Prince Avalanche (2013)

Alvin: True love is just like a ghost - people talk about it but very few have actually seen it.

Jag har inte sett David Gordon Green's äldre och allmänt hyllade filmer som George Washington, All the real girls och Snow angels. Den enda jag sett tidigare är Pineapple express och den känns verkligen inte som representativ. När jag sedan hörde att Prince Avalanche var en återgång till stilen i hans tidigare filmer blev jag nyfiken. Om det är sant vet jag förstås inte men denna film skiljer sig markant från knarkarkomedin Pineapple express i alla fall.

Prince Avalanche är ett kammarspel med fyra karaktärer. I fokus står två tjommar, Alvin och Lance, som arbetar med vägunderhåll ute i ödemarken i Texas. Det är mitten av 80-talet, året efter en gigantisk skogsbrand ödelagt stora delar av det område de arbetar i. Alvin är tillsammans med Lance's storasyster och de två har problem med relationen. Lance har sina egna utmaningar med det täckta könet. Till detta har vi en chaffis som kör lastbil fram och tillbaka på den ödsliga vägen. Han stannar då och då och bjuder killarna på hembränt. Till sist har vi en gammal kvinna som letar efter saker i sitt nedbrända hus.

Det jag gillar mest med denna film är den sköna stämningen och hur Gordon green fångat 80-talet på pricken. Lance's vita tubsockar högt uppdragna nästan till knäna fick mig att rysa till av en hastig flashback från dagarna i Skövde. Varför vet jag inte. Bergsprängare, multifunktionsklockor och Ray Bans, och en massa andra detaljer. Han har verkligen fångat essensen av 80-talet i filmen.

Emile Hirsch är inte direkt en favorit men han är mycket intressant och underhållande som den levnadsglade men förvirrade Lance. Paul Rudd försöker göra något annorlunda med sin Alvin men det funkar inte lika bra. Det känns hela tiden som att Rudd försöker göra sin karaktär konstig istället för att spela en konstig karaktär på riktigt.

Filmens bästa scen är den när Alvin upptäcker den gamla damen som står och rotar i ruinerna av sitt gamla hem. Hon letar efter minnen, sitt liv och sin identitet. Det var en överraskande stark scen mitt i den långsamma quirkiga dramakomedin vi befann oss i.

Jag gillade filmen en hel del och samtidigt känns det om att den ganska snabbt kommer falla i glömska och den kommer inte upp till topplistenivån.

Jag ger Prince Avalance tre ensamma själar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lone Survivor (2013)

The rules of engagement says we can't touch them.

Det finns två filmgenrer där BOATS (based on a true story) funkar bra om inte bättre än fiction. Det är sportfilm och krigsfilm. Jag har en mycket svag spot för krigsfilmer som visar modern krigföring och speciellt om det finns elitstyrkor som Navy SEALs eller Delta Forces med. Även om det är väldigt hemska och uppslitande scener man får se blir jag fascinerad över att se dessa elitsoldaters hantverk, deras yrkesskicklighet. Det är lite samma typ av fascination som jag kände över den fiktiva Coq Rouge en gång i tiden.

En av mina absoluta favoritfilmer inom genren är Black Hawk down där jag både läst boken och sett filmen. En annan favorit är Zero dark thirty. När jag så fick vet att Lone survivor skulle filmas blev jag mycket förväntansfull. Filmen handlar om en incident i Afghanistan 2005. Fyra medlemmar ur Navy SEAL team 10 hade i uppdrag att spana på en Al Qaida ledare i området. Under uppdraget blev de upptäckta av en större grupp fiender och en häftig strid utbröt vilket resulterade i att tre av de fyra soldaterna dödades (allt eftersom). Hoppas att detta inte tas som en spoiler, med tanke på filmens titel...

Filmen är mycket bra gjord och en hel del militärer var med som rådgivare etc i filminspelningen. Regissören bakom Friday night lights (både filmen och tv-serien) Peter Berg har gjort filmen. Han har också tagit med Taylor Kitsch, en av hjältarna från Friday Night Lights, som gruppens ledare Michael Murphy. Annars är filmens stora namn Mark Wahlberg som den överlevande Marcus Luttrell. De övriga två teammedlemmarna spelas av Ben Foster i rollen som Matt Axelson och Emile Hirsch som Danny Dietz.

Tyvärr kommer inte denna film upp i samma nivå som Black Hawk Down. Den är väldigt intressant men den har några tydliga svagheter. Peter Berg har valt att ha samma kompositör som till tv-serien Friday Night Lights och filmmusiken är så lik att jag några gånger kom att tänka på tv-serien mitt under striderna och det funkar inte alls. Ett fredligt småstadsdrama krockar med höghastighetsgevär i de afghanska bergen i mitt huvud! Jag tycker också att vissa scener i denna film är mer manipulativt dramatiska än nödvändigt. Vi ser hur en amerikansk soldat dödas i slow motion vilket gör att filmen tappar stort i ett slag.

Även striderna i berget lämnar en del att önska. De är lite för kaotiska för att man ska kunna få överblick och förstå helt vad som händer. Självklart är det så striden med all sannolikhet uppfattades av soldaterna, men i filmens värld är det upp till regissören att se till att åskådaren alltid vet vad som händer. Just det lyckas Ridley Scott mycket bra med i föregångaren Black Hawk Down.

På plussidan finns ett grymt bra ljud och en extrem spänning i vissa scener. Amerikanerna hämtade hem de döda kropparna från berget och en av dem hade blivit skjuten 11 gånger innan han dog. En annan ser vi dö, sittandes mot ett träd, och ljudet från hans av blod översvämmade lungor var mycket hemska och realistiska. Dessa Navy SEALs är extremt vältränade och stenhårda. Och jag får allt jag önskade mig i form av att få se hur de förbereder sig och hur de arbetar under striden. När de jagas av sina fiender hamnar de bland annat vid ett stup och inför valet mellan att skjutas sönder eller hoppa ut över kanten gör de det enda rätta och hoppar. Nu är detta inte en film där hjältarna efter ett sådant hopp ställer sig upp och borstar av sig på axlarna, nej det är istället en mycket brutal scen.

Filmen bygger på boken som den enda överlevande har skrivit och det kan säkert finnas faktafel i boken eller filmen. Vem sa vad, vem var hjälte och vem var det inte? Dessa frågor brukar vara svåra att handskas med i efterbehandlingen av händelser som denna.

Lone survivor är mycket bra men jag hade hoppats på ännu bättre. Det är en film som jag mycket väl skulle kunna tänka mig se om. Jag ger Lone survivor tre härdade kroppar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Verklighetens Marcus Luttrell med kollegor

Killer Joe (2012)

Killer Joe Cooper: We never discussed the possibility of a retainer.

Disturbing! Jag kom inte på något bättre ord att ropa ut i rymden efter jag sett denna film. Vilket är det passande svenska ordet för att beskriva denna film? Upprörande? Uppslitande? Oroväckande? Som du förstår berör denna film. Oavsett om du gillar den eller hatar den kommer du ha väldigt svårt att inte bli uppspelt. Och det är anledning nog för att finna denna film intressant.

Matthew McConaughey gör en grym insats som Killer Joe Cooper. Han är mycket underhållande att se och han är helt klart på väg uppåt i favoritlistan. Kille Joe verkar långt utanför moralens gränser i en tillika omoralisk white trash värld. Han blir involverad på fler sätt än ett med en riktigt risig familj, en familj som det är lätt att skratta åt. Men det är också lätt att känna med dem, kanske inte igen sig dock.

Pappan Ansel, superbt spelad av Thomas Hayden Church, är inte den vassaste kniven i lådan, snarare helt stenkorkad, och det vet han om. Han har den initiativrika med riktigt odugliga sonen Chris, spelad av Emile Hirsch. Sen har vi den orakade djävulen i klänning till styvmor, spelad av Gina Gerhson. Och till sist har vi den naiva och till synes förvirrade tonårsdottern Dottie som spelas av Juno Temple.

Miljön är en trailer park i utkanterna av Dallas, Texas. Ständigt regn. En skällande kamphund utanför trailern. Och en tv på högsta volym som visar Monster trucks shower. Känner vi inte igen oss alla i den miljön?

Son och far beställer ett mord på barnens biologiska mor av Killer Joe. Planen är att de ska casha in hennes livförsäkring och med pengarna bland annat betala av sonens skuld till den lokala knarkhandlaren. Som i många filmer i denna genre går väl inte planen precis som tänkt. Filmen har jämförts med bröderna Coens Blood simple, men detta är en grisigare och naknare film. Mig påminner den lite om en favorit bland våldskomedier, filmen Thursday från 1998 med Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.

Men detta var Killer Joe. Det är en mörk b-filmsaktig våldskomedi. Den har redan blivit berömd för att det är så mycket naket. Och slutet av filmen är redan med rätta omtalad. Jag vet inte riktigt hur det kan beskrivas utan att begå en av de största synderna en filmbloggare kan begå - spoilerage, så jag avstår helt. Jag undrar dock stilla om filmen bara är en provokation och ren manschauvinism eller om det döljer sig någon sanning under ytan?

Huvudpersonen i filmen är Dottie. Hon beskrivs i början som naiv och hjälplös. Kille Joe är som ett rovdjur runt, på och i henne. Under första hälften av filmen blev jag illa berörd över vad som hände henne. Speciellt en lång scen med en klänning var tuff för min sinnesro. Men allt som filmen flyter på blir Dottie starkare och starkare på något obemärkligt sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon får sista ordet, men jag tror det.

Denna film var môcke intressant. Den var svår att smälta och "bena ut". Jag tror jag gillar den, men jag är himlans glad att jag såg den i min ensamhet. För denna gång var det bättre att se den utan att behöva bry sig allt för mycket om hur chockade eller störda medtittare skulle bli. Jag garvade högt flera gånger åt det absurda i situationerna som flimrade förbi på duken. Antagligen var det inte "pk" alls att skratta åt denna film. Men filmen låter sig inte glömmas. Bra jobbat!

Jag ger Kille Joe fyra kycklingben från KFC av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Darkest Hour (2011)

They can see us, but we can't see them.

Sommarklubben kan bjuda på positiva överraskningar också. Jag tog med The darkest hour på semesterresan. Trailern var lite inbjudande. Det verkade handla om något slags alien-attack mot Moskva. Coolers. Min syster med familj bor några år i Moskva och jag har varit på besök hos dem två gånger. Jag var nu lite nyfiken på att se hur de återskapat Moskva för denna film.

The darkest hour har Emile Hirsch (Into the wild), Olivia Thirlby (Juno) och vår svenske Joel Kinnaman i huvdrollerna. Inte väldens tyngsta cast, men helt ok. Kinnaman spelar en svensk entreprenör som blåser de två amerikanska datahackrarna på en affärsidé. Senare när aliens i form av osynliga elektromagnetiska mördarmaskiner anfallit Moskva slår sig de överlevande ihop. Kinnaman spelar ett regelrätt svin, men han får lite upprättelse innan slutet.

Vi i Filmspanarna hade tänk gå och se skräckisen Chernobyl diaries men det blev inte av. Denna film kan kanske vara något av kusin till Tjernobyl-filmen. Dess andra kusin skulle kunna vara Cloverfield. Efter den inledande kvarten då karaktärerna presenteras anfalls Moskva av konstiga aliens och de allra flesta människor stryker med. Resten av filmen är en katt och råtta lek på ödsliga gator i Moskva. Så om du gillar "efter apokalypsen"-filmer kan detta kanske vara något för dig.

Åter till Moskva. Jag vet inte om de spelat in hela, inget eller delar av filmen i Moskva, men jag tycker att de fått till miljöerna riktigt bra. Röda torget med det närbelägna köpcentret GUM är givetvis med, men även trådbussarna, Moskvafloden, byggställningar med nylonplast på och övrig arkitektur verkar vara otroligt realistiskt. Sen får vi se det vackra tunnelbanesystemet också.

Detta är inte världens bästa actionfilm, men den har något. Många sci-fi/action-filmer startar bra bara för att bli helt ologiska eller urballade. Även om det är en science fiction måste filmens logik hålla (den "världens" logik dvs). The darkest hour fallerar inte mot slutet, utan den är konsekvent. Inga nödlösningar, inga konstiga ologiska tricks. Därför tycker jag att den nästan får godkänt och kan rekommendera den till dem som vill se hjärndöd action med lite spänning. Dumb fun! 

En klart nöjsam film i Sommarklubben. Jag ger The darkest hour två Faradays burar av fem möjliga.

Betyg: 2/5