onsdag 29 december 2021

The Matrix Revolutions (2003)


Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5






6 kommentarer:

  1. Japp, hangarfajten är riktigt bra men det märks också att filmen inte riktigt orkar ladda om när det visar sig att upplösningen av just den delen bara är ett slags mellanspel. Jag tolkar avslutningen med Neo och maskinstaden som lite av en cop out, man visste helt enkelt inte riktigt hur man skulle avsluta det hela. Mycket känsla av "...och så blir det svart..."

    Du verkar vara lite inne på det, men jag tänker att en stor anledning till att Neo och Trins kärlekshistoria är så oinspirerande är att den är för "stor". Hennes kärlek för honom är det ultimata beviset för att han är The One och vi ges egetligen ingen ytterligare anledning till varför han älskar henne. Kärlek som på något slags magiskt sätt bara är "meant to be" är svårt att sälja in

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis, bra spaning! Såklart att hangarfajten skulle placerats i slutet, eventuellt kanske korsklippt med Neos mumbo-jumbo-filosofi-metafysik-dravel. Då hade filmen avslutats bättre.

      Som jag kommit att tänka på i samband med WoT-podden tror jag att episka kärlekshistorier i fantasy inte är de starkaste. Fel genre för detta. Bättre är starka vänskap och lojalitetsband. Eller hur, kompis? :-)

      Radera
    2. Utan tvekan :) Möjligen med undantag för Princess Bride ;)

      Radera
    3. As you wiiiiiiish!

      Ja, absolut! Där har vi undantaget som bekräftar regeln! :-D

      Radera
  2. Scenerna inne i The Matrix är klart bäst. Scenerna med krigsaction i den verkliga världen fann jag urtrista och svulstiga. Svulstigt är också ordet för att beskriva slutfajten mellan Neo och Smith. Trist. Jag hamnar ändå på 3/5 i betyg. Sämst i trilogin. https://jojjenito.com/2011/08/14/the-matrix-nostalgi-the-matrix-revolutions/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Urtrista? Starka ord. Man tycker olika helt enkelt. Scenerna inne i The Matrix är som vanligt guldet. Något av en svaghet med trilogin kan jag tycka... :-)

      Radera