Månadens och hela Decennier-projektets sista gemensamma film är den japanska filmen Still Walking. Damn, de är bra på detta med film. Japanerna. Still walking är ett långsamt drama som man verkligen måste koncentrera sig för att kunna ta in. Det krävs en stunds meditation före filmen. Man måste stänga av mobilen, paddan och datorn. Man måste förbereda sig mentalt på att filmen är långsam och att den tar tid på sig att komma till punkt.
Vi får under ett dygn följa en familj. Föräldrarna är gamla och pensionerade. De har bjudit sina två vuxna barn med deras familjer. Vi får följa lunch, middag, övernattning och hemfärd dagen efter. Det är allt. Ändå är filmen rik på innehåll varav det mesta utspelas under ytan. Familjen har förlorat äldsta sonen i en olycka ca 15 år tidigare och sorg, avundsjuka och outredda problem med relationerna ruvar som en bubbla i sjudande mjölk. Redo att explodera. Om du ger filmen en chans blir du rikt belönad mot slutet. Eller efter filmen rättare sagt. Den är underspelad hela vägen in i mål, förutom kanske av hon som spelar den gamla modern i familjen. Filmen ligger dock kvar i huvudet och rumlar runt. En sådan film som växer ju mer man tänker på den.
Inledningsvis var jag dock ganska otålig och fann inte ro. Jag fick ett oplanerat brott på tittningen. När jag återgick till filmen var jag dock fast ända in till slutet. Jag kan inte säga att denna familjs tragedier eller konflikter finns i mitt liv eller min familjs historik. Men trots det kände jag att allt som hände och behandlades i denna film var verkligt. Det var relevant och personligt. Så på ett lite mer generellt sett kunde jag känna igen mig i relationerna mellan föräldrar och vuxna barn och mellan barnen sinsemellan.
Skådespelarna är bra. Mina favoriter var den gamle patriarken, butter och vresig, samt sonens fru som visade upp ett under av tålamod och storsinne trots familjens pikar och otrevligheter mot henne.
Christian valde denna film och den var den klart bästa av de fem gemensamma. Passande nog fick vi avsluta med en bra film.
Jag ger Still walking tre gula fjärilar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Går Jojje och Christian fortfarande eller har de stannat. Decennier är nu slut, stop.
Jojjenito
Christian
Jag var inte alls säker på vad vi skulle få se, men jag är glad att du precis som jag fann den bra. Och precis som du är inne på växte den på en, inte bara mot slutet, utan även i efterhand. Du har även rätt i att även om familjesituationen ser annorlunda ut kan man relatera till vad man får se. Det känns äkta och man får sig en funderare med familj och föräldrar.
SvaraRaderaHelt klart en fin film och det var skönt att vi fick avsluta med en sån här typ av film som liksom var en anledningarna till varför vi startade projektet. Nu var det inte en film jag kände mig tvingad att se eller som jag verkligen trodde på, men passande var den ;)
Bra val Christian!
RaderaEn långsam men sällsam film. Jag var först för stressad men under andra halvan var jag mer mottaglig och jag gillade filmen skarpt. Den tog dock god tid på sig att komma framåt. det är både en för- och nackdel att inte veta något om filmen när man sätter sig ner för att se den. Jag visste absolut inget om denna film.
Supermysig film. Han har en förmåga att göra berättelsen personlig och allmängiltig så att den både känns äkta och relaterbar trots kulturella skillnader. Kul att den föll på läppen, även om det är svårt att tro att någon inte skulle falla för detta.
SvaraRaderaKunde tänka mig att du gillade denna. En fin liten film. Inget mästerverk, men fin.
RaderaEn fin avslutningsfilm. Trevligt. Jag tyckte inte den var så krävande, typ att den krävde en meditationsstund innan visningen, även om den var underspelad och ganska långsam. Den hade en meditativ stämning i sig som vaggade mig. Men håller med, betalningen kommer sent.
SvaraRaderaPS. När jag kommenterade hos Christian fick jag uppmaningen att markera alla soppor bland nio bilder på maträtter...
Hehe, spöket har varit hos Christian också och adderat antimaskintestet!
Radera