Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

The Queen's Gambit - Miniseries (2020)

The Queen's gambit är en miniserie om sju avsnitt som släpptes på Netflix i oktober 2020. Jag må vara sista på bollen här, men jag har nu sett denna lilla guldklimp. Jag hade såklart hört talas om den, men det var inte förrän Frans, min schackspelande kompis, gav sitt godkännande som jag vågade ta mig an serien. 

Showen bygger på en roman, men känslan i serien är som om det handlade om verkliga personer. Känns lite synd att det inte gjorde det. Men det känns desto bättre att serien mottogs positivt av schack communityn, och Frans. Att serien representerar matcherna och turneringarna på ett rättvist och bra sätt är seriens styrka.

Annars är den lite som Janus, med två ansikten. Dels får vi följa Beth Harmons privatliv med moderns självmord, uppväxten på den bisarra flickskolan och hennes problem med lugnande medel och alkoholen. Dels har vi alla fantastiska scener från schackbordet. Jag fann scenerna om schacket fantastiska, nästan förhäxande. Det var klart seriens styrka. 

Det och flera härliga relationer som Beth skapade. Den bästa var lite överraskande med Alma Wheatly, hennes styvmoder. Otroligt fin relation. Men jag gillade också hennes relationer med Mr Shaibel, Benny Watts, den rebelliska Jolene och till och med Beltik, även om det var svårt att un-see honom från den där filmen av bröderna Coen. Seriens mest lysande stjärna var Anya Taylor-Joy i huvudrollen som Beth, fantastisk.

Berättelsen om Beths uppväxt var dock inte svag på något sätt, men jag satt ändå och väntade på nästa schacktävling hela serien igenom. Jag tyckte de förklarade precis rätt mängd om spelet som sådant och det var kul att de gav en vift av psykologin runt turneringarna och hur det går till uppe bland eliten.

Vad säger tror ni om sista scenen? När Beth (kort fört Elisabeth) hoppar ut ur bilen på väg till flygplatsen för att flyga hem från Sovjet? Hon promenerade in i en park och träffade alla gamla gubbar som sitter där och spelar schack och en bjuder artigt in henne till en match. Han kallar henne Liz, nytt namn, ny start? Var det bara ett kort stopp hos dem som verkligen älskade spelet för dess skönhet, eller stannade hon där för gott?

Klart kul att ha sett denna miniserie och jag tycker faktiskt att de gör rätt att inte fortsätta med säsong 2. Även om jag såklart hade sett den...

Betyg: 4/5

Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021)

Hörde på en Filmspotting att Matt Singer hade rankat denna film som den bästa filmen från 2021. Det lät lite osannolikt, men den minsta lilla chans att en komedi är bra gör mig intresserad. Komedi är en notoriskt underskattad genre och jag letar ständigt efter nya guldkorn. Utmaningen är dock att just komedi är kanske den mest subjektiva av genrer. Vilken annan genre kan vara så hit or miss oavsett vad andra tycker? Humorn är mycket personlig. Men, jag ville givetvis kolla in vad detta handlade om. Vad hade Matt sett i filmen?

Humorn i filmen passar er som älskar sketcher från Saturday Night Live. Detta är en slags spoof film med en evil villain och två charmiga damer som sätter käppar i hjulet. Det påminner lite om Austin Powers-filmerna plus en del musikalinslag.

Kristen Wiig spelar Star och Shannon och hon är alltid kul att se. Däremot var jag inte jättebekant med Annie Mumolo i rollen som Barb. Jag har docks ett henne i tre filmer tidigare. Filmens överraskning blev däremot Jamie Dornan som var riktigt rolig som det visade sig. Jag hade fått för mig att han var ganska stiff i vanliga fall. Här stal han närmast varje scen han var med i och han har en stor roll i filmen. Kul.

Filmen roade mig lite av och till, jag log eller skrattade men den passade tyvärr inte in på min humor. Som komedi var den helt ok, inte mer. Men det är alltid något!

Betyg: 2/5

Pig (2021)

"Pig" är en bedårande liten film med ikonen Nicolas Cage i huvudrollen. Filmen är överraskande på flera sätt. Cage har spelat många galna roller under flera år men här tar han stora steg tillbaka och ger en dämpad och realistisk tolkning av en man som brottas med en avgrundsdjup sorg. Cages rolltolkning påminner mig närmast av hans insats i "Joe" från 2013. 

Filmen är skriven och regisserad av debutanten Michael Sarnoski. Han hade en extremt liten budget och tid för filmningen. Inga repetitioner, inga omtagningar och inte ens en filmtränad gris. Jag tror att allt detta adderar till känslan av närhet och "äkthet". Filmen är bedårande!

Det vore synd att avslöja allt för mycket om handlingen då mycket av upplevelsen för mig byggde på känslan av överraskning. Men några svepande liknelser kan göras. Många har kallat detta för en motsats till John Wick. Och jag håller med då filmen inleds med en man som blir attackerad och där hans husdjur råkar illa ut. Här blir huvudpersonen Robs gris kidnappad. Resten av filmen handlar om hur Rob försöker få tillbaka sin älskade gris.

Detta är en typisk American Independent-film och som sådan lysande. Filmen blandar flera genrer och teman, som ofta bra filmer gör. Den tar med oss på Robs sökande efter hans gris, men egentligen är det en intern resa genom Robs historia och liv. Filmen är rolig, sorglig, dramatisk, dråplig och framför allt överraskande. Den är vederkvickande och bitterljuv. Den gör mig arg och lycklig. 

Jag rekommenderar varmt filmen till alla tittare.

Betyg: 4/5 

The Witcher - Season 2 (2021)

Nu är det dags att förkunna domen av ännu en av de dagsaktuella adaptionerna av älskad fantasybokserie. I alla recensioner av dessa är det lika bra att beskriva kontexten med avseende på var i fandomen jag befinner mig. Jag har inte läst dessa böcker och jag är inte fast förankrad i någondera av sidorna i kulturkriget mellan de som älskar serien och de andra.

Första säsongen var helt klart godkänd med ett spännande världsbygge och en stark avslutning där den kvinnliga magikern Yenefer blommade ut och sken som en sol. Hela säsongen berättades också med bruten tidslinje där minst två tidslinjer följdes. Sådant är kul när det görs bra.

Jag hade alltså hyfsat höga förväntningar inför säsong 2. Om detta skulle bli en utmanare till "the mother of all fantasy series" Game of Thrones skulle det varit denna säsong som berättelsen tagit ett stort steg framåt. Tyvärr blev det tvärtom för mig. Säsongen kändes splittrad och ofokuserad. Tyvärr var jag inte imponerad alls.

Världsbygget är bra. Serien känns seriös och med hyfsat bra budget. Där säsongen failar är i karaktärerna och deras relationer. I första säsongen inledde Geralt och Yenefer en relation som byggde på både kärlek och något annat, kanske en gryende lojalitet. Detta krossades totalt i andra säsongen då de separerades i princip hela säsongen. 

Yenefers tråd med att tappat sin magi var otroligt tråkig. Och att hon skulle spelas upp som en fiende kändes också fel, och indikerar slappt manusskrivande. Jag fattar inte var de ville uppnå med denna tråd och undrar hur tusan det beskrevs i böckerna. Det kändes malplacerat.

Det pågår en massa politik i denna värld men de har misslyckats att bygga upp starka bilder och stakes.  Om man jämför med Game of Thrones och hur tydligt konflikter presenterades och underhölls där kan man bistert konstatera hur svag denna säsong var. Denna show misslyckades gravt med att bygga upp handling och leverera. När de kom till sina pay off-scener kändes det bara futtigt. Jag insåg att det var tänkt att publiken skulle dra efter andan och jubla men scenerna gav aldrig några vilda känslor hos mig. Det är ett stort fail.

Istället fick vi ett antal twistar som kom helt oannonserat från sidan. Det är höjden av dåligheter att köra med surprise istället för suspense. Något som avslutningen av Game of Thrones bevisat en gång för alla.

Säsongens bästa karaktär var Ciri och hennes utveckling. Det är en jäkla fajt i den tjejen. Jag gillar henne. Geralt och hans bröder kändes aldrig så bra som jag gissar att de var i böckerna. Henry Cavill är kul att se men han gjorde ju inget! Problemen blev ännu tydligare när det kändes som att säsongen levde upp när Jaskier kom med i slutet. Han är den perfekta side kicken, kryddan. Här blev han i avsaknad av bra karaktärer en av de bättre.

Tyvärr var jag mestadels vagt ointresserad och tyvärr fick vi inte ens ett slutavsnitt som stack ut över mängden. Trots den stora twisten som fungerar som en cliff hanger inför säsong 3.

Betyg: 2/5

Downfall: The Case Against Boeing (2022)

Dokumentärer är sannerligen en egen genre. De är ofta mer eller mindre intressanta, men de är samtidigt sällan så emotionellt engagerande att de kommer in på en topplista över de bästa filmerna från ett år. Undantag finns.

Men om de oftast inte känns i hjärtat tilltalar många dokumentärer hjärnan. Så är det med denna dokumentär. Oerhört intressant och inte så lite skrämmande. Filmen beskriver hur amerikanska Boeing gått från ett bolag som prioriterar kvalité till att prioritera börskursen. Och i flygbranschen är detta förödande. 

Två av Boeings nya 737 Max crashade oförklarligt inom en sexmånadersperiod 2018-2019. Efter ett tag belades den nya flygplansmodellen med flygförbud på nästan två år. Ett flygförbud som för övrigt nyligen har lyfts.

Det är alltid något som går sönder. Detta problem handlar om givaren till det nya systemet MCAS. Hur Boeing kunde designa systemet med endast en enda givare är alarmerande och helt "mind boggling".

Skulle jag vilja flyga med 737 Max? Njae, det är inte speciellt lockande. Man får väl anta att företaget har åtgärdat felet under tiden de hade flygförbud. Just detta felet i alla fall! Men hur är det med alla andra fel som inte hittats än?

 

Dokumentären bryter ingen ny mark i formatet. Här får vi "talking heads" med folk som arbetat på Boeing och en lite längre intervju med Andy Pasztor, journalist på Wall Street Journal, blandat med nyhetsinslag och bilder från kongressförhör. Däremot är den mycket bra på att pedagogiskt förklara historiken och bakgrunden. 

Boeing hade via decennier av arbete byggt upp en stark fokus på kvalitet och säkerhet. De hade bland annat en företagskultur av "speak up" så fort någon anställd såg något fel. 

Starten på fallet inleddes 1997 när Boeing gick ihop med McDonnell Douglas och en ny företagskultur började spridas från företagsledningen. Säkerhet blev inte längre i fokus utan högsta möjliga kursvärde. Folk avskedades och kvalitetsprinciper kastades i papperskorgen. En "keep your mouth shut, or get fired"-kultur spreds.

Man kan stilla konstatera att det gamla ledarskapet som prioriterat säkerhet och kvalitet, byttes ut mot finansvalpar från Wall Street skolade i "Greed is good". Fördelen att ha en ingenjör istället för en ekonom i toppen för ett företag som jobbar med den senaste telekom-tekniken är något som vi fått erfara på mycket nära håll här hemma i Sverige också...

Dokumentären är superintressant och den känns sanningsenlig och mycket relevant, även om Boeing självklart förnekar anklagelserna om att de minskat fokus på säkerhet. Betygsättning som "vanlig" film är vanskligare. Är jag sugen på att se om den? Nä. Men, var den bra? Ja. Trea!

Betyg: 3/5

Peacemaker - Season 1 (2022)

Joss Whedon är inte den enda regissören som jobbat för DC efter gjort fina filmer inom MCU. Whedons kompis James Gunn som gör Guardians of the Galaxy-filmerna har nu replikerat bedriften. Och med ett klart bättre resultat också! 

Förra året hoppade han över till DC och slängde ihop "The Suicide Squad" vilken erbjöd en stor portion välbehövlig "glimten i ögat" till DC. Där möter vi John Cena som Peacemaker, ett ganska korkat muskelberg som dödar alla han stöter på (som det verkar). Och nu har Gunn givit oss en hel serie om Peacemaker och hans vänner. 

Detta är en helfestlig serie. Fans av Amazon Primes "The Boys" lär enligt djungeltrummorna älska detta. Och jag är med på tåget ganska länge. Peacemaker visar sig vara en hjälte också. Han har ju haft en trist uppväxt med en pappa som är nazist, så man får väl förlåta honom för att han dödade lite fel folk i filmen. Nja, det håller inte, men skit samma. Då showen inte tar sig själv på så förtvivlat stort allvar behöver vi heller inte göra det.

Handlingen inte är det viktigaste, nej den är snarare hejdlös och totalt orimlig. Men det betyder inget då det showen ger oss är ett skönt häng med kul karaktärer. Det är som en blandning av "The Boys" och "Community", dvs superhjältar men med hjärtat på rätt ställe.

John Cena är hyfsad som Peacemaker. Framför allt gillar jag att han bjuder på sig själv. Han påminner lite om Drax i Guardians. Showens roligaste är dock utan tvekan Freddie Stroma som Vigilante. Sen går det inte att inte mysa med resten av gänget; Adebayo, Murn, Harcourt och Economos.

En av showens styrkor är den underbara kärleken till åttiotalets pudelrock. Vinjetten är underbar! Synd bara att vi aldrig fick höra Europes "obligatoriska" "The final countdown". 

Humorn är annars showens styrka men också dess svaga punkt då det blir lite väl repetitivt till slut. Kan man ha för mycket "glimten i ögat"? Ja, showen försöker nog allt! Jag vet inte riktigt vad de skulle gjort annorlunda, men mot slutet hade jag lärt mig typen av skämt och de började levereras utan överraskning vilket drog ner nöjet några snäpp. 

God underhållning i vilket fall.

Betyg: 3/5

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

The Green Knight (2021)

Ja jäklans, David Lowery är en ruskigt intressant regissör. Jag älskade hans "A ghost story" och det är närmast den jag skulle vilja jämföra dagens film med. Lowery gjorde också "The old man & the gun" med Redford i huvudrollen vilken var helt ok men inte alls lika utmanade som dessa två.

"The Green Knight" är en en egensinnigt berättad version av legenden om Sir Gawain and the Green Knight. Nu är vi i legenden om Kung Arthur. I senare versioner är Gawain halvbror med Mordred, söner till Morgause som i sin tur var syster till Arthur. 

Filmen är en renodlad fantasy. Den är närmast svärmisk i sitt anslag, något som känns igen från "A ghost story". Handlingen blir aldrig tydligt förklarad för åskådaren. Varför sir Gawain gör som han gör lämnas åt oss att fundera på. Sådant gillar jag! 

Sir Gawain måste efter att ha antagit en utmaning ge sig ut på en road trip som enligt utmaningen bara kan sluta med hans död. Varför han ger sig iväg är högst oklart. Handlar det om manlighet och stolthet kanske? 

Resans alla utmaningar och sagans upplösning är allt annat än lättförståeliga. Det är symboliskt och poetiskt. Upplevelsen bygger mer på stämningen, miljöerna, berättartekniken och skådespelarna, bland andra Dev Patel och Alicia Vikander.

Att se denna film är som att låta sig omslutas av en ström av drömmar som är vackra, trånande och hemska om vartannat. 2021 års mest annorlunda filmupplevelse!!

Om du känner dig öppen för att kasta allt sunt förnuft åt sidan och låta dig sköljas över av känslor, intryck och fantasi kan denna film vara något för dig.

Betyg: 3+/5

Trivia: Robert Jordan hade uppenbarligen kolla på legenden. I The Wheel of Time finner vi drottning Morgase med sönerna Gawyn och Galad. Pojkarna hade olika fäder, precis som Gawain och Mordred hade i legenden. I WoT finns en Mordeth men han är inte släkt med drottning Morgase.

The Book of Boba Fett - Season 1 (2021-2022)

The Book of Boba Fett var en stor, stor besvikelse. De första three avsnitten var urtråkiga och jag gav upp serien för ett tag. När jag nu sett klart den visade det sig tyvärr att den inte blev mycket bättre. Visst en liten strimma hopp infann sig när Mando kom in i handlingen. Det är ju kul med "cross-over" i filmiska världar. Men tyvärr behandlar Favreau och Filoni den så älskade Star Wars-världen utan finess eller respekt. 

Svagt manus och tråkiga karaktärer sätter tonen. På det kastas den ena obegripliga twisten efter den andra, överraskningar för överraskningarnas skull, vilket resulterar i en dåligt berättad historia. Det är lazy writing och ett hafsverk. Twistar och överraskningar som inte är förtjänade drar ner, vilket klassiska misslyckanden som Game of Thrones S8 och The Wheel of Time S1 redan visat oss med smärtsam tydlighet.

Temuera Morrison som Boba är en svag skådespelare och den mystik om Boba Fett som fanns förr i tiden har nu krossats. Ming-Na Wen är inte mycket bättre, hon är okarismatisk och tämligen slätstruken. Detta såg vi redan i Agents of SHIELD så överraskande var det inte direkt.

Andra halvans utveckling med Mando, The Armorer, Ashoka, Luke och baby Yoda var en sörja. Mystiken som genomsyrade The Mandalorian, en av dess styrkor tillsammans med miljön var som bortblåst. Istället för att berätta en ny fräsch story har Favreau och Filoni öst på med filmreferenser in absurdum. Och som med alla kryddor ska de användas smakfull för att om man överdoserar kan hela anrättningen bli förstörd. 

Det är så mycket annat som är uselt här. Ungdomarna på flygande vespor och hela sista avsnittet står ut i minnet från serien. Som för övrigt redan börjar urholkas då det inte finns så mycket värt att minnas...

Jag kan tyvärr inte ge något annat betyg hur gärna jag än skulle vilja.

Betyg: 1/5