Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

The Verdict (1982)

Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5

Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.

12 Angry Men (1957)

Juror #8: I just want to talk. 

Att en film klassas som en klassiker betyder sannerligen inte att den är bra. Just det, du läste rätt, en klassiker som inte är bra! Det finns många bevis på detta. Jag tänker direkt på en film som jag ångrat att jag sett. Men som vanligt är saker och ting inte bara svart eller vitt. Det finns ju många bevis på motsatsen också, det vill säga klassikers som är fantastiskt bra! Som den om en prinsessa på vift, eller den om en rik tjej som skulle gifta sig dagen efter eller varför inte den om killen som var så rädd för höjder, eller den roliga om den gudomliga som har en egen leopard eller den om hertigen som skyddar en hel stad med hjälp av en krympling, en alkoholist och en rockstjärna. Så vi kan konstatera att juryn fortfarande är ute och överlägger över frågan om man kan lita på att en "klassiker" är en bra film.

Så när en klassisk film släpps ut från "att se"-listan och den visar sig vara en bra klassiker är glädjen stor. En befrielse, en funnen skatt, en ny vän, en duckad kula.

Sidney Lumet's debutfilm från 1957 har det något missvisande namnet 12 angry men. Det är en creme de la creme bland filmer som kallas klassikers. Jag hoppas att ni alla känner till denna film, om inte - skäms. Handlingen är smått briljant. Nästan hela filmen utspelas i ett enda rum där vi får följa den tolv man stora juryn i en rättegång. En ung invandrarkille står åtalad för mordet på sin far. Omständigheter och till och med vittnen talar om pojkens skuld. Juryn ska nu ge en fällande eller friande dom, och vid fällande dom kommer dödsstraffet delas ut.

The voice of reason.

Filmen har en mästerlig dialog. Juryn består av tolv vita män. De har olika sociala och kulturella bakgrunder. Några är känslomänniskor, någon är en analytiker, någon är bara rent ut korkad, och alla har en mer eller mindre tydliga fördomar. Henry Fonda spelar juror number 8 den enda i gruppen som inte röstar guilty i första omröstningen. Gruppen upprörs, flera av jurymedlemmarna hade föredragit en enkel och snabb dom. Tänk på att juryn måste vara enig för att kunna ge sin dom. Juror number 8 säger med sin lugna och låga röst:

Juror #8: I'm not trying to change your mind. It's just that... we're talking about somebody's life here. We can't decide it in five minutes. Supposing we're wrong? 

Sen får vi följa hur juryn börjar dissekera bevis efter bevis, och juror efter juror får anledning att ifrågasätta sin syn på målet, pojken, de övriga i juryn och sig själv. Efter ett tag är ställningen 10-2 till förmån för en fällande dom. Lite senare 9-3 och så vidare.

The prejudiced angry man.

Dialogen är superb. Skådespelet är organisk perfektion. Dialogen är inte bara talad, den är ofta framförd via ögonkast, kroppsspråk, miner och uteblivna diton. Fotot är glimrande i all sin svartvithet. Som åskådare befinner du dig inte hemma i filmrummet, du är där i juryrummet mitt bland jurymedlemmarna. Svetten rinner ner mellan skulderbladen. Filmen utspelas under en het eftermiddag i New York City. Staden är belägrad av ett åskoväder och hettan är tryckande och ständigt närvarande, nästan som en trettonde karaktär. Sidney Lumet verkar ha en förkärlek till varma dagar i New York, se hans mycket sevärda film Dog day afternoon. 

Det mest anmärkningsvärda med filmen är ändock dialogen. Denna film innehåller ett citat som slog sig in i toppen av listan över mina favoritcitat alla kategorier. Egentligen har jag ingen sådan lista (än), men om jag hade en skulle det hamna i toppen.

Juror #11: I beg pardon... 
Juror #10: "I beg pardon?" What are you so polite about? 
Juror #11: For the same reason you are not: it's the way I was brought up. 

Man måste se filmen för att förstå citatets storhet, men det är grymt träffande och helt perfekt i sin miljö.

Jubel! Hurra! En klassiker som höll måttet. En klassiker som är värd namnet.  Ni kan lugnt gå och hyra denna film, den har fått Fripp's Cinematic Approval.

Jag ger 12 angry men fem starka argument av fem möjliga.

Betyg: 5/5