Smala Sussie (2003)

Ulf Malmros är en välkänd svensk regissör. Men när jag nu sätter mig ner för att se Smala Sussie inser jag att det är första filmen från Malmros jag kommer se. Filmen blev tidigt inbokad i Decennier då jag fått många tips om filmen, inte minst från min gamle kompis Danne. Han har tjatat ner mig. Nu skulle jag äntligen slå till och se "that damn movie"...

Men detta var ju trevligt. Malmros har fått till en Pulp fiction pastisch av bästa slaget. Han balanserar på en slak lina. Att efterapa ett så känt verk är ju riskabelt. Störta till döden eller lyckas och hyllas? Här är det bra, jag lyfter på hatten. Jag är underhållen mest hela tiden. Det är en galen historia som innehåller småskurkar, knarklangning, försvunnen tjej, försvunna pengar och sådana saker. Dessutom är historien berättad med bruten tidslinje, just som Quentin vill ha det.

Största lockelsen för mig var självklart Tuva Novotny. Hon är briljant i tv-serien Dag och henne gillar vi. Tyvärr är hon inte med i så många scener i filmen här, men när hon är med dominerar hon. Speciellt den korta scenen där hon dansar i pizzerian var härlig.

Hela filmen är som en glad mört. Inte den viktigaste fisken i sjön men kul ändå. Blanding av komedi, action och crime. Precis som i föregångaren Pulp Fiction. Den lever på en skön stämning, underhållande karaktärer, galna situationer och pigga skådespelarprestationer. Den så förhatliga svenska styltiga dialogen, importerad från Dramaten, hörs inte här. Det är görbra.

Fler av skådisarna är okända för mig som inte ser allt för mycket svensk film eller serier. Men en gubbe känner jag igen i alla fall. Kjelle Berqqvist. Han spelar en polis och hanrej. Han är lite av en joker i filmen. Hade han någon betydelse för historien egentligen? Kanske var med mest för komisk lättnad? Jag skrattade i alla fall åt honom några gånger.

Jag måste säga att detta blev en positiv överraskning. Jag älskar att filmens galna karaktärer är filmnördar. Hehe. Känns igen. Svensk film är sannerligen inte dålig per definition. Så känner jag ärligt, men empiriska studier visar att det finns anledning att vara skeptisk till en hel del av det som pumpas ut ur den svenska fabriken. Denna film måste dock läggas i högen med positiva upplevelser. Den var så bra att jag säkert kommer vilja se om den en vacker dag.

Jag ger Smala Sussie fyra överraskande dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Monica Z (2013)

Edda Magnason!

Monica Z är första filmen som jag skriver en revy på från filmerna som jag såg på Malmö Filmdagar. Det är också den första filmen jag såg där. Ett gäng om hela åtta filmspanare besökte i år Malmö Filmdagar för tre fullmatade dygn. Det kändes som att vi befann oss som i en filmbubbla där bara filmälskare fick plats. Monica Z var invigningsfilm och den visades på måndagskvällen efter lite mingel med vin. Alla var fulla av förväntningar när vi tog platser i den stora premiärbiografen. Förväntningar inför filmen, inför dagarna framför oss. En stillbild av Monica visades snyggt på den mörkröda ridån. Vi fick se en mycket bra inledningsfilm med en fantastisk Edda Magnason i huvudrollen som den älskade Monica Zetterlund.

Jag njöt av en bra film, en bra svensk film. Min käpphäst brukar vara min aversion mot onaturlig dialog, som många svenska filmer tyvärr har. Där det låter som att de pratar som på teatern. I Monica Z finns mycket lite om ens något av det problemet. Nej, Magnason i huvudrollen briljerar snarare med att pendla mellan värmländska och stockholmsdialekt, beroende på om hon var hemma i Hagfors eller ej. När hon var i Stockholm gled hon ur sin "bonniga" dialekt, tills hon blev osäker eller pratade med sin far på telefon. Då kröp den fram igen, dialekten från skogen.

Generellt sett var detta en mycket bra gjord film. Edda Magnason var briljant som Monica, bättre än jag någonsin kunde tänka mig. Det var dessutom fantastiskt bra musik i filmen (såklart) och Magnason sjöng alla låt själv. Hon är musiker i grunden tror jag. Kjelle Berqvist bar mycket bra som hennes bittre far. I övrigt hade filmen flera bra eller roliga biroller. Flera andra kända personer passerar revy, som Beppe, Påvel, Hasse och Tage. Alla var bra porträtterade förutom Tage Danielsson som var stolpigt spelad av en glestandad yngling. Okaraktäristiskt för denna film.

Filmen täcker in några år runt tiden då Monica slog igenom både i Sverige och utomlands. Den är inte alltid så smickrande för henne, bland annat visas en hel del om hur hon drack för mycket. Tyvärr framförs det inte speciellt tydligt i filmen att hon ramlat som barn och gick genom livet med kroniska ryggsmärtor. Detta antyds i filmen, javisst, men filmmakarna antar uppenbarligen att alla som ser filmen ska känna till detta. Motsvarande historia behandlas klart bättre i Salma Hayeks film Frida från 2002.

Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i bio-pics (biografier). Jag finner dem inte så värst intressant. Ofta är de mycket bra gjorda. Kläder, miljöer och annat som ger en tidsanda kan ofta återskapas fullt ut. Men jag finner dem ofta halvtrista. Så var det med denna film också. Den var bra, mest för skådespeleriet, men jag saknade den hisnande känsla som kan skapas med bra handling eller bra dialog.

Monica Z var en mycket stabil start på filmdagarna och det blev till och med lite dammigt i salongen där mot slutet. Både en och två av mina grannar fick något i ögat. Jag, bara nästan.

Jag ger Monica Z tre bekräftelsebehov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fler revyer från de allra härligaste av härliga filmspanare:
Jojjenito, Fiffi, Sofia, Johan och Erik från Har du inte sett den?