Delivery Man (2013)

Delivery man är en oförarglig komedi med Vince Vaugh och Christ Pratt om en man som donerat en herrans massa sperma och som via omständigheter utom hans kontroll "råkat" bli biologiske far till 533 barn.

Jag gillar ofta "vassa" komedier som vågar sticka ut lite från mittfållan. Filmer som struntar i alla lättkränkta typer. Denna film är dock knappast en sådan då den är supersnäll och har hjärtat på rätt ställe. Den är över gränsen till mesig men dess värme vinner i slutändan. Det är en mysig film helt enkelt.

Vince Vaugh är en skön skådespelare. Han spelar ofta samma typ men han gör det bra. Han är som en fattigmans Steve Martin. Här kommer mycket av humorn från hans samspel med Chris Pratt. Jag har länge haft lite svårt att ta Pratt på allvar men här måste vi konstatera att han har en viss karisma ändå. De är mycket roliga ihop och Pratt är något av en "scene stealer"...

Cobie Smulders spelar flickvännen och hon är allt som oftast bra men här får hon nästan ingen speltid och absolut inget att göra. Lite synd kan jag tycka.

Men överlag en varm och mysig komedi från New York City.

Betyg: 2/5

Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

More (1969)

More är ett stämningsdrivet drama från iranske regissören Barbet Schroeder och detta var hans debutfilm. Anledningen till att jag såg den var att Pink Floyd har skrivit filmmusiken.

Denna film skulle nog fallit i glömska långt tidigare om det inte vore just för att Floyd skrivit filmmusiken och gav ut den som sitt tredje studioalbum. Soundtracket innehåller både filmscore och musik som spelas i filmen, så kallad diegetisk musik (som karaktärerna i filmen hör).

Klaus Grünberg spelar tyske studenten Stefan som reser till Paris för att leva fritt och finna äventyr, och äventyr han finner. I Paris blir han förälskad i den svåråtkomliga amerikanskan Estelle (Mimsy Farmer). Hon bjuder in honom att träffa henne på partyön Ibiza och väl där tar deras relation dem ner i kaninhålet. Filmen är en bister betraktelse på hur inte roligt det är att bli beroende av heroin.

Jag såg filmen för filmmusikens skull men jag blev vagt positivt överraskad. Filmen är ganska engagerande och när våra huvudpersoner väl anlänt Ibiza känns det som att filmen tar fart på allvar. Där träffar de den mystiske ex-nazisten Dr Ernest Wolf (Heinz Engelmann). Turerna kring Dr Wolf var en bra ansats för en spännande utveckling men tyvärr missades chansen att dra storyn vidare i den riktningen. Filmen skrapar på ytan till en ännu bättre film men viker tyvärr undan.

Filmens styrka ligger istället i den allmänna känslan, det är ett tidsdokument för "flower power"-eran med överflöd av droger, sex och musik. De rider nakna barbacka i full fart mot stupet så att säga...

Klippningen är vansinnig i vissa delar. Regissören ville framstå som konstnärlig kan jag tänka. Via klippningen kastas vi framåt i i tiden på de mest konstiga ställen i historien.

Floyds musik gör vad den ska. Trots att de improviserade fram musiken och skrev texterna mellan tagningarna lyckades de i alla fall få fram fyra starka låtar. Jag gillar Main theme allra mest. Min uppskattning av LP stärktes efter att ha sett filmen och upplevt musiken med stöd av filmmediat.

Betyg: 3/5

A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 1 (2018)

Taylor Sheridan är en intressant filmmakare. Han skrev manus till både Sicaro och Hell Or High Water och han skrev och regisserade den fantastiska Wind River från 2017. Nu för tiden håller han på att bygga sitt cinematiska universum runt familjen Dutton. Kronjuvelen är tv-serien Yellowstone och till det finns två prequels, serierna 1883 och 1923, samt en kommande spin off 666 och mera.

Jag har länge lurat på om jag skulle få någon plats i min schema för dessa serier emellan filmskolor, bröderna Coen och annat. Men när både Daniel och syster Pernilla starkt rekommenderat serien gav jag den chansen när senaste bloggprojektet tagit slut.

Yellowstone är en episk berättelse om familjen Dutton, den största ranchägaren i Montana. Det är blodigt att ta sig till toppen men ännu blodigare att stanna kvar där.

Detta är en riktigt bra tv-serie. Det är en dramaserie som berättas på rätt sätt. Det är långsam karaktärsuppbyggnad av seriens intressanta karaktärer. Serien känns som en ljusglimt bland usla tv-serier som vill vara flashiga och helt glömmer att bygga story och karaktärer från grunden. Här i säsong 1 händer det egentligen inte speciellt mycket men ändå är jag helt inne i serien och vill se mer. När man tänker tillbaka på Game Of Thrones var dess berättande långsamt och nästan händelsefattigt under de första säsongerna, med vissa notabla undantag. I de sista säsongerna gick teamet för överraskande chockar för publiken utan att bygga upp dramat från grunden. Serien föll som ett korthus där speciellt sista säsongen inte makade sense över huvud taget. Jag föredrar shower som gör jobbet rätt och från grunden. Det är just detta TV-serieformatet är så bra för, det är sedan gammalt.

Trots ovan är inte serien utan spänning och en del våld. Men det är inte överdrivet eller påklistrat, istället en del av dramat och en del som ofta driver dramat. Jag gillar seriens realistiska känsla.

Skådespeleriet är också top notch. Serien har en massa ansikten som jag inte känner igen men de två som jag känner igen glänser. Bäst är kanske Kelly Reilly som den söndriga dottern Beth Dutton. Hon är smart, elak, gränslös och komplett orädd. 

Familjens överhuvud John Dutton spelas av den gamle silverryggen Kevin Costner och det är ett inspirerat val. Han är helt perfekt för denna roll och jag älskar att han får spela en roll som är allt annat än simpelt god. Här är han stenhård och elak som fan men som på ålderns höst har börjat brottas med sina livsval var de har lett honom.

Serien har flera intressanta karaktärer utöver dessa två som Rip, Jamie och Kayce.

Jag ser fram emot säsong 2!

Betyg: 4/5

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

The Covenant (2023)

The Covenant är en påhittad historia om en av amerikanarna anställd afghansk översättare som råkar illa ut då hans kollegor åker hem till USA. Den bygger inte på en specifik historia utan på en verklig situation rent generellt sett. 

En av mina käpphästar är att vissa genrer vinner på att vara BOATS, based on a true story, och det är framför allt krigs- och sportfilmer. Problematiken filmen behandlar är välkänd, den har också kommit upp angående översättare som arbetade med de svenska trupperna som stationerades i Afghanistan.

Filmen är regisserad av Guy Ritchie och den är ett avsteg från hans vanliga actionkomedier som ingen tar på allvar. Denna film har ett budskap och handlar om ett verkligt problem. Vet inte om det var hans samvete som hört av sig eller om det bara för att "casha in".

I huvudrollerna ser vi en vältränad och skäggig Jake Gyllenhaal som Master Sgt. John Kinley samt det för mig nya ansiktet Dar Salim som översättaren Ahmed Abdullah Yousfi. Skådespeleriet var innerligt dvs de båda var seriösa och gav allt för sina karaktärer. Personligen tyckte jag att Salim var filmens standout. Han hade en mindre yvig roll än Gyllenhaal men han hade ett stoiskt lugn och vemod som jag uppskattade mycket.

Filmen var i partier mycket spännande. När slutet närmade sig var jag nyfiken på att se vilket typ av slut de skulle välja; det realistiska eller ett Hollywood-slut. Det realistiska hade varit sorgligt, tungt och antagligen lämnat åskådaren med en massa obehagliga tankar. Hollywood valde Hollywood tråkigt nog.

Betyg: 2+/5

The Equalizer 3 (2023)

Denzel Washington är en av mina absolut största favoriter från Hollywood. Denzel är bad ass rent generellt sett men framför allt som Robert McCall i The Equalizer-serien.

Den första The Equalizer från 2014 kom och passerades ganska obemärkt, men sedan dess har jag sett om den filmen många gånger och det är en favorit i denna genre om våldsamma män som dödar onda och elaka typer.

Den andra filmen kom ut 2018 och teamet utvecklade konceptet och konflikten blev personlig. Här i trean har Robert hamnat i Italien och man får en känsla av att han kanske funderar på att bosätta sig där. Men som alla vet kommer de onda och elaka typerna i Italien från maffian. Så det är bara att kavla upp ärmarna för Robert och klicka igång tidtagaruret.

Det är givetvis svårt att komma upp i samma nivå som debutfilmen i serien. Teamet försöker hitta nya infallsvinklar och här fokuserar man mycket på Roberts humanism och hans inre tankar, hans filosofi och religiositet (vilket Denzel Washington också är känd för i privatlivet). Jag gillar filmen mycket för dessa element.

Våldet är helt ok och uppfyller det man förväntar sig. Dessa filmer är mer långsamma och våldet portioneras ut lite här och där, ganska glest faktiskt. Det är tvärt emot för John Wick-filmerna i det avseendet och jag tycker nog att detta upplägg är starkare. Filmen ger utrymme för både karaktärsbyggnad och underbyggande av varför våldet har sin plats i historien.

Filmen levererar på många punkter men tyvärr har den en stor svaghet och det är filmens villains helt enkelt. Denna version av den italienska maffian är inte speciellt bra. Hotet känns inte speciellt stort. De är för få och lite töntiga nästen. Om man jämför med den ryska maffian som Robert ställs emot i första filmen är detta gärdsgårdsligan.

Filmen är också en ljuvlig återförening av Denzel Washington och Dakota Fanning som spelade ihop i Man of Fire från 2004. Detta uppfattade jag inte under filmens gång då jag inte kände igen Fanning. Jag blev varse om detta först i eftertexterna men blev lite rörd då istället. Det var ju Lupita och Mr. Creasy igen, awwwww.  

Överlag är filmen över medlet av actionthrillers och det är alltid njutbart att se Denzel.

Betyg: 3/5

Shinypodden Special: Best albums of 1993, part 2

Här är andra delen av musikåret 1993. Top 5 på Henkes och Niklas listor avhandlas.

Vilka eller vilket album tar förstaplatsen?

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

PS, del 1 hittar ni här.