Jag fick en mycket trevlig födelsedagspresent från vännerna Johan och Britta tidigare i höstas. Gåvan var att vi alla tre skulle ses och se en film på Cinemateket med efterföljande middag på restaurang. Johan kallade det ett cinemateketlotteri. Vi bokade dag och sedan fick det bli vilken film de än visade den kvällen. En kul och inte så lite spännande present. Vi bokade in lördagen den 29:e oktober. Det var lite pirrigt när jag kollade upp cinematekets schema. Aha, vi skulle se Kjell Sundvalls polisfilm I lagens namn från 1986. Kul!

Jag hade inte sett filmen tidigare. Den bygger på Leif G W's bok Samhällsbärarna och många hävdar att den är inspirerad av skandaler runt Norrmalmspolisen 1982 och den så kallade Basebolligan. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i svensk polisfilm. Men det var ändå kul att få se denna trettio år gamla film som kom före alla långa serier av Beck och allt vad de heter nu för tiden.

Först det positiva. Filmen inleds helt underbart med otroligt tidstypisk åttiotalsmusik. Det är synthtrummor för hela slanten. Filmen har en bra och tät stämning i inledningen. Mullret från piketpolisens amerikanska van skallrade med mellangärdet på ett gött sätt. Efter visningen var det face-2-face med Kjell Sundvall och filmens fotograf Peter Mokrosinski. De pratade en del om influenser från amerikanska sjuttiotalsfilmer som Taxi driver och just i filmens inledning var dessa tydliga.

En annan sak som är festligt med så här gamla filmer är alla miljöer och gamla affärer och annat som passerar revy i fonden. Mycket av filmen är inspelad ute i det riktiga Stockholm, Hamngatan, Vasastan, Norrmalm, Södermalm... Det var överraskande kul att se miljöerna flimra förbi. Trots att de flesta scener är förbaskat mörka.

Som spänningsfilm är dock inte filmen speciellt bra. Det är en enkel historia som presenteras på ett komplicerat sätt. Men tyvärr inte på ett bra sätt. Jag ser gärna komplexa och svårtydda filmer, men här var det svårt att hänga med bland alla karaktärer trots att det inte borde varit så svårt. Filmmakarna borde i detta fall kunnat vägleda mig som åskådare bättre i handlingen så att jag kunde fokusera mer på det väsentliga i filmen.

Filmens budskap är en allmän samhällskritik och kritik mot polisen i synnerhet. Alla poliser är korrupta och onda, även de "goda" poliserna. Tröttsamt kan tyckas.

Jag och Johan roade oss med att prediktera filmen inför visningen. Jag gissade att vi skulle få se någon av de manliga karaktärerna mer eller mindre naken, tex någon komma in i köket iklädd endast t-shirt men naken nertill. Ungefär. Johan gissade att slutet skulle vara helt abrupt och att ingen av de onda skulle få sitt straff. Det där cyniska slutet där alla de skyldiga går fria och inget har förändrats... Båda fick mer eller mindre rätt. Tyvärr blev vi inte överraskade. Svensk polisfilm är ändå stöpt i samma mall till stor del.

En sista mycket rolig sak med filmen var alla ansikten som dök upp i rollistan. Så unga de såg ut! Haha, men vänta nu. Vad säger det om mig själv... Vi såg följande ung och snygga skådisar i filmen; Sven Wollter, Peter Haber, Ernst Günther, Anita Wall, Pia Green, Lennart Hjulström, Ann Petrén, Rolf Skoglund, Johan Ulveson.

Rolf Skoglund var roligast i hela filmen tätt följd av Ernst Günther och Johan Ulveson.

Efter filmen intog vi en otroligt god middag på den franska Brasserie Godot. Summa summarum så blev det en fantastiskt trevlig kväll av det hela. En "film med middag"- perfekta födelsedagspresenten! Jag ger I lagens namn två sönderslagna fyllebultar av fem möjliga.

Betyg: 2/5