Decennier: Sammanfattning av 00-talet

00-talet i Decennier-sammanhang är åren 2000-2009. Detta är sista decenniet vi kör i projektet. Efter detta är det slut. Då jag startade bloggen i april 2010 passar det bra att sluta här.

Filmerna från detta decennium är yngre än tidigare. Därmed har jag oftast inte haft filmerna i huvudet under kategorin "ska ses" lika länge. Detta har inneburit att förväntningarna inte har varit lika stora ibland. Dessutom har jag under perioden sett de filmer som jag verkligen varit sugen på. Från och med 80-talet har Decennier innehållet "the best of the rest", det bästa av det som jag inte sett då filmerna var aktuella.

Jag har ändå haft ett gäng filmer som jag sannerligen velat se en längre tid, filmer som jag missat. Här finns filmer från kända regissörer, filmer som jag blivit tipsad om (nertjatad!) och någon film som bara slank med av farten.

Jag listar mina filmval nedan i rangordning, men först några priser i de vanliga kategorierna.

Bästa manliga skådespelare, nominerade:
Clive Owen (Closer)
Campbell Scott (Roger Dodger)
Sam Rockwell (Confessions of a dangerous mind)
Russell Crowe (A beautiful mind)
Robert Redford (Spy game)

Vinnare: ingen (alla bra men ingen stack ut tillräckligt mycket)


Bästa kvinnliga skådespelare, nominerade:
Tuva Novotny (Smala Sussie)
Natalie Portman (Closer)
Drew Barrymore (Confessions of a dangerous mind)
Jennifer Connelly (Requiem for a dream)
Rachel McAdams (The notebook)

Vinnare: Jennifer Connelly (starkt utmanad av Natalie Portman)




Bästa musik, nominerade:
Smala Sussie
Spy game
Requiem for a dream

Vinnare: Smala Sussie



Bästa Regi, nominerade:
Christopher Nolan (Insomnia)
Roman Polanski (Closer)
Paul Greengrass (United 93)
Darren Arononfsky (Requiem for a dream)
Tony Scott (Spy game)


Vinnare Darren Aronofsky

Topplistan

23. Ong-bak

Slagsmål, slow motion-repetition och fånig fars i en röra. Nej.


22. Yi yi

Långsamt om livet från Taiwan. Varför behövde det vara så tråkigt?


21. The man from Earth

Jättekul idé på pappret. Den skulle stanna där. I novellform.


20. Big fish

En hyllning till sagans inneboende kraft. Synd att filmmakarna inte såg vilket svin de lyfte fram i filmen.


19. School of rock

Jack Black kan vara riktigt enerverande ibland. Som här. Enerverande.


18. The incredibles

Allt från Pixar är inte guld. Brad Bird misslyckas igen.


17. A very long engagement

Amelie från Montmartre i ett mysterium över en förlorad fästman. Rörigt och oengagerande. Men snyggt.


16. Slumdog millionaire

Danny Boyle försöker sälja. Jag säger nej tack. Men otroligt snyggt i partier. Varma färger.


15. Old Joy

Minimalistisk American Independent från Kelly Reichardt blir första filmen i listan som jag kan rekommendera


14. Syriana

Spännande, mörkt och intressant. En Clooney i ovanlig roll. Men också rörigt och till slut mer ointressant än vad historien borde tillåta.


13. A beautiful mind

RIP John Nash. Fin film om en briljant matematiker.


12. Still walking

Filmen som fortfarande går omkring i mitt huvud. Familjärt.


11. United 93

Spänningen!


10. Dawn of the dead

Remake som inte gjorde någon besviken. Mer slafs och spänning, mindre humor än originalet. Kul film ändå.


9. Confessions of a dangerous mind

Debutfilm med alla dess skavanker men en fin skådespelarensemble och en i bitar hysterisk underhållande film.


8. Howl's moving castle

Rörigt och förvånande kall film för att komma från Miyazaki. Det är denna och Spirited away som jag inte riktig fattar bland mästarens filmografi.


7. Insomnia

Supertajt thriller med en lysande Robin Williams i rollen som the bad guy?


6. Roger Dodger

Hur får man kvinnor att vilja ligga med oss? Underhållande med Campbell Scott och Jesse Eisenberg.


5. Smala Sussie

Hejdlös crimekomedi om korkade småtjyvar i liten håla på landet.


4. Closer

Psykologiskt dramathriller med Natalie, Jude, Julia och Clive. Mästerlig film.


3. The notebook

Ett romantiskt drama helt enkelt. Svårtslaget när det funkar så bra som här.


2. Spy game

Spänningen! Klippningen! Skådespeleriet!


1. Requiem for a dream


Brutal.




Movies-Noir sammanfattar 00-talet också idag. Fick han ihop 30 filmer?

Smala Sussie (2003)

Ulf Malmros är en välkänd svensk regissör. Men när jag nu sätter mig ner för att se Smala Sussie inser jag att det är första filmen från Malmros jag kommer se. Filmen blev tidigt inbokad i Decennier då jag fått många tips om filmen, inte minst från min gamle kompis Danne. Han har tjatat ner mig. Nu skulle jag äntligen slå till och se "that damn movie"...

Men detta var ju trevligt. Malmros har fått till en Pulp fiction pastisch av bästa slaget. Han balanserar på en slak lina. Att efterapa ett så känt verk är ju riskabelt. Störta till döden eller lyckas och hyllas? Här är det bra, jag lyfter på hatten. Jag är underhållen mest hela tiden. Det är en galen historia som innehåller småskurkar, knarklangning, försvunnen tjej, försvunna pengar och sådana saker. Dessutom är historien berättad med bruten tidslinje, just som Quentin vill ha det.

Största lockelsen för mig var självklart Tuva Novotny. Hon är briljant i tv-serien Dag och henne gillar vi. Tyvärr är hon inte med i så många scener i filmen här, men när hon är med dominerar hon. Speciellt den korta scenen där hon dansar i pizzerian var härlig.

Hela filmen är som en glad mört. Inte den viktigaste fisken i sjön men kul ändå. Blanding av komedi, action och crime. Precis som i föregångaren Pulp Fiction. Den lever på en skön stämning, underhållande karaktärer, galna situationer och pigga skådespelarprestationer. Den så förhatliga svenska styltiga dialogen, importerad från Dramaten, hörs inte här. Det är görbra.

Fler av skådisarna är okända för mig som inte ser allt för mycket svensk film eller serier. Men en gubbe känner jag igen i alla fall. Kjelle Berqqvist. Han spelar en polis och hanrej. Han är lite av en joker i filmen. Hade han någon betydelse för historien egentligen? Kanske var med mest för komisk lättnad? Jag skrattade i alla fall åt honom några gånger.

Jag måste säga att detta blev en positiv överraskning. Jag älskar att filmens galna karaktärer är filmnördar. Hehe. Känns igen. Svensk film är sannerligen inte dålig per definition. Så känner jag ärligt, men empiriska studier visar att det finns anledning att vara skeptisk till en hel del av det som pumpas ut ur den svenska fabriken. Denna film måste dock läggas i högen med positiva upplevelser. Den var så bra att jag säkert kommer vilja se om den en vacker dag.

Jag ger Smala Sussie fyra överraskande dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Still Walking (2008)

Månadens och hela Decennier-projektets sista gemensamma film är den japanska filmen Still Walking. Damn, de är bra på detta med film. Japanerna. Still walking är ett långsamt drama som man verkligen måste koncentrera sig för att kunna ta in. Det krävs en stunds meditation före filmen. Man måste stänga av mobilen, paddan och datorn. Man måste förbereda sig mentalt på att filmen är långsam och att den tar tid på sig att komma till punkt.

Vi får under ett dygn följa en familj. Föräldrarna är gamla och pensionerade. De har bjudit sina två vuxna barn med deras familjer. Vi får följa lunch, middag, övernattning och hemfärd dagen efter. Det är allt. Ändå är filmen rik på innehåll varav det mesta utspelas under ytan. Familjen har förlorat äldsta sonen i en olycka ca 15 år tidigare och sorg, avundsjuka och outredda problem med relationerna ruvar som en bubbla i sjudande mjölk. Redo att explodera. Om du ger filmen en chans blir du rikt belönad mot slutet. Eller efter filmen rättare sagt. Den är underspelad hela vägen in i mål, förutom kanske av hon som spelar den gamla modern i familjen. Filmen ligger dock kvar i huvudet och rumlar runt. En sådan film som växer ju mer man tänker på den.

Inledningsvis var jag dock ganska otålig och fann inte ro. Jag fick ett oplanerat brott på tittningen. När jag återgick till filmen var jag dock fast ända in till slutet. Jag kan inte säga att denna familjs tragedier eller konflikter finns i mitt liv eller min familjs historik. Men trots det kände jag att allt som hände och behandlades i denna film var verkligt. Det var relevant och personligt. Så på ett lite mer generellt sett kunde jag känna igen  mig i relationerna mellan föräldrar och vuxna barn och mellan barnen sinsemellan.

Skådespelarna är bra. Mina favoriter var den gamle patriarken, butter och vresig, samt sonens fru som visade upp ett under av tålamod och storsinne trots familjens pikar och otrevligheter mot henne.

Christian valde denna film och den var den klart bästa av de fem gemensamma. Passande nog fick vi avsluta med en bra film.

Jag ger Still walking tre gula fjärilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Går Jojje och Christian fortfarande eller har de stannat. Decennier är nu slut, stop.
Jojjenito
Christian

Big Fish (2003)

Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.

Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.

Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).

Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.

Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.

När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!

Betyg: 2/5