Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

Jurassic World Dominion (2022)

Haha, vilken skön rackarbajsare detta var! En dum-dum men underhållande äventyrsfilm som vagt påminner om "Jurassic Park". Ja så har vi då kommit till slutet på den nya trilogin... För det är väl slutet? Antagligen inte men vad vet jag.

Chris Pratt må inte ha en chans mot namnen Hemsworth men han är allt charmig på sitt eget sätt och jag måste säga att jag gillar Bryce Dallas Howard också. Såg några intervjuer med henne i samband med tv-serien "Mandalorian" och hon är bra!

Visst är handlingen galet ologisk men jag har ändå redan några dagar efter titten glömt den så det kan inte vara så viktigt. Filmen funkade perfekt en fredagskväll när man var trött i huvudet efter en stressig vecka på jobbet. Dessutom fick vi träffa de gamla karaktärerna från originaltrilogin. Jag gillar Jeff Goldblum och Sam Neill och gillade att hänga med dem igen. 

Filmen var så urvattnad att jag inte kommer på mer att tillägga. Men tusan den var underhållande! Tyvärr var den som så oftast nu för tiden rejält för lång. Hade den klippts ner med en 30-40 minuter hade den kanske till och med varit bra!

Nu får den en "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Roger Dodger (2002)

Kommer ni ihåg filmen Singles från 1992? Den sköna huvudpersonen Steve spelades av Campbell Scott. Vad blev det av honom egentligen? jodå, bland annat har han spelat huvudrollen i den lilla indyfilmen Roger Dodger. Jag hade hört denna film nämnas många gånger av Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting. Nu var det dags att ge filmen en chans.

Det första jag slås av är hur väl jag känner igen Campbell Scotts röst. Han låter som en gammal vän. Det måste vara ett bevis för hur mycket Singles påverkade mig när jag såg den för länge sedan... Där uppe i Uppsala. Här spelar Scott en karaktär som påminner om Steve från Singles som nu är tio år äldre och bra mycket mer bitter.

Handlingen är enkel. Scott spelar Roger, en ungkarl som arbetar i reklambranschen i New York. Han har nyligen blivit dumpad av sin kvinnliga chef. de hade ett struligt förhållande. Plötsligt dyker hans sextonåriga systerson Nick upp. Ynglingen har frågor om "livet", dvs hur man skaffar sig brudar! Roger tar Nick med sig på ett dygns raggningsskola. Ungefär så.

Jag trodde först att Roger var filmens "hjälte", men det visar sig till slut att han snarare är en ganska sorglig och trasig figur. Han är mitt emellan karaktären Steve i Singles och Fassbenders Brandon i Shame. Roger är otroligt snackig. Och dryg. Han flörtar med kvinnor konstant. Ibland funkar det men ofta är han bara elak. Han säger "sanningar" som han ser det. Med reklammannens skarpa ögon "klär han av" alla i sin närhet genom hemmasnickrade psykologiska analyser.

Krocken mot Nicks naiva och i grunden schyssta high school kille från någon förort i Ohio är stor. Nick spelas förträffligt av den på den tiden helt okände Jesse Eisenberg. Jag tror att rollen som Nick kan ha varit hans biljett till att få spela Walt i The squid and the whale.

Ok, Roger är alltså en hal rackare. Han kallas inte för Dodger för intet. Han är dessutom lite labil vilket understöds av en mycket besynnerlig musik hela filmen igenom. Detta är en film som skulle kunnat haft ett grymt soundtrack. Den utspelas i nattklubbsmiljö och det är partaj i princip hela filmen igenom. Perfekt för ett schysste soundtrack. Istället har regissören, Dylan Kidd, valt en ryckig och stressande experimentell musik. Den är mer eller mindre sinnesstörd. Jag antar att musiken ska spegla huvudpersonens inre kaos, men den är helt oharmonisk i mina öron.

Av de kvinnliga skådespelarna i filmen gillade jag de flesta. Undantaget är Iaabella Rossellini som inte är speciellt bra. Är hon någonsin det förresten? Tror inte det. Jennifer Beals och Elizabeth Berkley är med i en längre sekvens i filmen som kanske är filmens starkaste del. Tidigt i filmen dyker allas vår favorit-companion Morena Baccarin upp i en liten roll. Hon är snygg som satan. God damn it.

Jesse Eisenberg är underbar i denna film. Mycket imponerande när han balanserar mellan att hans karaktär försöker spela tuff och hur den genomgoda "vanlige killen" ändå lyser igenom. Jag skrattade gott åt hans försök att undvika att falla i fördärvet under influenser från sin morbror.

Jag finner denna film mycket intressant. Det är annorlunda när huvudpersonen är så svår att sympatisera med. Visst han är underfundig i sina analyser, men egentligen är han ett "asshole". Han drar den ena lustiga parallellen till sportens värld efter den andra när han beskriver raggning, men det är inte lockande att försöka efterapa honom. Man vet att det är en indyfilm när det är så svårt att placera sina känslor för karaktären. Ena scenen rycks man med, andra kryper det under huden på en för att Roger beter sig så pinsamt. Men som film gillar jag detta. Känslan finns där. Dylan Kidd lyckas kanske inte ända fram men han spände bågen i alla fall och de respekterar jag.

Jag ger Roger Dodger fyra "lines that will blow you away" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Amazing Spider-Man (2012)

George Stacy: Do I look like the Mayor of Tokyo to you?

Jag har en bekännelse att göra. Jag var totalt kallsinnig för Spider-Man-filmerna från 2002-2007. Jag fattade aldrig om de hade någon humor och om de hade det förstod jag den inte. Actioninnehållet och skurkarna var helt oinspirerande och det två huvudkaraktärerna var som trästatyer för mig.

Därför blev jag närmast glad då jag hörde att Hollywood skulle göra en re-boot, eller re-make eller vad det nu är, på spindelmannen. Hur bessynerlig tajmingen än var. Som regissör valdes Marc Webb som gjort en av de senaste årens bästa film i (500) days of Summer. I huvudrollerna skulle vi nu får se Andrew Garfield (Never let me go) och Emma Stone (Crazy, stupid, love). Jag var ganska sugen på att se resultatet, helt klart. Men inte sugen nog för att gå och se den på bio, så varför inte hemma i filmrummet tänkte jag. Sagt och gjort, jag såg filmen i helgen.

Den börjar bra, vi får samma origins-story om igen. Sally Field och Martin Sheen var positiva överraskningar som Peter Parkers fosterföräldrar. Andrew Garfield är dessutom överlägsen den förre Peter Parker, Tobey Maguire, så redan där är denna film långt bättre än sin föregångare. Emma Stone levde tyvärr dock inte upp till de ganska högt ställda förväntningarna, även om hon är mycket mer charmig än isbiten Kirsten Dunst.

Jag kan allt gilla en serietidningsfilm jag med, men då ska den helst vara realistisk och mörk (tex Nolan's Batman), eller fantasy-fantastisk och humoristisk (tex Whedon's The Avengers). Jag gillar inte mellanläget där en realistisk värld blandas med fåniga och orealistiska monster som tagna ur en serietidning. Det blir en balansgång och denna film inleder som en ballerina, men avslutar som en klumpfot.

Inledningen där karaktärerna och deras inbördes relationer målas upp är engagerande. Jag är helt med i matchen. Filmens skurk är bra så länge han är en människa. Jag kände knappt igen honom, är det inte Hugh Grant's roommate från Notting Hill! Nåväl, relationerna mellan Peter, hans far och Dr Connors var intressant och borde utforskats mycket mer ingående. Men så var de tvungna att förstöra allt med transformation av Dr Connors till en ödla i bästa (värsta) hulken-stil. När det enda Spider-Man sedan gjorde var att slänga sig i lianerna mellan skyskraporna på Manhattan blev filmen väldigt tråkig. Konstigt att en film med en så lovande inledning kan avslutas så svagt.

Denna version var ändå ungefär dubbelt så bra som den förra Spider-Man, men tyvärr var det inte en så stor bedrift.

Jag ger The amazing spider-man två löften som inte kan hållas av fem möjliga.

Betyg: 2/5