See How They Run (2022)

 

"See how they run" är en supermysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Det är en mordhistoria, en fiktiv berättelse, runt teatersällskapet som satte upp Christies pjäs "The Mousetrap" i London under tidigt 50-tal. Den kända författarinnan dyker till och med upp i en liten roll lite senare i filmen. Filmen leker en hel del med oss åskådare på en metanivå, för som vi alla vet har Christies "The Mousetrap" spelats och spelas fortfarande i London. Denna film utspelas 1953 då teaterfolket ska fira att pjäsen visats i ofattbara 100 visningar. Hehe, de kunde inte ana hur länge den skulle vara uppe på repertoaren. Endast en pandemi kunde tillfälligt stoppa den!

Nåväl. Det sker ett mord. Såklart! Detta är ändå en Agatha Christie pastisch. Erfaren och trött polis tillsammans med ung och naiv dito startar sin utredning. Huvudpersonerna är sablans kul, mästerligt spelade av Sam Rockwell och Saoirse Ronan. Rockwell har varit en av mina favoriter ända sedan jag såg honom i Duncan Jones "Moon". Ronan har jag aldrig gillat men här är hon mycket underhållande. Jag har nog aldrig sett henne i en humoristisk roll förut. Hon kan verkligen detta med komedi och jag tror inte att det är en förhastad slutsats att utnämna henne till filmens stjärna.

Filmen har en massa kul birollsinnehavare men jag känner inte igen så många. Gissar att de består av brittiska skådespelare från teatern. En biroll, och viktig sådan, är dock den sliskige amerikanske filmregissören Leo Köpernick som spelas av Adrien Brody. Han är alltid intressant och också vass på humor vilket vi fått bevisat i flertalet Wes Anderson-filmer.

Filmen är kul och underhållande. Den har en skön stämning som påminner mig om gammeldags film-film. Den påminner också i hög grad om Christies filmatiseringar förstås, men mycket mer lättsam än vad hennes alster brukar vara. Moderna filmer som skulle kunna användas som jämförelse kan vara Rian Johnsons "Knives out" och Greg Mottolas "Confess, Fletch". Jag anar, eller snarare hoppas på, en ny trend av mysiga filmer som inte bara fokuserar på mörker, elände och äckligheter. Omväxling förnöjer och nu är det hög tid för mysiga filmer! Jag kan starkt rekommendera denna film då detta är en redigt bra film och jag lovar att jag denna gång inte kommit till en förhastad slutsats!

Betyg: 4/5

Stan & Ollie (2018)

 

Stan & Ollie är en otroligt mysig om än vemodig film. Det är en biografi om Stan Laurel och Oliver Hardy. I Sverige heter deras karaktärer förstås Helan och Halvan, de gigantiska ikonerna från stumfilmseran. I USA kallades karaktärerna Stan & Ollie, samma namn som skådespelarna. Filmen handlar nästan uteslutande om skådespelarna bakom "maskerna". Den amerikanska originaltiteln på filmen funkar därmed mycket bra. Den svenska titeln är Helan & Halvan och den är svag då den pekar på karaktärerna trots att filmen handlar om skådespelarna. Jag antar att det är svårt att sälja en film som heter Stan & Ollie då antagligen allt för få biobesökare av idag skulle koppla ihop det rätt.

I vilket fall som helst är detta en delvis rolig, delvis vemodig historia som framför allt känns väldigt personlig. Vi får följa de gamla vännerna i slutet av deras karriärer då de åker på revy-turné i England. De försöker starta om sin skådespelarkarriär genom att framträda "live" på diverse teatrar, lite som Hasse & Tage höll på kan jag tänka mig.

Filmen tar god tid på sig att komma igång. Den etablerar vännernas relation och de problem de har med sig i bagaget. En bra bit in i filmen anländer herrarnas fruar till England och då lever filmen upp avsevärt. Slutdelen blir starkare och starkare och slutet är otroligt känslosamt. Det skapade så många känslor att det blev dammigt i salongen till och med och det var tur att det var så långa eftertexter att man hann samla ihop sig lite innan man var tvungen att gå ut i foajén och "vara social".

Filmens huvudpersoner spelas otroligt bra. Steve Coogan som Stan Laurel och en nästan oigenkännbar John C Reilly i en "fat suit" som Oliver Hardy. Coogan står för elegansen och hjärnan. Reilly bidrar dock med ett stort hjärta då han vid sidan av Ollie nästan återskapar känslan av John Candy på köpet.

Glasyren på kakan kommer dock i form av fruarna, speciellt Nina Arianda som spelar Ida Kitaeva Laurel. Hon är helt otroligt lustig i denna film, ja förbaskat underhållande. Henne vill jag se mer av! Hon var tydligen med i både Midnight in Paris och The disappearance of Eleanor Rigby: Them, två filmer jag gillade mycket. Lucille Hardy spelas av Shirley Henderson och hon gör det bra i en roll som är mindre spännande.

Ibland funkar inte biografier så bra för mig, förutom några notabla subgenrer, och denna led lite av biografins uttråkningsproblem i inledningen, men om man investerar lite tid med Helan och Halvan så blir man rikligt belönad med Stan & Ollie desto längre in i filmen man kommer.

Jag ger Stan & Ollie en fyra!

Betyg: 4/5

Filmen har svensk biopremiär idag fredagen den 22/3.

Accio !

Fjärde året: Harry Potter and the Goblet of Fire

Utgivningsår: 2005
Regissör: Mike Newell
Längd: 2h, 37 mins

Beware of the spoilers!

Plot: Hogwarts står värd för en elevturnering mellan tre skolor för unga trollkarlar och häxor. En kämpe från vardera skola väljs ut av den magiska bägaren. Detta år blir dock en extra, fjärde kämpe utvald - Harry Potter. Medan kämparna utsätts för tre utmaningar samsas elever från de tre skolorna i Hogwarts och vänskapsband knyts, avund visar sitt fula ansikte och ungdomlig kärlek blommar upp. Allt medan "The Dark Lord" börjar närma sig återfödseln...

Revy
Harry Potter and the goblet of fire har en blandning av två stilar. Dels får den med sina actionscener i turneringens utmaningar nästan en tv-spelskänsla. Dels får vi följa hur de hormonstinna fjortonåringarna börjar intressera sig för det motsatta könet. Det går så långt att det nästan blir som en romantisk komedi i high school-miljö i vissa delar.

Alla Harry Potter filmer är otroligt bra gjorda och underhållningsvärdet är alltid mycket högt. Men om man ska differentiera mellan filmerna så är detta en av de två svagaste i hela serien. Det mörker som började visas upp i trean får här ta ett steg tillbaka för att sedan återkomma i femte filmen och hänga kvar serien ut. Och mörkret är filmseriens styrka. Fantasygenren lever och frodas i mörker och domedagskänsla. Harry Potter-serien är briljant när humor nästlas in i all det mörka, men romantisk komedi, det ska serien inte syssla med...

Det största problemet med The goblet of fire är att de tre hjältarna inte samarbetar. Detta är nästan uteslutande Harrys film. Att Ron försvinner i stora delar av handlingen gör givetvis inte så mycket, han gnäller som vanlig mest ändå, men att Hermy inte får mer speltid är nästan oförlåtligt.

Filmen är snygg att se på och vissa av actionscenerna är bra. Flygscenen mellan Harry och draken är häftig men den är inte ens med i boken om jag kommer ihåg rätt.

Filmens bästa del är det exalterande slutet med scenen mellan Harry och Lord Voldemort. Där återkommer mörkret och filmens få riktiga känslor kommer fram i Cedrics dödsscen samt i Harry's "stand off" med Lord Voldemort.

Årets spell

Accio. Harry använder Accio för att få sin kvast under första utmaningen mot draken samt för att få tag på the pot key i slutscenen när han flyr med Cedrics döda kropp från Lord Voldemort.

Nya karaktärer

Lord Voldemort, en ganska vidrig figur
Mad Eye Moody, en ganska galen figur
Rita Skeeter, en ganska skvallersam figur
Cho Chang, Harry får kåtslag när han ser henne
Cedric Diggory, en vacker men död figur

Och så kom äntligen Lord Voldemort i Ralph Fiennes skepnad in i filmserien. Han är perfekt i rollen och riktigt sliskig. Han får inte så mycket speltid i denna film eftersom han återföds i en av de sista scenerna, men det blir mer av honom i kommande filmer.

Harry och Cho?

Annars är det roligaste tillskottet Mad Eye Moody, en av de viktigaste medlemmarna i The Order, men i denna film ligger han mestadels fångad i botten av en magisk koffert. Inte så ärofyllt. Istället är det Barty Crouch Jr som iklär sig den nye Professor of the dark Arts, en udda introduktion av karaktären av J K Rowling kan tyckas.

En av årets bästa skådespelarinsatser gör Miranda Richardson som mingelreportern Rita Skeeter.

Årets Professor of the Dark arts

Mad Eye Moody, eller vem det nu än är. Scenen när han visar de tre Unforgiven Curses för klassen är en höjdpunkt i filmen. Också kul när Brendan Gleeson som Mad Eye slickar sig om läpparna på samma sätt som Barty Jr.

Årets magiska djur

Drakarna som de fyra kämparna i the Triwizard Tournament möter i första utmaningen.

Årets döing

Cedric Diggory mördas av Lord Voldemort i den stora slutscenen på kyrkogården. Den populäre Robert Pattison från Twilight-sagan får spela den vackre och omtyckte Cedric Diggory. Antar att unga fans av filmerna i alla fall uppskattar skådespelarvalet. Han dör vackert i alla fall!

Årets actionscen

Harry mot draken måste det väl ändå bli. Denna scen verkar vara utökad jämfört med boken. Det var ett tag sedan jag läste den men jag kan i alla fall inte komma ihåg något om en drake som flyger runt torn och tinnar på Hogwarths.

Accio Firebolt!

Sen har vi förstå Filch kubbandes för allt han är värd också...

Årets humor

Stackars Ron testar sin eleganta men urgamla dress robe som hans mors skickat honom för The Yule Ball. Mycket lustig scen.

Årets kärlek

Här måste vi välja. Eller måste vi det? Nej! Första kärleksparet är Ron och Hermione som fortsätter sitt gnabbande. I en gullig scen i slutet av balen får vi erfara Hermys frustration över Ron. Stackarn. Det andra kärleksparet som jag tänkte på var givetvis den gigantiske Hagrids uppvaktning av den långa damen från Beauxbatons, Olympe Maxime.

Årets speciella lilla scen

Jag älskar scenen med Moaning Murtle och Harry i badet då han ska öppna ägget under vattenytan. Myrtle försöker tjuvkika på Harry när badbubblorna försvinner en efter en. Har hon inte ett anständigt ben i hela kroppen?

Supertrion

Som sagt i inledningen är detta en one man show och då menar jag Harry's show. Detta är trist, mycket trist. Jag gillar historien mycket mer när alla är med, eller nej det gör inget om Ron försvinner, men åtminstone när Harry och Hermione samarbetar. Denna film har flera svagheter och att Hermy och Ron försvinner så mycket är en av dem.

Harry's moment

Ännu en actionsscen men en viktig sådan. Jag tänker givetvis på Harry fajtas mot Lord Voldemort i på kyrkogården i slutet. Filmens avslutning är jättebra och ett bra avstamp inför femte filmen. Varje gång Harry står upp mot Lord Voldemort måste tillhöra kandidater till "Harrys moment".

Hermione's moment

Hermy kommer fram med sin klänning i trappan före balen. Och helt plötsligt har hon vuxit upp från den lilla flickan med lockigt hår och näsan i vädret. Här gör Hermione debut som sockersöt nybliven tonåring. Hon är väl inte riktigt beskriven så i böckerna men Emma Watson ser ut som hon ser ut.

Annars gillar jag scenen när Hermy tröstar Naville lite efter Mad-Eye's lektion om Crucio curses. Till och med glasrutan gråter!

Ron's moment

Ron ber om ursäkt för att han misstrodde Harry. Inte första gången i denna serie som Ron kommer tappa tron på sin bästa vän. Han är inte speciellt solid, den gode Ron.

Årets citat

Scenen då Ron kommer tillbaka till de goda...
[after Harry almost dies in the First Task]
Ron: I reckon you'd have to be barking mad to put your own name in the Goblet of Fire.
Harry: [coldly] Caught on, have you? Took you long enough.
Ron: I wasn't the only one who thought you'd done it. Everyone was saying it behind your back.
Harry: [sarcastically] Brilliant. That makes me feel loads better.
Ron: At least I warned you about the dragons.
Harry: Hagrid warned me about the dragons.
Ron: No, I did! Don't you remember? I told Hermione to tell you that Seamus told me that Parvati told Dean that Hagrid was looking for you! Seamus never actually told me anything, so it was really me all along. I thought we'd be alright, you know, after you figured that out.
Harry: Who... who could possibly figure that out? It's completely mental.
Ron: Yeah... it is, isn't it. I suppose I was a bit distraught.
Harry: [smiles weakly]
Hermione: [in disbelief] Boys!

Årets favorit

Jag måste nog ändå välja Mad Eye Moody, även om det är en förrädare vi egentligen ser. Det lustiga är att Mad Eye är så galen i verkligheten att ingen i omgivningen riktigt misstror Barty Jr när han kör sina galna tricks.

Insanities and craziness

En sak som jag alltid undrat över... Harry och Ron är ju bästa vänner och Harry har en massa deg som han ärvt av sina föräldrar, men varför bjuder han inte sin vän på godis från vagnen när de åker Hogwarts Express? Det vore ju inte så himla orimligt. Han bor gång efter annan hos the Weasleys och äter mamma Weasleys mat, men att bjuda sin fattige vän på några mackor och lite magigodis på tågresan, är det för mycket begärt?

Sammanfattning

Harry Potter and the goblet of fire är den sjunde bästa filmen enligt mitt tycke. Den fokuserar på helt fel saker tycker jag. Mycket action och mycket "high school romance"-problematik. Det finns så mycket annat i boken att ta fasta på. Som till exempel det faktum att många misstror Harry om att han inte lagt i sitt namn i bägaren, och hur till och med hans närmaste vänner vänder sig från honom. I denna svåra stund står Hermy kvar vid hans sida, hon är den sista bastionen som alltid! Hermy har sina egna problem med ett ungdomligt velande mellan Krum och Ron. Men Hermys lojalitet till Harry och hans kamp är ju ett av de viktigaste teman i hela serien och detta missar man i denna film.

Rent tekniskt är denna film mycket välgjord och filmerna blir starkare och starkare under seriens gång inom det området. Men det saknas så mycket från boken. Såvitt jag kommer ihåg var fjärde boken bättre i relation till de övriga böckerna än vad denna film är i relation till de övriga filmerna.

Men filmen har en hel del bra saker också. Inledningsscener där gänget åket till The Quidditch World Cup är mycket bra. Och scenen då Mad-Eye visar klassen de tre oförlåtliga kurserna (heter det så på svenska?) är också mycket bra. Nevilles pinade ansiktsuttryck, Hermys empati och Harrys hårda och beslutsamma blick.

Betyg: 3+/5