Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig.
Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.
Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.
En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.
Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång.
Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud.
Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.
Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.
En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.
Betyg: 5/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar