The Matrix Revolutions (2003)

Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5

The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

Cloud Atlas (2012)

Bröderna Larry och Andy Wachowski tog filnmvärlden med storm med den dystopiska science fictionfilmen The Matrix. De var bröderna Wachowski för hela världen. Sedan gick Larry och bytte kön och nu heter han=>hon Lana och är syster. Numera går de under benämningen syskonen Wachowski. När temat blev Syskon poppade de upp i mitt huvud. Egentligen hade jag en annan idé för detta tema först, men när den idén inte föll ut bra kom jag att tänka på syskonen Wachowski och deras Cloud Atlas från 2012. Detta blev ett perfekt tillfälle att fylla en "blind spot".

Lite sci-fi hinns med

Syskonen har regisserat detta epos tillsammans med den tyske regissören Tom Tykwer. Det är ett ambitiöst projekt där handlingen utspelas i hela sex tidsrum och där alla de största skådespelarna i filmen spelar multipla roller. Huvudrollstrion Tom Hanks, Halle Berry och Jim Boadbent spelar roller i alla sex tidsperioderna.

Filmen kan jämföras med Robert Altman's Short Cuts med dess multipla historier som samsas inom samma film. Men i Short cuts utspelas de parallellt och dessutom får varje enskild historia god tid på sig att utvecklas i längre scener. I Cloud Atlas sker de sex historierna sekventiellt, men filmen hoppar fram och tillbaka som en steppdansare på speed. Alla händelser och tidslinjer påverkar varandra genom någon slags kosmisk kontinuitet. Såväl goda som onda gärningar har konsekvenser i framtiden verkar filmmakarna säga. Så Cloud Atlas skiljer sig egentligen en hel del jämfört med Short Cuts.

Den andra film jag direkt kommer att tänka på som har mycket mer gemensamt med Cloud Atlas är visionären Darren Aronofsky's The Fountain som också utspelas i olika tidsrum och med samma karaktärer. Jag tycker dock att The Fountain är en bättre film än Cloud Atlas. I The Fountain spelar Rachel Weisz och Hugh Jackman tre olika karaktärer var i olika tider. De älskar varandra i alla tre. Temat i The fountain och Cloud Atlas är nästa identiska, men historien i Aronofsky's film är lite renare och mer fokuserad på relationen mellan de två själarna som återföds om och om igen.

Halle Berry i folkabubblan

Vad är då Cloud Atlas? Först och främst är det ett mäktigt projekt. Detta måste vara en av de mest komplicerade filmer som finns då det gäller klippningen. Det funkar trots att jag satt länge och undrade vad filmen ville mig. Efter en timme började koncepten och budskapen sippra fram ur den ursinniga klippningen. Något som jag upplevde störande var att så fort jag blev lite mer nyfiken på en tidsperiod klippte de vidare till en annan. Filmen hoppar runt oavbrutet, fram i tiden och tillbaka, fram, tillbaka. Tyvärr förtar det engagemanget hos mig och kvar finns bara en känsla av att det var "ett häftigt projekt".

Som helhet blev jag inte nöjd över berättelserna. Filmen är mer pretto än ljuvlig om jag får använda slitna uttryck. Finns det en någon karaktär som jag brydde mig om i slutet? Knappt. Det skulle vara Halle Berrys journalist Luisa Rey i 70-talet och Ben Whishaw's Robert Frobisher i 1930-talet.

Fin väst

Jag valde filmen till detta tema på grund av att två av regissörerna är syskon. Men fanns det då några syskon i filmen då? Nej, inte så mycket. Det fanns någon morbror och någon far och dotter på några ställen.

Nej. Denna film var säregen. Hade de verkligen hittat på ett eget språk för framtidens människor? Var ju bara jobbigt att lyssna på. Asch då, det känns som att filmen skulle kunna blivit jättebra om de bara gjort den lite annorlunda... Om de bra hade... istället för... Äsch, jag vet inte.

Nurse Ratched

Ja. Cloud Atlas är helt ok, en har något mäktigt över sig, även om den nästa suger ut tre timmar ur mitt liv. Om du känner dig lockad av bilderna eller temat i denna film kan jag dock tipsa om tre andra filmer som är bättre:

- om du vill se en ännu flummigare film om samma personer i olika tider som dessutom bjuder på en ypperlig kärlekshistoria ska du se The Fountain.

- om du hellre vill se ett riktigt maffigt drama om ett tiotal karaktärer som påverkar varandras liv under ett dygn i Los Angeles ska du ge Robert Altman's mästerverk Short Cuts chansen.

- och om du till sist vill se brittiska karaktärsskådespelare i lustig make up kan du ju lika gärna kolla på valfri Harry Potter-film.

Lösnäsa

Jo. Detta inlägg publicerades som en del i Filmspanarna tema: Syskon, det 37:e temat i serien.

Vad tyckte du som redan sett den om Cloud Atlas? Skriv dina åsikter i kommentarerna. Jag ger filmen tre romaner som är omöjliga att filmatisera av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vill du läsa mer? Vad kan mina bröder och systrar i Filmspanarna hittat på för några hyss i temat Syskon? Blir det Astrid Lindgren-revyer från hela bunten?

Jojjenito - om film
Movies-Noir
Filmitch
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Jupiter Ascending (2015)

Fasen, jag litar inte på syskonen Wachowski. Visst de gjorde The Matrix men sen då? Litar inte på dem. Jupiter Ascending hade en intressant premiss. Den kunde vara bra, men enligt ryktet som föregick den skulle man inte ha allt för höga förhoppningar. Trots det hade jag alldeles för höga sådana...

De bygger världen bra. Det är inga fel på specialeffekterna i filmen. Men som jag sa i revyn om The Terminator så blir det inte en bra film endast på grund av bra specialeffekter. Om en films karaktärer och manus är så uselt som i denna film räcker det inte med snygga datoranimerade miljöer.

Channing Tatum är hjälten i filmen. Han påminner inte så lite om Chris Pratt i Jurrasic World förresten. Hans filmkaraktär är totalt ointressant. Och till råga på allt flyger han omkring på ett par antigravitationskängor. Det var fånigt. Men det kanske finns någon bra skurk? Hehe, nej sådan tur har vi inte. Eddie Redmayne spelar över något otroligt i rollen som ond ägare till Jorden. Jag började få John Carter-vibbar av filmen...

En av anledningarna till att jag ville se filmen var för att hetingen Mila Kunis spelar huvudrollen. Tyvärr är hon inte het i denna film. En gång för alla kan det nu bevisas att det inte är utseendet som gör någon het, det är karaktär och glimten i ögat. Här har Mila ingendera. Allt från när vi möter henne på knä skurandes toaletter till filmslutet då hon på knä skurar toaletter är hon mer eller mindre ointressant. Mycket trist och inte så lite överraskande. Dålig karaktär alltså!

Jag tycker filmen fokuserar på helt fel saker. Den töntige manlige hjälten räddar den stackars Kunis om och om igen. I en enda scen får hon stå upp för sig själv och då drämmer hon till sin fiende med ett järnrör. Snart  börjar dock byggnaden raseras och då kommer den flygande hjälten och plockar upp henne igen.

I filmens miljö och universum hade en mycket intressantare story varit att Kunis varit starkare, tagit kommando, fått vara bad ass lite mer och att hon hade besegrat sina fiender på ett mer intressant sätt. Jag hade velat se Kunis som drottning och ägare av Jorden. Inte på knä skurandes toaletter hela tiden. Bläh, detta var extremt tråkigt, trots snygga miljöer.

Träligt att denna film inte var bättre! Jag tvingas ge den det lägsta betyget. Syskonen kunde en gång, men de kan kanske inte mer? Jag ger den en stor besvikelse av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Bound (1996)

Första filmen i på Decennier the 90's blir syskonen Wachowskis "Bound". Detta är en film som legat och rumlat runt i mitt huvud i evigheter känns det som. Filmen har stått där i hyllan och blängt på mig. Jag kunde höra ett viskande "Se mig, se miiiiiig" närhelst jag gick förbi hyllan. Och nu har jag sett dig.

"Bound" är syskonens debutfilm. Hela första veckan i Decennier the 90's kommer handla om debutfilmer. Tänk att de bara hade gjort en enda film när de klämde ur sig "Matrix"! Första scenen när filmens tre huvudkaraktärer Violet, Corky och Caesar möts i hissen och åker upp till översta våningen ger mig gåshud. Filmningen påminner så mycket om "Matrix". Fascinerande. Trots att detta inte är en action-sci-fi utan mer en svart neo-noir känner jag igen hantverket, kameravinklar och "look and feel".

Filmen är samtidigt grundad i film noir-genren och en modern saga där kvinnorna tar för sig mer än vad normalt är inom noiren. Den mörka Gina Gershon spelar småfifflaren Corky som just kommit ut ur finkan. Den underbara, underbara, Jennifer Tilly spelar Violet som är fast i ett förhållande med low level maffiabossen Caesar, förträffligt spelad av sliskige Joe Pantoliano. Antagligen pga Pantoliano påminner mig "Bound" också om "Risky business".

Storyn är enkel vilket i detta fall är helt rätt. All fokus ligger på karaktärerna. Jennifer Tilly är perfekt i rollen som den förföriska Violet. Är hon en dum blondin, eller spelar hon ett spel? Tilly är filmen stora behållning. Hon har varit med i en massa tv-serier och okända filmer. Jag har nästan aldrig sett henne på film. Däremot har jag sett henne på WPT, som pokerproffs. Hon är smart den tjejen. Ligger enligt internet på topp-25 över mest vinstrika kvinnor inom proffspoker.

Här är hon i alla fall helt perfekt. Gershon är jag inte lika betuttad i. Men visst hon är cool och tuff och hon passar bra in i rollen och det funkar helt ok. Filmen är ganska hård utan att helt gå in i mörkret eller något sådant, och mot slutet blir det rejält spännande. Jag gillar filmen! Gillar de två kvinnliga karaktärerna. Gillar att de försöker sig på att blåsa maffian på en stor hög med gröna lappar. Corkys plan är kanske inte i "Ocean's eleven"-nivå men det funkar bra ändå.

Detta var en positiv och fräsch start på Decennier the 90's. Hoppas du hänger med på resan. Imorgon blir det första gemensamma filmen där jag, Christian och vice sheriffen Johan bloggar om samma film.

Jag ger "Bound" fyra avklippta fingrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5