Filmspanarna Tema #7: På Väg

Denna månads Filmspanar-tema är "På väg". Några av de första filmerna jag kom att tänka på var komedierna Road Trip och Eurotrip. Men den senare har nyligen varit med på en lista, och även om den är mycket bra så vill jag inte återupprepa mig allt för mycket. Jag försöker ta med nya filmer i mina listor. Road Trip är kul men den hamnade just utanför listan.

Hur har jag då tolkat detta tema? Man kan vara "På väg" på flera sätt. Först och främst kan man vara på väg rent fysiskt såklart. Men man kan lika väl göra en inre resa och vara på väg mot en upphöjd insikt eller varför inte vara på väg mot att uppfylla sitt öde, tänk Neo i The Matrix. Många filmer visar också hur vi kan vara på väg mot vår undergång, på det personliga planet eller rent allmänt. Jag har väl fem dystopiska eller åtminstone bistra filmer med i listan för detta tema.

Vad säger du, ska vi inte dra på oss vandrarkängorna och ge oss ut på vägen in i filmens underbara värld? Låt oss starta vandringen...


10. The Road


På väg mot SLUTET. Till fots.
Med en av de obehagligaste filmerna från se senaste åren inleder jag min lista i moll. Based on a true story?
   Old man: I knew this was coming. They were warning us.
Trailern.


9. Prometheus


På väg att möta VÅR SKAPARE. Med rymdskeppet USS Prometheus.
Forskare som velar med sin gudstro ger allt för att söka vår skapare. Gud? Hör du mig?
Hur den borde slutat.


8. Stagecoach


På väg mot LORDSBURG, NEW MEXICO. I en diligens.
John Wayne som Ringo Kid i klassikern Stagecoach.
   Ringo Kid: You may need me and my Winchester, Curly. Saw a ranch house burnin' last night.
Vi möter Ringo.


7. Vacation

På väg mot WALLEY WORLD. I en Ford LTD Country Squire "Wagon Queen Family Truckster".
Road trip genom västra USA med familjen Griswold, kan det bli bättre?
   Clark: Why aren't we flying? Because getting there is half the fun. You know that.
Clark snaps.


6. The lord of the rings Trilogy


På väg att RÄDDA MIDGÅRD. Till fots.
Ett gäng gubbar och några barn går på en jättelång tur för att att kasta bort en ring, och rädda världen. Episkt.
En av alla avslutningsscener.


5. The Straight story

På väg till SIN BROR. På en 1966 John Deere gräsklippare.
Gammal man åker gräsklippare genom tre stater för att träffa sin gamle döende bror. Återförening och förlåtelse i siktet.
   Alvin Straight: I want to make peace, I want to sit with him, look up at the stars... like we used to do, so long ago.
Final scene of the movie. Denna länk får icke klickas av er som inte sett filmen! Extrem spoiler!


4. The Hitcher

På väg mot en UPPGÖRELSE. I en Cadillac Seville.
Hur var det nu igen? Skulle man plocka upp främlingar som står och liftar ute i ödemarken mitt i natten, eller skulle man INTE? Vad var det mamma sa nu igen?
   Jim Halsey: My mother told me to never do this.
Rutger Hauer briljerar som vanligt. En av filmens många bra scener. Mild spoilerage.


3. Runaway train


På väg mot FRIHETEN. På ett tåg.
Manny kan flyga som en liten fågel. Och han räds inte döden, som Warden Ranken gör.
   Manny: I am free, Ranken. I am free.
Finale of Runaway Train - "I am free"-scenen. Spoilers! Och rysningar.


2. Angel heart


På väg rakt ner i HELVETET. I en hiss.
Att sälja din själ har ett pris. Din själ.
   Harry Angel: I know who I am!
"I know who I am"-scenen. Varning extrem spoiler.


1. The Road Warrior


På väg till INGENSTANS. I en V-8 Pursuit Special.
The road warrior åker på ödsliga vägar så långt soppan räcker. Sen tar det stopp.
   Narrator: ...and the Road Warrior... He lives now, only in my memories.
Scen från inledningen.



Här lämnar jag dig, du får fortsätta på egen hand. Jag ger dig listan av övriga Filmspanare som också skrivit inlägg på temat "På väg". Ha de!
Addepladde
Except Fear
Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flmr Filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito - om film
Mode + Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

The Grey (2012)

Don't be afraid.

Jag har legat sjuk några dagar och har då inte varit så sugen på att skriva på bloggen. Tyvärr har jag inte kunnat förgylla ert morgonkaffedrickande med bloggläsning på Fripps filmrevyer. För det jag ber om ursäkt. De senaste dagarna har jag istället läst klart den näst sista boken i The wheel of time, börjat titta på Homeland, skrivit klart inlägget för Filmspanarnas tema "På väg" (publiceras imorgon) samt sett en enda film - The Grey.

Filmen kom ut i början av året. Det känns som att denna pärla har blivit bortglömd på något vis. Jag har i alla fall inte läst så värst många revyer om den. Eller har jag bara missat dem? Jag tror dock att Har du inte sett den? har just sett den. Sa inte Markus att han gillade den?

Jag gillar också The Grey. Det är en riktigt bra, blodig, spännande, och mestadels realistisk thriller om man mot natur och beast. Allas vår hårding nummer ett Liam Neeson spelar Ottway, en jägare som har till uppgift att skydda arbetarna mot vilda djur, läs varg och björn, på ett oljefält långt ute i ödemarken i Alaska. När Ottway och flera arbetare ska flyga i ett mindre jetplan till Anchorage för ledig tid inträffar något dåligt. Planet kraschar på grund av en storm och de överlevande ligger därmed risigt till. Det är vinter och de befinner sig i vargarnas land.

Man mot natur och beast. Männen kämpar på under Ottways ledning. Handlingen är rak och enkel men ändå vet man inte riktigt hur det ska gå. Flera scener är ganska grafiska, tillräckligt blodiga för att få mig att bli vimmelkantig i alla fall. Nu brukar jag inte ha problem med blod på film, så jag får kanske tillskriva min reaktion mitt försvagade fysiska tillstånd?

Filmen gör inte anspråk på att vara det mest filosofiska alstret i filmhistorien, men jag tycker att männens inbördes relationer, deras historia och öden ändå är filmens behållning. Direkt efter filmen kände jag inte så, men efter några dagar har deras öden poppat upp i huvudet på mig som bojar som flyter upp till havsytan. Jag har tänkt på filmen mer än förväntat.

Hur realistisk filmen är med avseende på vargarnas beteende vet jag egentligen inte, men det verkade tillräckligt realistiskt för att jag skulle köpa historien i alla fall. Däremot har filmen en scen, en hopp-scen, som är helt orealistisk. Lite trist med tanke på att filmen i övrigt "andades" realism.

Jag gillade ändå The Grey rejält mycket och den har växt under dagarna sedan jag såg den vilket alltid är trevligt. Jag kan tipsa den som är lockad att se filmen om att det finns en kort, kort scen efter hela eftertexterna är slut. En scen som avslutar filmen på ett bra sätt. Något av en "bookend" skulle jag säga.

Jag ger The Grey fyra olika sätt att dö på.

Betyg: 4/5

Nej, efter en orolig natts sömn har jag tänkt om. Betyget känns inte rätt, jag ger den istället en stark trea. Den konkurrerar inte med många av de fyror jag har i samma kategori.

Betyg: 3/5

Killer Joe (2012)

Killer Joe Cooper: We never discussed the possibility of a retainer.

Disturbing! Jag kom inte på något bättre ord att ropa ut i rymden efter jag sett denna film. Vilket är det passande svenska ordet för att beskriva denna film? Upprörande? Uppslitande? Oroväckande? Som du förstår berör denna film. Oavsett om du gillar den eller hatar den kommer du ha väldigt svårt att inte bli uppspelt. Och det är anledning nog för att finna denna film intressant.

Matthew McConaughey gör en grym insats som Killer Joe Cooper. Han är mycket underhållande att se och han är helt klart på väg uppåt i favoritlistan. Kille Joe verkar långt utanför moralens gränser i en tillika omoralisk white trash värld. Han blir involverad på fler sätt än ett med en riktigt risig familj, en familj som det är lätt att skratta åt. Men det är också lätt att känna med dem, kanske inte igen sig dock.

Pappan Ansel, superbt spelad av Thomas Hayden Church, är inte den vassaste kniven i lådan, snarare helt stenkorkad, och det vet han om. Han har den initiativrika med riktigt odugliga sonen Chris, spelad av Emile Hirsch. Sen har vi den orakade djävulen i klänning till styvmor, spelad av Gina Gerhson. Och till sist har vi den naiva och till synes förvirrade tonårsdottern Dottie som spelas av Juno Temple.

Miljön är en trailer park i utkanterna av Dallas, Texas. Ständigt regn. En skällande kamphund utanför trailern. Och en tv på högsta volym som visar Monster trucks shower. Känner vi inte igen oss alla i den miljön?

Son och far beställer ett mord på barnens biologiska mor av Killer Joe. Planen är att de ska casha in hennes livförsäkring och med pengarna bland annat betala av sonens skuld till den lokala knarkhandlaren. Som i många filmer i denna genre går väl inte planen precis som tänkt. Filmen har jämförts med bröderna Coens Blood simple, men detta är en grisigare och naknare film. Mig påminner den lite om en favorit bland våldskomedier, filmen Thursday från 1998 med Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.

Men detta var Killer Joe. Det är en mörk b-filmsaktig våldskomedi. Den har redan blivit berömd för att det är så mycket naket. Och slutet av filmen är redan med rätta omtalad. Jag vet inte riktigt hur det kan beskrivas utan att begå en av de största synderna en filmbloggare kan begå - spoilerage, så jag avstår helt. Jag undrar dock stilla om filmen bara är en provokation och ren manschauvinism eller om det döljer sig någon sanning under ytan?

Huvudpersonen i filmen är Dottie. Hon beskrivs i början som naiv och hjälplös. Kille Joe är som ett rovdjur runt, på och i henne. Under första hälften av filmen blev jag illa berörd över vad som hände henne. Speciellt en lång scen med en klänning var tuff för min sinnesro. Men allt som filmen flyter på blir Dottie starkare och starkare på något obemärkligt sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon får sista ordet, men jag tror det.

Denna film var môcke intressant. Den var svår att smälta och "bena ut". Jag tror jag gillar den, men jag är himlans glad att jag såg den i min ensamhet. För denna gång var det bättre att se den utan att behöva bry sig allt för mycket om hur chockade eller störda medtittare skulle bli. Jag garvade högt flera gånger åt det absurda i situationerna som flimrade förbi på duken. Antagligen var det inte "pk" alls att skratta åt denna film. Men filmen låter sig inte glömmas. Bra jobbat!

Jag ger Kille Joe fyra kycklingben från KFC av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Hobbit: An Unexpected Journey (2012)

 

I am looking for someone to share in an adventure.

The Hobbit: An unexpected journey var en av de filmer jag såg mest fram emot förra året. Ok, den nådde inte de höjder av förväntning som den första Sagan om ringen-filmen nådde. Men jag var olycksbådande förväntansfull. Jag kom inte iväg på filmen förrän häromveckan då jag såg den med mina goda vänner Dani och Anla. Vi som såg den första filmen ihop elva år tidigare. Cirkeln var sluten.

Wow, vilken bra film. Jag var orolig ett tag innan filmen, det hade ju varit så mycket snack om den nya tekniken med högre frame rate som enligt rykten fick bilden att se tråkig och dokumentärlik ut. Som en brittisk diskbänksrealism från 70-talet som någon sa. Men allt det där blev som bortblåst när det underbara äventyret startade framför ögonen på oss.

Jag börjar med de tre saker jag gillade mest med filmen. Först och främst älskade jag att åter igen få spendera tid i den fantastiska sagovärlden som J. R. R. Tolkien och Peter Jackson i lika delar skapat för oss. Tack. Det var nästan som att komma hem. Helt underbart. Filmens första scener där vi fick träffa den gamle Bilbo (Ian Holm) och Frodo (Elijah Wood) var en makalös start. Båda trilogierna starar samma dag! Så bra.

För det andra tyckte jag att Martin Freeman var helt fantastisk som den unge Bilbo. Han spelade Bilbo med en briljant balans mellan humor och allvar. Ja, han var så bra att jag äntligen kunde sätta ord på en vag känsla jag haft de senaste elva åren. Nämligen att Elijah Wood är rejält träaktig i sitt porträtt av Frodo. Nej, med ett levande bevis om hur mycket bättre det kunde vara kan jag bara bli ledsen över skådespelarvalet av den yngre Baggins!

Och för det tredje tycker jag att det var ett lysande beslut att inte bygga de nya filmerna på den korta, korta boken The Hobbit! Peter Jackson använder mångt mycket mer material från Tolkiens verk till denna trilogi än bara boken Bilbo, och det är både självklart och jättebra. Jag förstår inte för en sekund de som gnäller om denna sak. Om det är bra, är det bra att det är mer. Och det är bra. Nu fick vi se scener från det Vita Rådet, vi fick se en massa kul scener med Radagast Brun och jag älskade scenerna med The Necromancer och att filmerna knyts ihop via Saurons resa mot makten.

Men allt var inte fridens liljor. Det är några saker som jag inte tyckte var lika lysande. Jag var kanske inte helt förtjust i den farsartade komiken i vissa scener. Dvärggänget framställdes ibland lite fånigt. Det blev för mycket "tjock med ful näsa"-skämt och "oj vad roligt att han ramlade"-skämt.

Efter den briljanta inledningen med Bilbo (gammal), Frodo, Gandal och Bilbo (ung), kom en tämligen lång introduktion av våra dvärgar då de en efter annan ramlade in till middag hos Bilbo, och den sekvensen var lite väl långsam och filmens klart svagaste. Trist då en svag scen så tidigt i en film kan sätta griller i huvudet på folk. Det var bra att tonen i denna film inte var lika torr som i de senare av den första trilogin, men det blev lite för mycket i vissa delar.

För det andra gillar jag fortfarande inte 3D. Vi såg filmen i 48 frames/sec men det var inget problem i sig. Ingen sjösjuka, ingen känsla av att karaktärerna flöt i luften framför bakgrunden och ingen trist dokumentär känsla i färgerna. Visningen var superschysst. Men fasen vad onödigt 3D känns. Och textningen var som vanligt suddig.

Bästa scenerna? Jag gillade givetvis scenen med Gollum, Gollum. Hans personlighetsklyvning kom fram på ett perfekt sätt. Och rent tekniskt var han ännu bättre gjord än i den gamla trilogin vilket var verkligen imponerande. Och så gillade jag Radagast som sagt. Scenerna inne i goblins-berget var väl ganska underhållande, men man slås ju av hur lika de är Moria-scenerna i första filmen. Det kan finnas fler favoritscener som döljer sig i historien ty jag har inte smält hela filmen än.

Hur står sig denna film mot de tidigare tre då? Jodå, den är där uppe. Den är självklart inte lika bra som The Fellowship of the ring som är seriens bästa film. Men jag håller denna ungefär lika bra som The two towers och The return of the king.

Jag ger The Hobbit: An unexpected journey fyra starka alvkllingor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Nightmare Before Christmas (1993)

What's this? What's this? There's color everywhere! What's this? There's white things in the air! What's this? I can't believe my eyes, I must be dreaming; wake up, Jack, this isn't fair! What's this?

Hell yeah. Efter ömsesidiga försök att pracka på varandra våra favoritfilmer blev det till slut så att Sofia och jag ingick en ohelig pakt, hon lovade kolla på Firefly (endast 600 minuter) och jag lovade att se en av hennes absoluta favoritfilmer The nightmare before Christmas (hela 80 minuter).

Åh, tänk vilken lycka att få en låna en favoritfilm från en frände och dyka in i en ny underbar värld. Tack Sofia för lånet av filmen! Nu fick jag äntligen se denna omtalade film. Men ack vilket ansvar. Jag ville förstå, jag ville känna och jag ville uppleva allt det som vännen förstått, känt och upplevt. Den enda som skulle bli mer besviken om jag inte gillade filmen än Sofia var jag själv.

Tim Burton's The nightmare before Christmas kallas den. Den bygger på ett poem som Burton skrev under tidigt 80-tal. Till slut fick hans vän Henry Selick regissera filmen. Wikipedia beskriver den som a stop motion musical fantasy horror film. Den beskrivningen täcker in filmen ganska väl. Stop motion är en animationsteknik där man bygger figurerna istället för att rita dem. Eller nåt sånt.

Filmen öppnar träden till fantastiska världar, dels Halloween-världen med alla tänkbara väsen som kan finnas i mardrömmar, dels får vi en kortare glimps av Christmas Town med Santa, starka färger och alla de glada barnen. Huvudpersonerna är ett skelett, ett hundspöke och en tygdocka med sinne för sömn-potions. Personlig favorit var en clown som kunde ta av sig ansiktet.

Filmen dryper av Tim Burton's estetisk och vi bjuds in i hans fantasivärld. Det är svart men inte smutsigt, det är mer en blänkande ofarlig svärta. Sen är det ju en musikal också, så de bryter ut i sång allt som oftast och lite därtill. En sak jag satt och funderade på en hel del under sångnumren var hur mycket de scenerna påminde mig om Buffy-avsnittet Once more, with feeling. Sångerna hade lite då och då samma aura och jag fann mig själv sittandes och längta till det förunderliga Buffy-avsnittet.

Jag tror att denna film bästa avnjutes med nostalgi efter många omtittar. Allra bäst vore nog att ha sett den när man var liten men det är ju svårt att fixa nu. Däremot förstår jag dem som ser om den varje julhelg. Den är charmig och fantasirik. Titta bara på det glada huset i julstaden ovan.

Men eftersom jag inte är något större fan av Tim Burton, jag har ju trots allt ännu inte blivit helt indragen i någon av hans världar, så föll denna film lite platt till marken. Det smärtar mig att säga detta, jag hade verkligen velat bli överlyckligt överväldigad av detta överdåd av fantasi.

Sofia publicerade sina tankar om Firefly igår. Jag tror att jag skulle kunna uppskatta The nightmare before Christmas vid en omtitt då jag inte skulle följa handlingen så mycket utan bara låta mig dras med i världen och däri se alla lustiga detaljer som jag missade under första titten. Det är därmed exakt samma sak som med Firefly. Jag lovar härmed att se om denna film varje gång Sofia har sett om några av favoritavsnitten i Firefly... Out of gas, Our mrs. Reynolds, War Stories, eller varför inte Jaynestown eller Objects in space? Deal?

Jag ger The nightmare before Christmas tre talande skelett av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jesse Stone, Films 1-8 (2005-2012)

Dr. Dix: Did I ever tell you that you have a hyperactive sense of responsibility.

Kommer du ihåg Sommarklubben? Sommarsemester och ett gäng sköna actionfilmer blandat med ännu skönare romantiska komedier som avnjöts på sunkiga små tv-skärmar i hyrda sommarstugor? Det kan finnas en vinterklubb också! Säg att man är ledig en vecka eller två över jul och nyår. Säg att man är sugen på att se en massa film för att det är snöstorm med inslag av snöslask ute. Säg att man hittar åtta underbara tv-filmer om polisen Jesse Stone? Säg att dessa filmer bygger på de klassiska polisromanerna av Robert Parker. Ja absolut, säger jag då. Ingen mindre än den gamle godingen Tom Selleck spelar Jesse Stone så in i norden bra att jag också säger:
Vem är Magnum P. I.?.

Serien tar vid när Jesse just flyttat från Los Angeles till den lilla staden Paradise, i New England, på andra sidan kontinenten. Han har fått sparken från LAPD pga berusning på arbetstid och hans fru har lämnat honom. Det är som vanligt med dessa medelålders manliga poliser som figurerar i denna genre alltså. Det dricks, det has problem i äktenskap, och de är allt som oftast lite bångstyriga och gör som de vill. Ibland tas lagen i egna händer, ibland nyttjas oortodoxa knep, men hjärtat sitter alltid på rätt ställe.

Jesse dricker som sagt. Han tar max två drinkar whiskey på kvällen, ibland fler. Han är skild och han har ett komplicerat förhållande med exfrun Jenn. Hon ringer honom varje kväll och berättar om sina nya förhållanden, men hon säger alltid med sin sliskigt sammetslena röst I care about you alot, Jesse. Ibland pratar han inte med henne.

Filmerna om Jesse Stone, alla åtta, är filmer gjorda för tv med mindre fokus på dyra actionsekvenser och mer fokus på karaktärsutveckling, relationer och den underbara miljön och atmosfären i Paradise, MA. Det regnar mycket i Paradise. Filmerna dryper av den klassiska Robert Parker dialogen...

Anyone: How did you know?
Jesse Stone: Small town.

Jesse kämpar från dag ett med ett först korrumperat City Council och senare ett inkompetent sådant. På sin sida har han den unga polisen Suitcase som går från en gröngöling som inte är torr bakom öronen till att bli en härdad veteran med coply intuition. Han jobbar också med kollegorna Molly och Rose.

Jesse Stone: That's good police work, Suitcase/Molly/Rose

Andra karaktärer är den lokale småskurken Hasty, storskurken inne i Boston Gino Fisk, delstatspolischefen Captain Healy, Jesse's shrink Dr Dix (själv gammal polis) och den lokale rättsmedicinaren och tillika barnläkaren Dr Perkins.

Jesse Stone: Miss being a cop?
Dr. Dix: Every day.

Filmerna har en störtskön känsla. Tom Selleck är suverän i rollen som Jesse Stone. Varje film har ett större brott som utreds och till det ett eller två mindre och lokala, ofta familjeinterna, problem som Jesse blir inblandad i. Var film för sig är bra, men som helhet, som en serie filmer som ses i snabb följd, blir summan av det hela långt större än summan av delarna. Det är rekommendabelt att se filmerna i ordningsföljd.

Filmerna:

Stone Cold (2005)

Jesse utreder till synes slumpmässiga mord i Paradise där alla offer blivit skjutna i bröstet med två skott. Jesses flickvän Abby är ett av dem.

Night passage (2006) 

En prequel till Stone Cold.

Jesse Stone får jobbet som polischef i Paradise på underliga grunder. Hans företrädare Lou mördas och gänget utreder mordet, en utredning som tar dem ända in i den organiserade brottsligheten i Boston. Jesse träffar och blir ihop med Abby.

Death in Paradise (2006)
En fjortonårig flicka hittas död i en sjö. Spåren leder Jesse och Suitcase till en berömd författare med tycke för de unga. Jesse tar också itu med en brutal man som terroriserar sin egen familj. I uppgörelsen med den brutale fadern avlossas skott och polisstyrkan i Paradise förlorar nästan en av sina bästa.

Sea change (2007)
Suitcase vaknar upp från sin coma och har däri funnit sin "coply intuition". Jesse och Suitcase utreder ett gammal olöst brott i form av ett bankrån efter resterna från en död bankrånare hittas ute i naturen. Det är seglarvecka i Paradise. Den en gång ljuvliga Sean Young dyker upp som gästartist som en rik men avtrubbad lycksökerska.

Thin ice (2009)

Jesse och Rose söker sanningen om ett kidnappat barn som varit försvunnet i många år. Kan kidnapparen bo i Paradise? Captain Healy blir överfallen och nästan dödad i ett mordförsök. Jesse utreder överfallet och tar till och med hjälp av storskurken Gino Fish. En relation byggs upp. En annan relation bryts då politikerna i The City Council hittar en anledning till att suspendera Jesse från jobbet.

No remorse (2010)
Under sin suspension hjälper Jesse Captain Healy med att lösa slumpmässiga mord i Boston. Det hela börjar med en man som mördas av en vålnad i ett parkeringshus sent om natten nära en gay-bar. Hemma i Paradise lider polisstyrkan av att Jesse inte är där längre. Suitcase och Rose försöker lösa fallet med en extremt våldsam rånare som slår till mot nattöppna tobaksaffärer.

Innocents lost (2011)
Suitcase och Rose lider under den nye polischefen som fått Jesse's jobb, The City Council presidentens svärson, William Butler. Under tiden utreder Jesse på egen hand dödsfallet av Cindy, en ung flicka från Paradise som han försökt hjälpa att komma på fötter från drogberoende. Hans utredning leder honom till en äcklig klinik som "vårdar" unga beroende, men till vilket pris?

Benefit of the doubt (2012)
Jesse blir återinsatt som polischef i Paradise efter Butler och DeAngelo blivit mördade med en bilbomb. Alla tecken tyder på att Butler tagit mutor, men Jesse ger honom the benefit of the doubt. En lönnmördare är Jesse på spåren medan han själv kommer närmare och närmare kärnan i den organiserade brottsligheten i Boston.

Stark rekommendation!

Betyg: 4/5

Gangster Squad (2013)

Jerry Wooters: Go home, Max. Now!

Filmen för denna månads träff med de förträffliga Filmspanarna blev Gangster Squad. Vad kunde man förvänta sig av en film som den? Den har en imponerande skådespelareensamble i form av Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Sean Penn, Nick Nolte, Mireille Enos, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi.

Filmen bygger enligt förtexten på verkliga händelser (mycket löst skulle jag säga). Vi befinner oss i Los Angeles i slutet av 40-talet. Gangstern Mickey Cohen har korrumperat nästan hela poliskåren och stora delar av domarkåren. En hemlig styrka sätts ihop vars mål är att förgöra ganstern till alla pris.

Man kunde kanske förvänta sig en De omutbara - del 2? Och det fick man. Denna film påminner inte så lite om Brian De Palma's gamla klassiker med Sean Connery och Kevin Costner till innehållet. Men inte till stil!

Man kunde kanske förvänta sig en våldsam och mörk film? Och det fick man delvis. Filmen inleds väldigt våldsamt, men den ändrar obemärkt karaktär ganska snart och blir mindre mörk och därmed mindre realistisk och relevant.

Man kunde kanske vänta sig en film noirig ganster-thriller i samma stil som Chinatown? Men nej, det fick man inte. Denna film andas inte alls lika mycket realism i miljö eller karaktärer. Gangster squad är som en mix av genrer. Den är glassig och snygg på ytan, som Ryan Goslings kostym med tillhörande hatt. Ibland är den brutal och då närmar den sig det skitiga och mörka, men mestadels är den artificiell. Den gav mig en liten vibb av filmer som de gamla Batmanfilmerna (Burton's) eller varför inte Watchmen även om den är inte lika stilistisk som de.

När jag såg filmen satt jag mest och log med hela ansiktet. Den är som en bra äventyrsfilm, underhållande och glittrande, men i efterhand har den svalnat tämligen snabbt. Den hade inte så mycket innehåll.

Skådespelarna var helt ok. Favoriter som Ryan Gosling (väldigt ljus röst), Emma Stone och Josh Brolin passerade revy utan att varken utmärka sig eller göra bort sig. Jag kände igen den erfarne prickskytten, men kunde inte placera honom tills Fiffi vänligt nog upplyste mig om att det var den gamle T-1000 bekantingen Robert Patrick. En för mig okänd skådespelerska dök upp i filmen, i en roll som klippt och skuren för allas vår favorit Jessica Chastain. Det var Mireille Enos spelade den delvis mustiga rollen som Connie O'Mara, och hon var bra, väldigt intressant. Hoppas att hon får chansen i fler filmer.

Jag måste nämna några ord om Sean Penn som spelar skurken Mickey Cohen. Penn har figurerat på en av mina listor nyligen. Han spelar över nåt helt otroligt i denna roll, antingen för komisk effekt (jag skrattade inte) eller så var det bara för att show off (ännu värre skäl). Problemet som jag ser det med detta överspel är att han inte bryr sig om sin karaktär. Vem om någon i filmen ska måna om Mickey Cohen? Rollen och karaktären behandlas respektlöst och det är ett av de största problemen med denna typ av over the top performances.

Detta gott folk var en film som kommer falla i glömska, men jag kan ändå inte helt bortse från att jag fann den underhållande. Mitt fåniga leende under visningen avslöjade mig. Jag skulle kanske inte rekommendera den för alla och envar, men för dem som gillar genren (vilken den nu än var), tidseran som behandlas eller varför inte några av skådespelarna kan detta vara ett stabilt val.

Jag ger Gangster squad tre överdrivet blodiga scener av fem.

Betyg: 3/5

Som vanligt lägger alla filmspanarna upp sina revyer om filmen samtidigt vilket underlättar för dig att få en bred och heltäckande beskrivning av filmen i fråga. Ett bättre sätt att mångsidigt belysa en film är nog svårt att hitta på internet. Yay! Här hittar du de övrigas texter:

Sofia på Rörliga bilder och skrivna ord

Johan på Jojjenito - om film

Jessica på The Velvet Café

Rebecca på Djungeltrumman

Fiffi på Fiffis Filmtajm
Syndare i filmparadiset

7 skådespelare jag har svårt för

Självklart ska jag lista de skådespelare jag har svårt för också. Tidigare har jag listat mina favoriter, se här. Det var intressant att jag hade så mycket lättare att peka ut en skara om sju manliga favoriter, jämfört med sju kvinnliga favoriter. Samma sak gäller med de jag har svårt för. Jag har fler manliga skådespelare som jag är innerligt trött på än kvinnliga. Varför det är så vet jag inte. De manliga skådespelarna är kanske litet mer polariserande, eller mer likformiga i sitt agerande helt enkelt?

När jag funderade på vilka jag skulle ta med på denna lista började jag se ett mönster. Hey, är inte en hel del av dessa ansedda och erkända skådisar? Jovisst. Så jag valde att göra en lista av sju hyllade skådespelare som jag inte kan med. Fem av skådespelarna på listan har vunnit oscar, och de övriga två har blivit nominerade.

Som vanligt är detta inte en objektiv lista över skådespeleri. Jag är varken skolad eller lärd inom området. Jag överlämnar åt andra att bedöma vilka som är bästa inom yrket rent "tekniskt". Detta är istället en rent subjekt lista där en massa saker kan spela in. Skådespelaren kanske har elaka ögon, eller ett jobbigt sätt att prata, eller väljer tråkiga eller dåliga filmer, eller är ett asshole privat. Och flera har varit bra en gång i tiden men de har tyvärr i mina ögon fastnat, stelnat och grånat till en parodi på sig själva. Givetvis finns det undantag, men det kanske är med skådespeleri som med forskare inom teoretisk fysik att det bästa jobbet ofta görs före utövaren hunnit fylla 35 år?

7 erkänt bra och hyllade skådespelare jag har svårt för

Paul Giamatti

Antal oscars: 0
Antal nomineringar. 1
Den skådespelare som är minst uppmärksammad i oscarssammanhang och den som jag har minst problem med. Men jag har aldrig gillat de karaktärer som han spelat. Efter ett tag måste man fråga sig hur mycket det har med farkosten karaktären reser i att göra, dvs skådespelaren.

Joaquin Phoenix

Antal oscars: 0
Antal nomineringar: 3
Nu blir det uppenbart för de trogna läsarna av Fripps filmrevyer att detta inte är en renodlad "sämsta skådespelarna lista". Jag gav Mr Phoenix årets Fripps Awards för bästa manliga huvudroll från årets filmfestival (för hans roll i filmen The Master). Där är han ofrånkomligt bra, men det är något som skaver med honom. Han är så skum, ja till och med så obehaglig att jag inte vill se honom alls. Han är på ett diffust sätt anti-tesen mot George Clooney, om du förstår vad jag menar...

Christian Bale

Antal oscars: 1
Antal nomineringar utöver vinster: 0
Här har vi en skådespelare som varit med i ett antal filmer som jag hyllar. Men han verkar vara ett svin rent privat och han är så pretentiös i sitt skådespeleri. Jag kan inte komma ihåg en enda film där han spelat sin roll med glimten i ögat. Trist.

Sean Penn

Antal oscars: 2
Antal nomineringar utöver vinster: 3
En högt respekterad medborgare. Jag har en hel del respekt för honom off screen. Men ack vad undertygad jag varit av honom. Tag en film som Mystic river tex. Sean Penn fick den showiga rollen, med bölande och rinnande snor, men jag tyckte Tim Robbins spelade skjortan av honom i den filmen.


Daniel Day-Lewis

Antal oscars: 2
Antal nomineringar utöver vinster: 3
Aha, DDL. Mästaren av överspel? Hehe, det var kanske lite orättvist, men det är så jag ser på honom. Jag har nyligen sett There will be blood så hur kan jag se på honom på något annat sätt? Jag får väl ta och se Gangs of New York för att hitta en film där han inte spelar över. Hehe, inte det?

Al Pacino

Antal oscars: 1
Antal nomineringar utöver vinster: 7
Hur lågt har han sjunkit egentligen? Han var ju så bra i början. Som ung. Jag tänker på filmer som The godfather och Dog day afternoon. När var det han blev likformig och hojtande (woooahh)? Var det Scent of a woman, eller började sjukan redan runt Scarface? Han var inte speciellt sublim i Heat heller...

Jack Nicholson

Antal oscars: 3
Antal nomineringar utöver vinster: 9
Bilden ovan säger väl egentligen allt? Jag upplever den gode Jack Nicholson som en dryg djävel. De första gångerna som jag såg honom förstod jag inte att han alltid gör samma sak. Dessutom är det svårt för ett ungt sinne att se igenom det faktum att han är så berömd och hyllad. Han spelar dock i en del bra filmer, men han är vad han är. En film som är bra och där han trots allt överraskar mig positivt är About Schmidt. Han var kul i Broadcast news också. Var han inte bra i Prizzi's honor också? Har jag trasslat in mig? Ajaj, jag slutar här.


Det var de sju jag kom att tänka mest på när listan med "skådespelare som jag inte kan med" skulle tas fram. Har jag glömt någon? Varför hamnade de sju på listan? Ser du någon röd tråd? Allt kan komma att ändras i och med nästa film. Det gäller att ha öppna sinnen! Men varför var inte Judi Dench med på listan? Konstigare frågor än så kan man nästan inte få!

Har du en egen blogg? Hoppa gärna på tåget och skriv dina egna listor med favorit och/eller antifavorit-skådespelare/skor. Annars kan du kolla på dessa ärade filmbloggskollegors listor i liknande ämne: Filmitch, Fiffi.

The Amazing Spider-Man (2012)

George Stacy: Do I look like the Mayor of Tokyo to you?

Jag har en bekännelse att göra. Jag var totalt kallsinnig för Spider-Man-filmerna från 2002-2007. Jag fattade aldrig om de hade någon humor och om de hade det förstod jag den inte. Actioninnehållet och skurkarna var helt oinspirerande och det två huvudkaraktärerna var som trästatyer för mig.

Därför blev jag närmast glad då jag hörde att Hollywood skulle göra en re-boot, eller re-make eller vad det nu är, på spindelmannen. Hur bessynerlig tajmingen än var. Som regissör valdes Marc Webb som gjort en av de senaste årens bästa film i (500) days of Summer. I huvudrollerna skulle vi nu får se Andrew Garfield (Never let me go) och Emma Stone (Crazy, stupid, love). Jag var ganska sugen på att se resultatet, helt klart. Men inte sugen nog för att gå och se den på bio, så varför inte hemma i filmrummet tänkte jag. Sagt och gjort, jag såg filmen i helgen.

Den börjar bra, vi får samma origins-story om igen. Sally Field och Martin Sheen var positiva överraskningar som Peter Parkers fosterföräldrar. Andrew Garfield är dessutom överlägsen den förre Peter Parker, Tobey Maguire, så redan där är denna film långt bättre än sin föregångare. Emma Stone levde tyvärr dock inte upp till de ganska högt ställda förväntningarna, även om hon är mycket mer charmig än isbiten Kirsten Dunst.

Jag kan allt gilla en serietidningsfilm jag med, men då ska den helst vara realistisk och mörk (tex Nolan's Batman), eller fantasy-fantastisk och humoristisk (tex Whedon's The Avengers). Jag gillar inte mellanläget där en realistisk värld blandas med fåniga och orealistiska monster som tagna ur en serietidning. Det blir en balansgång och denna film inleder som en ballerina, men avslutar som en klumpfot.

Inledningen där karaktärerna och deras inbördes relationer målas upp är engagerande. Jag är helt med i matchen. Filmens skurk är bra så länge han är en människa. Jag kände knappt igen honom, är det inte Hugh Grant's roommate från Notting Hill! Nåväl, relationerna mellan Peter, hans far och Dr Connors var intressant och borde utforskats mycket mer ingående. Men så var de tvungna att förstöra allt med transformation av Dr Connors till en ödla i bästa (värsta) hulken-stil. När det enda Spider-Man sedan gjorde var att slänga sig i lianerna mellan skyskraporna på Manhattan blev filmen väldigt tråkig. Konstigt att en film med en så lovande inledning kan avslutas så svagt.

Denna version var ändå ungefär dubbelt så bra som den förra Spider-Man, men tyvärr var det inte en så stor bedrift.

Jag ger The amazing spider-man två löften som inte kan hållas av fem möjliga.

Betyg: 2/5