Big Fish (2003)

Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.

Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.

Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).

Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.

Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.

När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!

Betyg: 2/5