The Cure, Stockholm (2022)

The Cure, Avicii Globe Arena, Stockholm, måndagen den 10:e oktober, 2022

Detta var sjätte gången jag såg The Cure och nu är det 35 år sedan jag såg dem för första gången på Johanneshovs Isstadion i oktober 1987. På den tiden kändes det som att jag kom för sent till "festen" då bandet grundades en sådär 10 år tidigare. Jag gruvade mig speciellt över att jag inte valde, vågade (?), hänga på Hagman till Åbo och se dem 1985 redan. 

Showen 1987 såg jag cirka 15 år före systersonen Måns föddes och nu bjöd jag med honom på konsert med de gamla depprockarna. Måns gillar The Cure och upptäckte dem via låten Boys don't cry, men vem av oss gjorde inte det? De äldsta låtarna ur Cures katalog håller än idag som jag och Måns konstaterade på väg till Globen.

Konserten startades med ett långt instrumentalt intro från den nya sången Alone. Robert Smith kom instrosande på scenen som en annan nestor i ett sakta mak. Han gick längst fram på scenkanten och log ut mot publiken samtidigt som han vred sina händer. Ångest eller positiv anspänning? Oklart! Åren har gått sedan den första showen... Magen är lite rundare, håret glesare och grånat. Men han var på ett strålande humör under hela kvällen och hans sångröst var det sannerligen inget fel på. Det var överraskande och lite imponerande hur bra han fortfarande sjunger. 

Ljudet ganska nära scenen var otroligt bra, mycket bättre än vad det kan vara i Globen ibland. Bandet var tajt trots att detta endast var tredje konserten av den nyligen startade världsturnén. Senast jag såg dem, 2016, hade de repeterat in cirka 100 låtar och blandade hej vilt kväll efter kväll. Det var trevligt. I år verkar de hålla sig till en grundstruktur i set list med ett tiotal låtar som skiljer sig mellan kvällarna. 

Vid sidan av Robert Smith var det trummisen Jason Cooper som stod ut från showen. Han och Roberts gamla vapendragare bassisten Simon Gallup gav många låtar en överraskande tyngd som jag älskade. The Cure blandar ju fjäderlätta poptrudilutter med tunga och ofta långa depprockigare låtar. Jag gillar oftast de senare mest. Trummorna var otroligt framträdande i låtar som Push, Want, The Walk och Primary. Otroligt bra versioner av dem alla. Inledningen till Push påminde lite om de bästa liveversionerna av Pink Floyds Time. 

The Walk som kan vara en ganska trött synthlåt var pigg som jag aldrig hört den förr, och Primary som de kastade in bland en kaskad av pophittar under det andra extranumret mullrade fram som ett godståg.

Inledningen var bra men konserten lyfte inte riktigt förrän cirka en timme in i shown då de körde Push och sedan A forest. Jag blev lite förvånad då de ofta förr i tiden spelade den senare precis i slutet före extranumren, och jag undrade oroligt om det skulle bli en kort show men icke. Därefter blev konserten bara bättre och bättre, och de höll på i nästan 2,5 timmar. 

Want var en höjdare, jag måste addera den till min rotation. From the edege of the deep green sea var som alltid upplyftande. Jag älskar "kobjällran" som maler på i låten. Och sist kom den tredje nya låten, Endsong. De tre nya låtarna lät lovande, den nya skivan skulle redan ha släppts men den är uppenbarligen försenad. Det verkade som att de nya låtarnas sångtexter är mycket dystra. Depprock indeed. 

Efter en kort paus kom de tillbaka in och Robert presenterade ett "Pornography encore". Jag höll på att tuppa av av upphetsning. Vi fick tre grymma versioner från den fantastiska skivan från 1982; Cold var suggestiv, A strange day var melodiös och så fick vi den bästa version av 100 years jag sett, blytung och obönhörlig. De projicerade bilder från krig ur historien och samtiden. Publiken runt oss såg nästa lite chockade ut, som bestörta. Haha, newbies!

Efter ytterligare en lite paus kom de tillbaka för det andra extranumret. Jag undrade om det skulle bli tre låtar till, om vi hade tur... Istället drämde han till med en radda av poplåtar, där många är bland deras största hittar. Det var som att Robert Smith med pärlbandet av superhittar bad om ursäkt för Pornography-låtarna vi just tvingats "genomlida". Efter poporgien introducerade han Primary som katten bland hermelinerna och till slut fick Måns sin Boys don't cry! 

Allt som allt en mycket lyckad show. Jag var nöjd och Måns likaså. Robert och hans gubbar verkade också nöjda!

Setlist:

1. Alone (ny låt)
2. Pictures of you
3. A night like this
4. Charlotte sometimes
5. Lovesong
6. And nothing is forever (ny låt)
7. Burn
8. Fascination Street
9. The hungry ghost
10. Push
11. A forest
12. Want
13. Shake dog shake
14. 39
15. From the edge of the deep green sea
16. Endsong (ny låt)

Encore:

17. Cold
18. A strange day
19. 100 years

Encore 2:

20. Lullaby
21. The Walk
22. Friday I'm in love
23. In between days
24. Close to me
25. Just like heaven
26. Primary
27. Boys don't cry

Mina favoriter under kvällen var Push, A forest, Want, Cold, 100 years, The Walk och Primary.

Push

A forest

From the edge of the deep green sea

100 years

Lullaby

Friday I'm in love

Boys don't cry