2021 - Året på Fripps Filmrevyer

Sämsta jävla skitåret i mitt liv är över, thank god. Ute i samhället i övrig rasar apokalypsen vidare, men bloggen hänger kvar ännu ett år till. Nu tar vi nya tag!

Det blev ju av förklarliga själ inte så mycket bio under året. Traditioner som var självklara före pandemin som filmfestivalen och filmdagar blev till intet för mig. Jag såg endast sex filmer på bion, alla på IMAX på MoS. Det blev tre MCU, den nya Bond-filmen, den fjärde Matrix-filmen samt Villeneuves nya sci-fi-spektakel.

Jag har lyckats se hela nio filmer som fick det nesliga betyget etta! Det blev endast sex femmor; två dokumentärer, två omsedda Pixar-filmer, en av filmerna i Hitchcockpodden och så en ny film. Så kan det gå.

Shinypodden frodades under året. Jag, Frans och Joel avslutade det långa Hitchcock-projektet som jag och Frans startade för många många år sedan. Jag, Patrik och Joel avslutade Bondpodden till allmänt jubel. En och annan rapport från apokalypsen hanns med också. Under hösten bjöd jag, Joel och Frans på sex gamla klassiker med Clintan. Vi får väl se hur det blir med fortsättning på det spåret. Kanske inte ändå... LOL. Årets två sista månader dominerades dock av första säsongen av The Wheel of Time som jag, Johan och Markus poddade livet ur oss om. Sorry grabbar för att jag drog in er i det!

Sent om sider på hösten poddade jag, Carl, Niklas och Jojje om de bästa filmerna från filmåret 2020, (del ett, del två). Detta var tredje gången vi gjort en sådan specialpodd och det har blivit en trevlig tradition. Jag hoppas vi kommer kunna mötas för att podda om det bästa från 2021 en vacker pandemisäker dag senare under året.

Vid sidan av en massa filmer, varav många filmer hörde ihop med pågående poddprojekt, har jag kollat på en hel del tv-serier. Det är himla kul med tv-serier, speciellt när de är som bäst. Under året har jag skrivit om ungefär elva tv-seriesäsonger och höjdpunkterna bland dem var; WandaVision, Only murders in the building och After life. 

Det blev givetvis inga konserter under året men det är trevligt att lyssna på musik på vinyl! Jag har efter lite over load valt att avsluta min andra blogg, Onelouder.reviews. Jag kommer antagligen lägga ut mina albumrevyer här på Fripps Filmrevyer inom sinom tid. Den observante har kanske redan upptäckt att jag har skapat en egen sida för Onelouder Reviews här på bloggen! 

Nu vänder vi blad och blickar framåt med förhoppningar om bättre tider i form av nya filmer, fler tv-serier, kanske en och annan podd, en massa musik och trevliga böcker att läsa.

Gott Nytt År till alla läsare och en God Fortsättning på det nya året 2022!!

Shinypodden S11E08, The Wheel of Time: The Eye of the World

Åttonde och sista avsnittet från första säsongen av The Wheel of Time, The Eye of the World, hittas här.

Välkomna att kommentera poddavsnittet och tv-serieavsnittet via detta inlägg.

Detta avsnitt blev långt.

Det "vanliga" avsnittet med oss alla tre avslutas vid 2:44:40 ungefär. 

Därefter blir det bok-spoilersnack av Henke solo.

Ni hittar Shinypodden via alla vanliga podd-appar, eller via Anchor.fm.

The Matrix Resurrections (2021)

Bio trots att Apokalypsen fortfarande rasar i vårt samhälle? 

Vilket samhälle, är inte allt bara en simulering i en väldigt högpresterande dator i framtiden? 

Nåväl, bio i goda vänners lag kunde jag jag inte motstå. Men mina förväntningar på fjärde filmen var tämligen låga, likaså för de övriga i sällskapet. Lika nyskapande som den första The Matrix vågade jag inte ens spekulera om utan snarare var det om var i rankningen denna del skulle hamna. Någon stans bland de slätstrukna uppföljarna var det rimliga...

Döm om min förvåning. Jag blev helt tagen av denna film. Jag satt med ett stort fånigt leende över hela ansiktet under stora delar av filmen. Den lyckades nästan ge mig en lika vild wow-känsla som första filmen. Denna film var dock framför allt intellektuellt stimulerande, som en actionfilm för hjärnan.

Filmen har ett sååå bra manus. Jag hajade till många gånger under filmen med känslan wow. Det kommer krävas många omtittar, eller att läsa många artiklar på internet, för att reda ut alla kopplingar till trilogin och samhället i stort. En scen kommer till mig nu, när Thomas Andersons chef informerar om att Warner Brothers har beslutat sig för att göra en uppföljare till The Matrix-spelet, och kanske fler uppföljare efter det. Keanu Reeve rycker till och ser extremt besvärad ut vid tanken att "tvingas" spela Neo om och om igen. Lysande!

Idén med att trilogin var ett klassiskt dataspel som "alla" (oss åskådare) spelat var briljant. Sedan kom våg efter våg av underbara blinkningar till Matrix-filmerna själva och samhället av idag... Filmen handlar om människans fria vilja och om den är en illusion eller ej. Är människan som en lealös flock får som följer vilken idiot till president som helst så länge han göder dem med enkla sanningar? Till och med det förbannade Facebook fick sig en känga. Bra där!

Borta var flera välkända ansikten men i filmens värld var det enkelt förklarat och jag gillade överlag de nya ansiktena, Bugs framför allt. Såklart att Agent Smith var ett steg ner när Hugo Weaving inte var med, men ersättaren var duglig. Den mest uppseendeväckande nykomlingen, The Analyst med sina klarblå glasögon, var en bra "big bad". Lägg märke till att hans glasögon hade samma blå färg som pillret som får en att glömma verkligheten och låta sig vallas in bland de övriga "sheeples".

Tyvärr orkade inte denna del lyfta sig när det gällde innovation inom actionscener. Den första filmen kombinerade ett filosofiskt djup med nydanande action. Här blev actionscenerna ofta tråkiga. De var grumligt koreograferade och alldeles för långa. Jag älskade dock "swarm mode" då filmen fick lite zombie-känsla. Lustigt nog introducerades det på ett tåg i Japan. Skulle de inte förlagt den scenen på ett tåg till Busan istället? Gillade när autobots (eller vad de nu hette?) kastade sig ner från skyskraporna som kamikaze-piloter mot Neo och Trinity.

Tiffany! :-D

Till sist tyckte jag att det var fint att Neo var the One när Larry och hans broder gjorde trilogin, och att Trinity var the One när Lana gjorde uppföljaren. En symmetri som jag uppskattade, och hjärtevärmande på en metanivå.

Jag trodde aldrig att filmens kulle kunna överraska så mycket som den gjorde!

Betyg: 4/5

Läs mera om filmen:

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Johan på Jojjenito - om film

The Matrix Revolutions (2003)

Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5

The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

The Matrix (1999)

The Matrix kommer alltid ha en speciell plats i mitt filmiska hjärta och en fast plats i Pantheon för actionfilmer tillsammans med The Road Warrior, Aliens och T2 med flera. Men hur håller filmen idag? Står den sig än helt enkelt?

Jo, men jag gillar den mestadels. Wow-känslan har lagt sig lite men den är fortfarande underhållande. Den är berättad i ett bra tempo, och actionscenerna är fräscha än idag. Filmens styrka är dock själva sci-fi idén. Miljöerna, karaktärerna och den bistra framtidsvisionen är supercoola. Detta är en intressant film vid sidan av en bad assig actionrökare.

Laurence Fishburne och Carrie-Anne Moss är båda bra i sina roller. Sen har vi förstås, The One, Keanu Reeves. Han är lite valpig i rollen. Det är kanske meningen att han ska framställas så, men han har vuxit in i den stora kostymen bättre i mer moderna actionfilmer som John Wick-serien. Den överlägset bästa karaktären är dock A. Smith i Hugo Weavings skepnad. Jag älskar hans små monologer, hans intonering och allmänna äckel över den mänskliga rasen. Lysande!

Idén bakom filmen att människan är som ett virus som sprider sig på jorden med förödelse som resultat är allt för nära sanningen för att man ska kunna kännas sig helt trygg när Google och andra jobbar livet ur sig för att uppfinna AI. Precis som man vill att vass och aktuell sci-fi ska vara. 

Men det är också i manus och idén dess största svaghet ligger. Slutet är fortfarande mycket grumligt. Jag hänger inte riktigt med över vad som händer, då jag inte riktigt förstår hur reglerna i denna värld fungerar. Dör Neo? Hur överlever han? Var kom den plötsliga kärlekshistorien från? Allt är flummig, men inte på det där bra sättet. Trots att jag sett alla tre filmerna vet jag fortfarande inte riktigt hur magin i denna värld fungerar. Eller så har jag glömt det.

Nu när fyran snart ska ses på bio ville jag se om trilogin så jag traskar vidare till tvåan The Matrix Reloaded. 

Betyg: 4/5

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

The Princess Switch (2018)

Julfilmer är för goa ändå. Denna väldefinierad subgenre är med vissa undantag romantiska komedier som gjord för familjen. Ofta, men inte alltid, har de skral budget och vackra skådespelare som ser ut som porslinsdockor.

Denna film täcker in ytterligare en subgenre, den där personer byter liv för en kort stund. Det finns lika många av dessa filmer som löv på träden. Några favoriter jag direkt kommer att tänka på är klassikerna Roman holiday och den moderna diton The Holiday.

Här är det den ovanligt vackra Vanessa Hudgens som spelar både en europeisk prinsessa och en amerikansk vanlis. Eftersom de är lika som bär verkar det rimligt för dem att byta liv för en två-tre dagar. Galenskaper och tokigheter kommer som ett brev på posten och den blir mysigt. Vad sägs om en hel del  ”fish out of water” och en del romantik?

Tyvärr orkar filmen inte höja sig över det helt förväntade. Visst det är supergulligt fast på det lite plastiga sättet. Alla gör snälla saker som rimligen inte kan göra ens den mest trångsinta åskådaren orolig. 

Missförstå mig icke, det är inte fel att vara snäll, fråga bara Ted Lasso. Men trots det hade jag uppskattat något litet problem på vägen, något vardagligt och igenkännbart som hade stökat till det lite. Filmen hade känts djupare med något dilemma att bita i.

Som slätstruken julfilm är väl detta kanske okey, men i slutändan är detta lika lättsmält som förtuggad mannagrynsgröt.

Betyg: 2/5

Shinypodden S11E07, The Wheel of Time: The Dark Along the Ways

Sjunde avsnittet från The Wheel of Time The Dark Along the Ways, hittas här.

Välkomna att kommentera poddavsnittet och tv-serieavsnittet via detta inlägg.

Ni hittar Shinypodden via alla vanliga podd-appar, eller via Anchor.fm.