The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

The Matrix Resurrections (2021)

Bio trots att Apokalypsen fortfarande rasar i vårt samhälle? 

Vilket samhälle, är inte allt bara en simulering i en väldigt högpresterande dator i framtiden? 

Nåväl, bio i goda vänners lag kunde jag jag inte motstå. Men mina förväntningar på fjärde filmen var tämligen låga, likaså för de övriga i sällskapet. Lika nyskapande som den första The Matrix vågade jag inte ens spekulera om utan snarare var det om var i rankningen denna del skulle hamna. Någon stans bland de slätstrukna uppföljarna var det rimliga...

Döm om min förvåning. Jag blev helt tagen av denna film. Jag satt med ett stort fånigt leende över hela ansiktet under stora delar av filmen. Den lyckades nästan ge mig en lika vild wow-känsla som första filmen. Denna film var dock framför allt intellektuellt stimulerande, som en actionfilm för hjärnan.

Filmen har ett sååå bra manus. Jag hajade till många gånger under filmen med känslan wow. Det kommer krävas många omtittar, eller att läsa många artiklar på internet, för att reda ut alla kopplingar till trilogin och samhället i stort. En scen kommer till mig nu, när Thomas Andersons chef informerar om att Warner Brothers har beslutat sig för att göra en uppföljare till The Matrix-spelet, och kanske fler uppföljare efter det. Keanu Reeve rycker till och ser extremt besvärad ut vid tanken att "tvingas" spela Neo om och om igen. Lysande!

Idén med att trilogin var ett klassiskt dataspel som "alla" (oss åskådare) spelat var briljant. Sedan kom våg efter våg av underbara blinkningar till Matrix-filmerna själva och samhället av idag... Filmen handlar om människans fria vilja och om den är en illusion eller ej. Är människan som en lealös flock får som följer vilken idiot till president som helst så länge han göder dem med enkla sanningar? Till och med det förbannade Facebook fick sig en känga. Bra där!

Borta var flera välkända ansikten men i filmens värld var det enkelt förklarat och jag gillade överlag de nya ansiktena, Bugs framför allt. Såklart att Agent Smith var ett steg ner när Hugo Weaving inte var med, men ersättaren var duglig. Den mest uppseendeväckande nykomlingen, The Analyst med sina klarblå glasögon, var en bra "big bad". Lägg märke till att hans glasögon hade samma blå färg som pillret som får en att glömma verkligheten och låta sig vallas in bland de övriga "sheeples".

Tyvärr orkade inte denna del lyfta sig när det gällde innovation inom actionscener. Den första filmen kombinerade ett filosofiskt djup med nydanande action. Här blev actionscenerna ofta tråkiga. De var grumligt koreograferade och alldeles för långa. Jag älskade dock "swarm mode" då filmen fick lite zombie-känsla. Lustigt nog introducerades det på ett tåg i Japan. Skulle de inte förlagt den scenen på ett tåg till Busan istället? Gillade när autobots (eller vad de nu hette?) kastade sig ner från skyskraporna som kamikaze-piloter mot Neo och Trinity.

Tiffany! :-D

Till sist tyckte jag att det var fint att Neo var the One när Larry och hans broder gjorde trilogin, och att Trinity var the One när Lana gjorde uppföljaren. En symmetri som jag uppskattade, och hjärtevärmande på en metanivå.

Jag trodde aldrig att filmens kulle kunna överraska så mycket som den gjorde!

Betyg: 4/5

Läs mera om filmen:

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Johan på Jojjenito - om film

Gone Girl (2014)

Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.

Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.

Spoiler alert!

Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.

Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.

Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.

Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.

Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.

Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.

Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...

Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.

Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?

A Million Ways To Die In The West (2014)

Albert: C/o her vagina.

Seth MacFarlane, vilken dåre. Jag älskar hans humor som allt som oftast flyttar gränsen för skämten långt bortom pk-linjen. Man pratar om "subversive comedy". Jag tror man kan klassa hans humorsmak som detta, "omstörtande" och "samhällsfientlig". Haha, I like it. En annan filmmakare som har dessa tendenser är Kevin Smith vars filmer ofta är kul och lite skönt galna på gränsen.

Jag och filmspanarbrodern Jojjenito utnyttjade klämdagen i fredags med två filmer varav denna var den senare av de två. Premiärkvällen på stora Rigoletto. Jag förundrades lite över att en hel del av publiken var mycket ung. Filmen hade tydligen bara 11-årsgräns trots en del råa skämt.

Eftersom jag älskade hans förra film Ted hade jag förhoppningar om denna. Tyvärr hade jag sett trailern och i värsta fall skulle det visa sig att alla filmens roligaste skämt visats i trailern. Nu var det lyckligtvis inte så.

Men du, om du inte sett filmen och inte vill höra en enda liten detalj om skämt eller annat från filmen ska du kanske vänta med att läsa vidare.

Milda spoilers nedan. Läses på egen risk.

Lustig promo-poster med tanke på ryktet om Liam Neesons "member" (gigantisk)

A million ways to die in the West är en mycket rolig film, men den är inte lika bra som Ted som känns som en mer helgjuten film. Som vanligt var det en massa sexskämt och dem brukar jag uppskatta. Tyvärr kör han med några prut, kiss och bajs-skämt också och de kunde vi gärna varit utan. De är helt enkelt inte kul. Alls. Men de flesta riktigt roliga skämten handlar om Vilda Västern.

Vad jag gillar med filmen är att den utspelas i vilda västern på 1880-talet. Alla som bor och lever där känner inte till något annat, förutom vår huvudperson Albert. Han har inte rest i tiden, men han ser som om han vore en storstadsmänniska från vår nutid hur svinigt och skitigt allt är. Han ser allt det sjaskiga för vad det är och kan med stor sarkasm kommentera det han ser. Och han förstår dessutom med rätta att alla och allt kan döda honom, för det finns en miljon olika sätt att dö på i Vilda Västern.

Några av de roligaste skämten är om att medellivslängden har "gått upp till 35 år", om varför folk aldrig ler på gamla fotografier, Ryan Renolds, om mustascher, om att svarta män älskar svarta damers bakdelar, om att hålla på sig tills man gift sig osv. Mest av allt är alla de olika sätt folk dör på hysteriskt. Jag skrattade högt flera gånger och det måste vara det viktigaste och bästa betyget en renodlad komedi kan få.

Jag har också några problem med filmen. Den är för lång, de hade gärna kunnat dra ner den med 15 minuter. Och även om jag gilla Seth var han inte helgjuten som filmens hjälte, karaktären var lite grund. Filmen hade kanske för många parallella trådar igång. Bland annat tyckte jag att de antingen skulle haft med mer av Liam Neeson, eller mindre. Och vad gjorde Giovanni Ribisi i filmen? Förutom om det skämtet mellan honom och Sarah Silverman. MacFarlanes teknik är förvisso ofta att dra ut skämten tills de blir roliga för att de är så överdrivna...

Filmens största stjärna var helt klart Charlize Theron. Hon var otroligt vacker och påminde mig mycket om en ung Sharon Stone. Hotness. Hon är ju suverän som skådespelare och jag tyckte att hon spelade hatten av alla andra i denna film. Och hon klarade komedi hur galant som helst, precis som Rose Byrne gjorde i Neighbours, en annan mycket rolig komedi som nyligen gick på bio.

Jag gillar denna typ av humor. Jag hade mycket roligt på visningen, satt mest och småskrattade och brast ut i gapflabb lite då och då. Denna typ av komedier känner jag mig svältfödd på så i valet mellan två betyg väljer jag det högre.

Jag ger A million ways to die in the West fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag och Jojjenito hade en förträffligt trevlig bioeftermiddag. Hoppas att han inte dog i vilda västern utan att han såg humorn. Sedan tidigare har Fiffi och Movies-Noir sett filmen.

How I Met Your Mother - Season 4 (2008-2009)

Wait for it...

Under hösten har jag återupptagit mitt tittande på denna roliga lilla serie. Under S4 händer en hel del. Ted och Stellas ska gifta sig, Ted ska komma över Stella, Teds stora uppdrag att rita det nya kontoret åt Goliath National Bank, Barney är kär i Robin, Robin är arbetslös med mera.

Som tidigare är Barney den roligaste figuren, men även Robin blir roligare och roligare under säsongen och mycket av humorn berör henne och hennes kanadensiska arv. Hon blev min favorit från S4 helt klart.

Ted är som vanligt i mitten, kul ibland men inte alltid. Tyvärr har Marshall och Lily som par blivit tämligen trista. De är fortfarande individuellt mycket väl målade karaktärer med tydliga personligheter, men tillsammans som ett gift par är de inte så upphetsande.

Höjdpunkter under säsongen var The naked man-routine (2 av 3 lyckas!), Teds konkurrenter från den svenska arkitektfirman Sven, The best burger in town samt Woooo-tjejerna.

Betyg: 3/5