The Road Warrior (1981)

Narrator: And the Road Warrior? That was the last we ever saw of him. He lives now... only in my memories.

Såg The road warrior i lördags natt. Det var minst 25 år sedan jag såg denna film senast. Max har levt i mitt minne ända sedan dess. Två saker slog mig ganska omgående. Det första var hur otroligt bra denna film är. Den är ett mästerverk. Man dras direkt in i filmen och greppet släpper inte en sekund under filmens 95 minuter. Det andra som slog mig är lite mer personligt. Att se denna film är som att göra en tidsresa till en yngre version av mig själv. Jag kände igen mig i mina känslor. Precis som en doft kan kasta en tillbaka i tiden till en svunnen tid eller bortglömd plats kan kära återseenden av film också göra det. Och trots att jag inte sett filmen på år och dag kände jag igen alla scener, såg miner och hörde repliker i mitt huvud ögonblick före de kom på skärmen.

Det är svårt att se den utan det nostalgiska filtret, men filmen är suverän. Halo som jag såg filmen med var också impad av hur bra den är och han verkar inte ha haft den som en lika stark ungdomsfavoritfilm som jag.

Rent generellt sett kan det vara vådligt att se om film som man älskade för länge sedan. Antingen blir det pannkaka, filmen håller inte idag och minnen om filmen är för alltid förstörda, eller så håller filmen och då blir det glatt i stugan. Jag går ibland och längtar efter att se om den ena gamla favoriten efter den andra och jag när en idé om att kanske börja se om fler av de gamla godingarna. Med tanke på hur kul det var att se om The road warrior får jag vatten på min kvarn där.

Filmen inleds i svartvitt och i liten 4:3 format. Bakgrunden till apokalypsen beskriv i kortfattade drag. Bland materialet finns bilder och korta sekvenser från första Mad Max-filmen. Jag blev lite orolig först men sedan startar filmen på riktigt och då är det i färg och bredbild. Skönt.

Vi kastas efter detta intro direkt in i en actionscen där Max jagas av ett gäng busar med tomahawk-killen Wes och hans lover boy på motorcykel i spetsen. Max går segrande ur striden. Han får till och med tag på lite extra bensin ur en av de kraschade bilarna. Sen byggs filmen upp tämligen långsamt. Världen vecklas ut och fylls. Jag älskar denna post-apokalyptiska värld. Var det kanske i och med denna film som min fascination för denna typ av värld startade? Kan ha varit denna och Flykten från New York som ligger bakom fablessen.

The road warrior gjordes långt före CGI tog över på gott och ont. Actioninnehållet i denna film är väldigt bra. Mest för det är på riktigt. Filmen tillåts också att "andas". Vi introduceras till Max, The Gyro Captain, Wes, The Humungus, Pappagallo, The Warrior Woman i lagom takt. Absolut inte för långsamt, men ändå så att man som åskådare hinner förstå dem.

Mel Gibson är riktigt bra i denna film. Han har inte så många repliker men han kommunicerar med minspel på ett förträffligt sätt. Kolla bara in scenen i början av filmen när han hittar en liten speldosa. Han spelar och minns.

Strukturen i filmen är mer eller mindre perfekt. Actionscen i början introducerar både Max och Wes. Sen träffar vi The Gyro Captain. Vidare till att de ligger och studerar oljekällan och ser hur de "goda" skyddar sig mot de "onda". Sen är det några turer där Max bland annat förkunnar att han bara bryr sig om sig själv. Till sist startar den så ikoniska avslutningsscenen med jakten med den stora tankern. Mitt minne sa att den scenen var ganska lång men den startar inte förrän det är ca 10-15 minuter kvar av filmen. Där hade minnet förvrängt scenen och pumpat upp den i längd.

Vad är det som är bäst med The road warrior?

• Underbar miljö och feeling i filmen.
• Bra action. Den är ganska rå i vissa delar (våldtäkten med mera). Det är riktiga "stakes" i filmen. The bad guys are really bad.
• Bra koreograferad action. Man vet alltid var alla karaktärerna är i förhållande till varandra.
• Underbar humor. Flera sköna repliker utan att bli pajjigt (jag var lite orolig för detta innan jag såg om filmen).
• Flera bra relationer ges tid i filmen för att byggas upp och underhållas, framför allt mellan Max och The Gyro Captain, men också med The Feral Kid, med The Warrior Woman osv.
• Jag älskar den avslutande jaktscenen med den stora tankern, men jag älskar anfallen mot oljekällan, "fortet", minst lika mycket. Heck, jag älskar scenen när Max försöker fly ensam i sin grymma bil, The Humungus tal till massorna (flera gånger om), att de onda slösar bensin på joy rides i natten, scenerna mellan Max och The Feral Kid, när han smyger med sitt gnissliga ben, när han möter kaptenen för första gången... Alla scener är helt underbara...
• Spännande på riktigt.

Ja, vad mer kan man säga? Säkert en massa. Men jag avslutar bara med att fundera på betyget. Om jag sett den för första gången skulle jag säkerligen inte reagerat lika starkt, men jag tror ändå att jag gett den ett riktigt najs betyg. Med en liten, liten nostalgibonus kan jag med gott mod ge den fem bumeranger av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, var The Humungus egentligen Max's gamla kollega Jim Goose?