MASH (1970)

Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!

3 Women (1977)

Altmans filmer har allt som oftast en tidlös kvalitet. Så också denna som inte känns speciellt daterad. Den skulle lika gärna kunnat gjorts idag som 1977. Visst klädstil, bilar och inredningar avslöjar att den kommer från 70-talet, men det filmiska språket är otroligt nog fräscht. Det är sannerligen ett tecken på en mästare.

Som jag skrev i uppsnacket såg jag fram emot denna film. Altman är en bra regissör och filmen har förärats att bli utgiven på prestigefyllda The Criterion collection, vad det nu må betyda. Kanske ett mått på hög kvalitet? Tyvärr blev detta den kanske allra svagaste Altman jag sett. Detta var den nionde filmen jag sett från honom.

Filmen tar väldigt god tid på sig och den hade lätt kunnat klippas ner lite. Under långt över en timme introduceras karaktärerna. Den till synes fragila Sissy Spacek spelar Pinky Rose en ung och naiv flicka som anländer till Los Angeles utan någon speciell plan som det verkar. Hon flyttar in som "roommate" hos Shelley Duvalls excentriska Millie Lammoreaux. Båda är något av outsiders och Pinky verkar avguda Millie. Mille den extroverta som tar initiativet, men de flesta vilja undvika henne som pesten. Hon pratar oavbrutet, helt okänslig för om folk har slutat lyssna eller ej. Grannen Tom som en gång tog ut Millie på en dejt låtsas konstant vara förkyld för att kunna undvika att tvingas dejta henne igen. Vi får följa de två kvinnorna i deras vardagliga liv. Den tredje kvinnan  willie (Janice Rule) är den tysta, gravida och lite skumma konstnärsinnan som är gift med barägaren på haket där Millie brukar släcka sina törster.

3 women är lite drygt två timmar lång och Altman som också skrivit manus går till överdrift med att etablera karaktärerna. Slutet är intressant och potentiellt spännande. Idén som Altman närt blommar ut under den sista halvtimmen, men för mig är det "lite för lite, lite för sent". Jag förstår inte vad han vill mena med sitt manus. Och jag förstår ännu mindre varför han avslutar filmen just när den började bli spännande. Det känns som att han kunnat klippt 45 minuter av introt och hållit på 30 minuter efter den tog slut istället.

Skådespelarna är ett kapitel för sig. Filmen hade nog blivit bättre i mina ögon om Altman valt andra skådespelerskor. Shelley Duvall har jag alltid tyckt ha en creepy aura. Jag förstår hennes grannar till fullo när de inte är så sugna på att umgås med henne. Detta var filmen före The shining där hon spelar mot Jack Nicholson. Tala om att välja mellan pest eller kolera! Filmens andra huvudrollsinnehavare är Sissy Spacek. Hon har också en skum aura. Är inte heller en favoritskådespelerska hos mig men hon är bättre i alla fall. Hon är ju känd från Terrence Maliks Badlands från några år tidigare. Spacek är kul att se under sista halvtimmen i denna film. Den tredje kvinnan som vi inte får se speciellt mycket av, men som jag antar är av central betydelse med tanke på filmens titel spelas av den för mig okända Janice Rule. Hon har en stor roll i den klart intressanta filmen The swimmer från sextiotalet, men jag kände inte igen henne.

En kul detalj var att Millie föredrog sin spagetti med smör, vitlök och salt över tomatsås. Jag också!

Nej, detta var tyvärr inte så bra som jag hoppats. Jag tror att Altman låtit sig bli allt för influerad av Bergman och försökt efterskapa en annan mästare istället för att göra något eget och mer genuint. Nu känns det som att han försöker sig på ett psykologiskt drama med suddiga identiteter utan att ha helt torrt på fötterna. Eller vad tycker ni?

Jag ger 3 women två gula saker av fem möjliga

Betyg: 2/5


Min ranking av Robert Altmans filmer (nio sedda):
1. The Player
2. Short cuts
3. The long goodbye
4. MASH *
5. Nashville
6. McCabe & Mrs. Miller
7. Gosford Park *
8. Prêt-à-Porter
9. 3 women

*) länge sedan jag såg dess, svårplacerade...

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5 

The Long Goodbye (1973)

Philip Marlowe: That's OK with me.

Ja herrejösses vilken skön film noir Robert Altman och Elliot Gould har skapat. Jag har tidigare haft lite svårt för klassiska film noir men denna skruvade variant av genren med en anti-hjälte i Elliot Goulds tolkning av karaktären Philip Marlowe var min grej.

Filmen bygger på Raymond Chandlers bok med samma namn och alla ingredienser finns där; mord, en bag full med pengar, en "femme fatale" och både en och två olycklig män som hamnar i hennes nät genom lömska intriger.

Redan från den lovligt sköna inledningsscenen då Marlowe vaknar mitt i natten av att katten är hungrig sätts en härlig feeling i filmen. Elliot Gould spelar karaktären på pappret rätt men ändå är han minde burdus eller "manlig" än vad jag tror att Marlowe i annan skådespelares gestaltning hade varit. Kattscenen är i alla fall underbar. Marlowe försöker med den mat han har hemma, men katten nekar. Mitt i natten får han åka ut för att köpa kattmaten men han hittar bara andra märken. Då försöker han lura katten genom att flytta över kattmaten från den nyinköpta burken till en gammal tom bur av rätt sort. Sen sätter han på locket och visar katten att det är rätt mat, men till slut genomskådas han av katten och den drar ut genom dörren med en förnärmad min.

Marlowes grannar är också en stor munterhet i filmen. Något slags flower power-kvinnokollektiv som glider omkring barbröstade i mycket lediga kläder. De sysslar med yoga, bakning av hash brownies och festande. Oklart vad de sysslar med och vad de gör i filmen förutom den kvinnliga fägringen.

Filmens mysterium är helt ok men långt från det jag tar med mig från denna film. Istället myser jag ikapp med Elliot Gould och hans makliga väg fram mot sanningen om vad som hände natten när han själv var ute och köpte kattmat.

Filmen befolkas av några lustiga birollskaraktärer. Dels har vi den danska skådespelerskan med det ståtliga namnet Nina van Pallandt som Eileen Wade. Hennes make Roger spelas av giganten Sterling Hayden. Henry Gibson, känd från Wedding crashers, spelar den sliskige doktorn.

Jag tror bestämt att jag har gillat alla Robert Altman-filmer jag sett mer eller mindre. Någon sa att han var ojämn. I så fall menas det kanske att ojämn betyder alltid bra? Min favorit från regissören är The Player, tätt följd av Short cuts. The long goodbye kommer inte upp i de filmernas nivåer men den är helt klart värd att ses.

Jag ger The long goodbye fyra (fast det var bara två i bild) juckande hundar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Omtitt, april 2023: i samband med Shinypodden säsong 13: Bröderna Coen såg jag om filmen. Den är fortfarande superskön och betyget kvarstår på en stabil 4:a. Lyssna på avsnittet när jag och Carl snackar om filmen (tillsammans med The Big Lebowski samt Confess, Fletch).

Muskulös... Undrar om han kan vara nåt?

McCabe & Mrs. Miller (1971)

Constance Miller: Look, Mr. McCabe, I'm a whore!

Robert Altman har varit en favoritregissör ända sedan jag såg hans fantastiska filmer Short Cuts och The player från tidiga nittiotalet. Och precis som med en annan favoritregissör från Decennierprojektet Otto Preminger känner jag mig trygg med när Altman intar regissörsstolen.

Denna veckas gemensamma film är Altmans westernfilm McCabe & Mrs. Miller med Warren Beatty och Julie Christie i titelrollerna. Altman har skapat en riktigt skitig och rått realistisk westernmiljö från förra sekelskiftets nybyggarland i nordvästra USA. Filmens handling är egentligen inte så värst märkvärdig. Det som sticker ut är stämningen i filmen och dess karaktärer. Kvinnorna är skitiga, fula och trashiga horor. Männen är skitiga, fula och trashiga nybyggare.

Warren Beatty spelar McCabe, en gambler med ett rykte om sig att han dödat en känd våldsman. Med det ryktet kan han ta sig stora friheter då ingen vågar utmana honom. När han anländer till en liten håla i Oregons vildmark ser han en möjlighet att bygga för framtiden. Han låter uppföra ett horhus i den spirande staden. Inom kort anländer den gåtfulle Mrs. Miller med ett förslag om att hon och McCabe ska ingå partnerskap. Hon vill ta dit "fina" fnask från Seattle och driva huset som den entreprenör hon är. Hon utlovar större vinster än vad McCabe skulle fixa själv. Hon är en handlingskraftig kvinna, åtminstone ibland, och samarbetet startar bra.

Resten av filmen handlar om hur de bygger upp verksamheten; hotell, bar, horhus och en massa fastigheter, tills ett stort gruvbolag vill köpa upp verksamheten och den konflikt som uppstår.

Warren Beatty var ju känd och säkert filmens dragplåster. För mig blir han ett av de svagare korten. Däremot är Julie Christie som Mrs. Miller mycket bra. Vi får också en hel del mustiga biroller med en ungdomlig Keith Carrandine som den kåte kofösaren som utropstecken.

Det som jag mest tar med mig från filmen är gyttjan, de stora varma baden, misären och Altmans suveräna förmåga att skapa en genuin miljö i filmen. Jag måste också säga att slutscenen lyfte filmen ett snäpp. Något av ett anti-Rio Bravo slut va?

Jag ger McCabe & Mrs. Miller tre skrupelfria mördare av fem möjliga.

Edit: Den fick en fyra först men jag jackade ner betyget ett snäpp i en kalibreringsövning i duschen i morse.

Betyg: 3+/5

Fredag under en Decenniermånad betyder att både Movies-Noir och Jojjenito också skriver om filmen idag. Gillade de nybyggarandan eller ville de hellre åka tillbaka till storstan?

Läs också Roger Eberts text.