Vi får under ett dygn följa en familj. Föräldrarna är gamla och pensionerade. De har bjudit sina två vuxna barn med deras familjer. Vi får följa lunch, middag, övernattning och hemfärd dagen efter. Det är allt. Ändå är filmen rik på innehåll varav det mesta utspelas under ytan. Familjen har förlorat äldsta sonen i en olycka ca 15 år tidigare och sorg, avundsjuka och outredda problem med relationerna ruvar som en bubbla i sjudande mjölk. Redo att explodera. Om du ger filmen en chans blir du rikt belönad mot slutet. Eller efter filmen rättare sagt. Den är underspelad hela vägen in i mål, förutom kanske av hon som spelar den gamla modern i familjen. Filmen ligger dock kvar i huvudet och rumlar runt. En sådan film som växer ju mer man tänker på den.
Inledningsvis var jag dock ganska otålig och fann inte ro. Jag fick ett oplanerat brott på tittningen. När jag återgick till filmen var jag dock fast ända in till slutet. Jag kan inte säga att denna familjs tragedier eller konflikter finns i mitt liv eller min familjs historik. Men trots det kände jag att allt som hände och behandlades i denna film var verkligt. Det var relevant och personligt. Så på ett lite mer generellt sett kunde jag känna igen mig i relationerna mellan föräldrar och vuxna barn och mellan barnen sinsemellan.
Skådespelarna är bra. Mina favoriter var den gamle patriarken, butter och vresig, samt sonens fru som visade upp ett under av tålamod och storsinne trots familjens pikar och otrevligheter mot henne.
Christian valde denna film och den var den klart bästa av de fem gemensamma. Passande nog fick vi avsluta med en bra film.
Jag ger Still walking tre gula fjärilar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Går Jojje och Christian fortfarande eller har de stannat. Decennier är nu slut, stop.
Jojjenito
Christian





