Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.

Filmspanarna Tema #3: En filmupplevelse utöver det vanliga

Direkt efter det hade bestämts att nästa gemensamma tema för Filmspanarna skulle bli "En filmupplevelse utöver det vanliga" började mitt huvud snurra av filmupplevelser som stack ut på ett eller annat sätt. Eftersom jag är barnsligt förtjust i att skriva listor bestämde jag mig snabbt att jag skulle angripa detta tema med en lista, precis som jag gjorde med det förra temat "Knark".

Men först var jag tvungen att fundera en sekund på hur listan skulle formeras. Upplevelserna kunde ju spira ur var jag såg filmen, vem jag såg den med eller ur vilket mentalt eller fysiskt stadie jag befann mig i när jag upplevde filmen. Det var den enkla biten, men hur ranka dem, och hur lång skulle listan vara? Initialt var den bara en handfull filmer lång, men den växte och växte och till slut fann jag mig med en tio-i-topp-lista, the mother of al lists formats. Givetvis skulle listan mer reflektera upplevelsen än filmens betyg, men det visade sig snart att det blev en mix av dem två.



10. Battle Los Angeles i Shanghai, våren 2011

Aaron Eckhart som stenhård och mänsklig sergant fajtas mot utomjordingar i actionspäckade krigsfilmen Battle Los Angeles, som en blandning av Black Hawk Down och Independence Day. I slutet av en längre tjänsteresa till Nanjing (den södra huvudstaden) mellanlandade vi i Shanghai. Allra sista dagen åkte några kollegor för att shoppa det sista, men jag valde istället att pröva det nya biopalatset som låg i samma kvarter som hotellet. Jag och några kineser slog oss ner i den hypermoderna gigantiska salongen och kollade på traditionell amerikansk underhållningsvåld. En man i trettioårsåldern hade med sig en femårig son som inte kunde läsa den kinesiska textningen. Så filmen avnjöts med en kinesisk sufflör på ena sidan. Efter allt pang-pang vinglade jag bedövad ut i ett soligt Shanghai. Bisarr upplevelse. En filmupplevelse värd denna lista.


9. Jacob's ladder i Uppsala 1990

Adrian Lyne's thriller från 1990 om en vietnamnveteran i New York som får mardrömmar. Jag såg filmen på bio i Uppsala och filmupplevelsen hängde i mycket längre än bara under själva filmens speltid. "A gift that keeps on giving...". Den var så spännande att jag satt och spände magen under hela filmen med vitnande knogar runt armstöden. Jag hade träningsvärk i magen i två dagar efter filmen. Det var en fysisk filmupplevelse och en mycket bra film. Jag känner med Tim Robbins karaktär i filmen.


8. Nuns on the run vid Grand Canyon, Arizona, sommaren 1991

Eric Idle och Robbie Coltrane som småskurkarna Brian Hope och Charlie McManus som finner en fristad på ett nunnekloster på rymmen undan riktiga busar i hysterisk komedi från 1990. Om filmupplevelsen av Jacob's ladder fortsatte efter visningen var det tvärtom med Nuns on the run. Här var upplevelsen förstärkt på grund av det jag gjort på dagen som ledde fram till sagda upplevelse. Jag och kompisen Per W bilade i västra USA under sommaren 1991. Vi hade anlänt till Grand Canyon's södra kant sent kvällen före och sovit i bilen. Per studsade upp i ottan och härjade om att vi skulle vandra ner till Colorado River och upp samma dag. Jag hade huvudvärk. Vi kom iväg vid sjutiden och påbörjade vandringen längst Bright Angel Trail. Nedåt gick det ju riktigt bra! Man passerar Indian Gardens och till slut (13 km) kommer vi ner till det iskalla vattnet. Det är fortfarande förmiddag. Sen började vandringen uppåt. Först svagt motlut, sedan brantare och brantare. Just denna dag fanns inte ett moln på himlen och temperaturen var en bit över 100 grader Farenheit. När vi kom upp till kanten igen hade klockan blivit fem på eftermiddagen och jag var helt slut. Helt slut på energi. Vi övergav tanken på att sova ännu en natt i bilen och tog in på ett hotell med två stora ljuvliga Queen size beds med svala lakan. Efter en iskall coca-cola som bokstavligen sipprade ut i armarna på mig låg jag utslängd som ett X i sängen och kollade på Nuns on the run på filmkanalen. Vilken lycka, vilket äventyr. Älskar USA!


7. Fight club på Förrådsgatan, Solna våren 2000

David Finchers surrealistiska film om identitet med en lysande Edward Norton och en..., ehh, och Brad Bitt. Jag missade denna storfilm när den gick på bion, men jag köpte den snabbt när den kom ut på dvd, jag beställde den på region 1 till och med. När dvd'n kommit hem var det bara att vänta in rätt tillfälle för att se den. Så kom det sig att jag och några grannar såg filmen "på fyllan". Efter vi grillat och festat ett bra tag på en trevlig gårdsfest var vi några som blev sugna på att kolla film. Jag plockade fram Fight Club till allas förtjusning. Det var en sjusärdeles upplevelse att se filmen i det tillståndet. Det snurrade runt i huvudet på mig. "Do you wanna finish her off?" Hehe. Senare, i slutet fattade jag verkligen ingenting. Vadå? Menar du att...? Jag fattar inte? Vem? Va?


6. Mammoth på Starfury's Serenity 3 Convention på Heathrow, hösten 2006

Summer Glau från Firefly följer upp spektakulär roll i Serenity med att delta i den extremt sunkig lågbudgetmonsterfilmen Mammoth. Tösen borde skaffa sig en rådgivare då det gäller vilka filmprojekt hon ska hoppa på... Ett utomjordiskt väsen landar i ett museum och hittar där en frusen mammut som den bestämmer sig att bo i. Människorna springer, jagas men vinner till slut. Filmupplevelsen var precis som hela helgen - en berg och dalbana. En av de sämsta filmerna jag sett, men ändå en nästan euforisk känsla att vara där och träffa flera ur Firefly-casten. Under helgen hängde jag med Jill som är en av grundarna till podcasten The Signal, och JoeSweden från Gävle. En sekunden kändes det som "Vad gör jag här?", nästa sekund stod man och drack öl med Sean Maher och Mark Sheppard! Från att tvingas konfronteras med faktumet att jag är en fan-boy, till att stå och krama Jewel Staite på fotosessionen. En utomjordisk helg på många sätt...


5. Au revoir les enfants på Fyris, antagligen 1988

Louis Malles självbiografiska film om några pojkar på en internatskola i tyskockuperade Frankrike under andra världskriget. Jag och Sir Per skolkade från skolan en dag och slank in på den trevliga biografen Fyris i backen bredvid Universitet. Vi var helt ensamma i biosalongen. Detta är en fantastiskt bra och mycket stark film. Och om du inte får känslostormar i slutet av filmen har du antagligen ett hjärta av sten. Väl ute på kullerstenarna utanför biografen såg jag att Per hade lika rödsprängda ögon som jag själv. Vi tittade på varandra och båda utbrast samtidigt: "Fy fan!". Inget mer behövdes sägas. Jag såg att allt jag tänkte, tänkte Per också. Allt jag kände, kände han med. Vissa vänner känner man så väl att man inte behöver tala med för att kommunicera.


4. Terminator 2: Judgement Day i Los Angeles sommaren 1991

James Camerons maffiga uppföljare på hans kultförklarade lågbudgetsci-fi. På den stora bilresan i västra USA sommaren '91 hamnade jag och Per W i Los Angeles en kortare stund. Vi bodde på ett youth hostel någonstans i Santa Monica. En av dagarna när vi gick omkring på Venice Beach tänkte vi att det vore kul att se den nya Terminator-filmen. Den hade just haft premiär dagarna före. Vi kollade i någon tidning och hittade en lämplig biograf. Det var bara det att Los Angeles är en ganska stor stad. Nej, väldigt stor stad. Vi åkte på motorvägarna i nästan två timmar och då var det inga köer och vi åkte inte fel. Vi bara åkte och åkte. Det blev en av de senare visningarna och vi hann knappt att äta innan. Väl inne på visningen fick jag upp ögonen för högljudd och deltagande publik. Hemma i Sverige vill man ju helst att alla ska vara tysta och städade, inte smaska och absolut inte prata under filmen. Men här hojtade och applåderade folket under filmen mest hela tiden. En kille kastade sig till och med ner i gången och gjorde push ups efter någon extra exalterande scen från Arnold. Med den inramningen blev T2 en av mina häftigaste filmupplevelser jag haft. Sa jag att jag älskar USA?


3. Alien3 i Uppsala hösten 1992

Sigourney Weaver gör sin sista insats som Ripley, nu helt integrerad i alien-sagan. Efter Ridley Scotts Alien och James Camerons Aliens hade Alien3 ingen chans. Förväntningarna var för stora helt enkelt. Inför filmens premiär snackades det mycket om att den skulle vara så otroligt äcklig. Snacket gick i studentkorridoren i Flogsta. Korridorskompisen Tove var både skrämd och fascinerad av tanken på att gå och se filmen. När hon lägligt nog just fyllde år bjöd jag och Stefan henne på bio i födelsedagspresent. Vi skulle se Alien3. Tove såg skärrad ut när vi satt och tillrätta. Hon satt mellan oss två beskyddare. När filmen började blev den mörka biografen skrämmande och hon klamrade sig fast än i Stefans vänstra arm, än i min högra. Filmens inledning är ju lite suggestiv och när Ripley kräver att läkaren ska obducera Newts kropp kände jag att Tove började darra som ett löv. Det lustiga med den scenen är ju att man får inte se så mycket, men att ljuden av förskäraren i flickans döda kropp är suggestiva och äckliga. Och så ser man att läkarens händer blir mer och mer blodiga. Precis när Tove skulle börja ge upp och kräva att få gå hem reste sig en kille från raden framför oss och svimmade! Allmän uppståndelse, någon kallade på personal och efter ett kort tag kommer ambulanspersonal som fraktade iväg den olycklige. När de släckte ner i salongen igen var den olidliga spänningen bruten. Tove klarade av att se hela filmen men den blev nog aldrig en favoritfilm för henne.


2. Pink Panther i Sihanoukville, Kambodja, december 2006

Steve Martin gör inte alls bort sig som den fumlige men också finurlige Jacques Clouseau, en re-make av Peter Sellers klassiska franska detektiv. Med en månads förskottssemester som höll på att försvinna drog jag iväg till Vietnam och Kambodja vintern 2006. Efter en båtresa från Saigon in i Kambodja och där ett besök i Ankor Wat reste jag ner till Sihanoukville nära den Thailändska gränsen. Jag hyrde en bungalow för fem dollars per dygn och tog det lugnt några dagar. Tyskarna höll till i andra änden av staden. De jag träffade på i denna del av badorten var sköna, "groovy types". En konstnär från New York, en modell från Paris, en mekaniker (?) från Texas. Hotellet hade en utomhusbiograf, en välkommen bonus. När nattmörkret lagt sig visades film på en stor duk och man satt eller låg på de låga träbänkarna som var överfyllda med stora kuddar. Alla var givmilda och när filmen började låg röken som en dimma över oss. Det kändes som att jag flöt fram på en bred flod, stjärnorna glittrade precis ovanför huvudet på mig och Steve Martin var otroligt kul... "Hamburger"...


1. Safe house med Filmspanarna Stockholm, våren 2012

Den andra januari 2012 fick jag ett mail från Joel om en träff med filmbloggare i Stockholm. Jag visste det inte då, men en resa startade med det enkla mailet. Första träffen gick av stapeln lördagen den 14:e januari då jag träffade Joel, Fiffi, Jessica, Sofia, Julyssa, David och Gustav. Andra träffen bokades snabbt in och lördagen den 25:e februari gick hela gänget och såg en film tillsammans som inledning på träffen. Vi valde svenske Daniel Espinosas nya actionthriller Safe house med Denzel och Ryan Reynolds i huvudrollerna. Vi gillade Fares Fares som fåordig torped. Filmen var kanske mellanmjölk men Filmspanarna var stenhårt och formatet hade satt sig. Med Filmspanarna kom en hel hög med nya vänner! Trevliga sådana också. En av fördelarna med dem är att alla verkar vara superintresserade av film. Precis som jag. Vilket flyt! 

Första filmen med Filmspanarna, kan man få en bättre filmupplevelse? Nä.

Nu när du läst mitt temainlägg tycker jag att du ska kolla vad alla de andra i Filmspanarna tänker och skriver om filmupplevelser utöver det vanliga. Du hittar alla inläggen här.

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga

September månads tema för Filmspanarna är: En filmupplevelse utöver det vanliga.

Här är listan över bloggare som är med på Filmspanarnas tema denna gång:

Addepladdes j-vla filmblogg

Except Fear - en filmblogg

Fiffis filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flmr

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito - om film

Rebecca på Djungeltrumman

Rörliga bilder och tryckta ord

Intouchables (2011)

Den andra medlemsvisningen från Filmfestivalen på kort tid bjöd på en varmhjärtad dramakomedi om en oväntad vänskap. I en tid då de flesta filmer jag gillar är hårda, våldsamma, cyniska eller obegripliga var det skönt att för en gång skull se en helt vanlig och enkel dramafilm med lite humor, lite samhällsrealism, lite känslor och en kontroversiell vänskap.

Filmen var omtalad som den mest sedda franska filmen genom tiderna och min väninna fransyskan Vanessa var eld och lågor inför filmen. Vi såg den tillsammans med Johan från Har du inte sett den? För övrigt var det en klart högre medelålder på denna visning än på visningen veckan före (Lawless), eller på kommande visning veckan efter vågar jag nog gissa (Looper). Dessutom siktades åtminstone några prominenta fransoser bosatta i Stockholm på visningen. När killen från Filmfestivalen presenterades filmen var han mycket noggrann med att nämna att denna film setts av fler än självaste Amelie från Montmartre! Det är inte lite vad han tog i. Kan denna film verkligen konkurrera med den mästerliga Amelie tänkte jag stilla...

När filmen drar igång är den klassiska musiken det första jag lägger märke till. Filmen har en fantastisk samling klassiska stycken. En av huvudkaraktärerna är en kännare och njutare av klassisk musik. Det är den vita rika och förlamade gubben som gillar den sortens musik. Den sköna killen från förorten gillar inte klassisk musik, han gillar Earth Wind and Fire. Han dansar som en gud.

Det andra jag lägger märke till i filmens inledning är hur publiken skrattar åt scen efter scen, oavsett om de är roliga eller ej. Publiken är så inställd på att detta ska vara en varm komedi, och den törstar efter skrattets förlösande kraft. Det skrattretande är dock att filmen inte bjuder på speciellt många scener där skratt manas fram. Detta är en le-film. En icke förprogrammerad publik skulle le sig igenom filmen; ibland igenkännande, någon enstaka gång generat, och alldeles för få gånger förvånat. Men detta är ingen komedi, gott folk. Det är ett drama som bygger på två verkliga människor. Och det är en ganska häpnadsväckande historia och en osannolik vänskap.

Filmen förtäljer historien om Philippe, en omåttligt rik överklasstyp som brutit nacken och förlamats från hakan och nedåt, och om hans nye personlige assistent Driss, en bidragssökande arbetslös invandrarkille från förorten. Philippe som är van med omgivningens nedlåtande medlidande blir överraskad av Driss raka förhållningssätt. Istället för att vara mjäkig mot Philippe är Driss ärlig men empatisk.

En film som denna skulle kunnat bli lite vad som helst. Som en ren komedi skulle den fokusera mer på kulturkrockarna och mindre på den krassa verkligheten som både Philippe och Driss trots allt lever i. Nu försöker filmen vara en blandning av drama och svart komedi med en nypa samhällskritik som en extra krydda. Tyvärr följer filmen minsta motståndets lag. De verkliga karaktärerna blir bara på låtsas och stereotyperna skriker i ögat på publiken.

Vanessa berättade att Omar Sy fått pris för sin roll som Driss, och jag blir lite förvånad. Jag ser mer ett publikfriande överspel än en verklig person. I flera scener känns det som att Driss spelar över som inför en osynlig publik. Men publiken är inte osynlig och vi ser vad han gör. Jag blir medveten om att han som skådespelare är medveten om mig som publik. Det blir aldrig bra. Francois Cluzet i rollen som Philippe är bättre, trots att han inte fått en lika "skön typ" att spela. Han ger ett mycket brett porträtt trots små medel. Mer respekt till den sortens prestation tycker jag. Filmen är dock berikad med flera bra biroller. Jag gillade speciellt Anne Le Ny i rollen som Yvonne, Philippes care taker.

Filmen var inte bättre än Amelie. Den må ha sålt fler biljetter, men den är inte ens i närheten av Amelie. Den är ganska bra, det finns bra scener i den. Den skrapar lite på ytan, pockar på uppmärksamheten, men den kommer tämligen snart vara glömd.

Jag ger En oväntad vänskap med nöd och näppe tre sportbilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Lawless (2012)

I thought I walked.

I torsdags gick jag och Jojje på Filmfestivalens medlemsvisning av Lawless. Om man ska tala om lättviktiga eller tunga filmer så hamnar Lawless utan tvekan i den tunga kategorin. Och då menar jag inte bombastiska filmer som de från Bruckheimer eller Emmerich, inte heller storproduktioner med leksaksförsäljning i blickfånget från herrarna Spielberg och Lucas, nej jag menar maffigt välgjorda filmer med gravitas som man helt kan försvinna in i för en stund.

Lawless är regisserad av John Hillcoat som tidigare gjort dystopin The Road. Efter Finchers Seven är The Road den film som mest fått mig att ifrågasätta dagens samhälle. Efter Seven kände jag nästan inte igen mig längre när jag gick hem på regnblöta Stockholmsgator. Då det gäller The Road var jag kanske extra känslig för domedagsprofetian eftersom jag redan innan filmvisningen hade dansat tango med liemannen. Min god vän mohikanfrisyrs-synthare-Buffyfan-militärkängor-Patrik räddade livet på mig när jag höll på att gå ut framför en spårvagn i full fart när vi var på väg till Bergakungen.

Precis som i The Road har Hillcoat lyckats skapa en helt trovärdig miljö i Lawless. Allt från hus, bilar, kläder och musik samspelar perfekt för att spela upp ett småstadssamhälle i 30-talets USA. Det var det första jag slogs av (no pun intended) när jag såg denna film. Jag satt under inledningen av filmen med ett stort fånigt leende i ansiktet. Jag var så fascinerad över hur bra filmen var...

Men jag ska börja med en spoilervarning. För de som är superkänsliga över spoilers eller som redan bestämt sig att se denna film, sluta läs nu och kom åter vid annan tidpunkt. Och ja, jag kan rekommendera dig att se den. Så mycket kan du få redan här. Jag kommer inte spoila handlingen mer än indirekt, jag kommer nämligen diskutera det som vi inte fick se mer än det som vi fick se.

Tom Hardy i rollen som Forrest Bondurant.

Trots den fläckfria miljön är skådespelarna filmens största behållning. Filmen har tre stjärnor som sticker ut. Först och främst har vi Tom Hardy, denna jätte bland småpojkar. Urtypen av den hårdaste av de hårda. Hollywoods svar på Brian Urlacher (Chicago Bears linebacker). Han spelar sin roll med ögonen och ett underbart brummande ljud som kan betyda lite vad som helst. Det är nästan värt att se om filmen bara för att få höra honom hrmm-a sig igenom filmen igen.

Jessica Chastain som Maggie Beauford.

Den andra mest lysande stjärnan är den förunderliga Kvinnan Jessica Chastain. Hon har dykt upp i nästan varannan film de senaste åren känns det som, och då den bra halvan av filmskörden. Hon är fascinerande att se. I ena scenen är hon bländande vacker, i andra tycker jag att hon nästan är alldaglig på gränsen till ful. I vissa scener är hon stark som en björnhona och i andra är hon följsam som ett ungt björkträd i höststormen. En mycket mångfacetterad och komplex skådespelerska växer fram ju fler roller jag ser henne i. Här spelar hon en söndrig burleskdansös som söker en ny start på livet långt från Chicagos storstad. Men hon hamnar ur askan i elden så att säga när hon slår sig ner hos bröderna Bondurant.

Dane DeHaan som Cricket Pate, här med Guy Pearce.

Den tredje skådisen jag lyfter upp är en stjärna på väg upp. Dane DeHaan är briljant i rollen som Cricket Pate. Lustigt nog såg jag honom just i Chronicle som revyades häromdan. Han spelar sin Cricket med de krokiga benen så bra att jag inte kände igen honom direkt. Jag vågade mig till och med kasta ut en kort fråga till Jojje om vem han var, jag kände ju igen honom men kunde inte placera honom. Cricket och Shia LaBeoufs Jack Bondurant var ett härligt par. Dane DeHaan är än mer lik en ung Leo i denna film, nu återstår bara att se om han kan röna lika stora framgångar i Hollywood som sin bildliga förebild gjort. 

Ögonen. Ögonen!

Filmen har fler kända skådespelare. Huvudrollen, lillebror Jack Bondurant, spelas av Shia LaBeouf. Jag har tidigare haft väldigt svårt för honom, men i denna film fungerar han mycket bra. Han spelar den småväxte och milde yngre brodern till Forrest och Howard Bondurant (Jason Clarke). Jacks bröder är stora fysiska kara-karlar som inte backar en millimeter i en strid. Forrest säger med rätta att det är inte storleken på kroppen som avgör vem som är farligast, det är hur långt personen vågar gå när det verkligen gäller. Jack är en mild "wannabe", som solar sig i hans bröders glans och legend, att bröderna är oövervinnliga. 

Här kan man kanske kasta in att detta är en rejält våldsam film, som en blandning av No country for old men och Drive. De våldsamma scenerna visas inte lika explicit eller utdraget som i Drive, men de är i princip lika råa. Filmen puttrar av våld hela vägen. Man sitter i stolen och väntar på det explosiva slutet...

En av filmens bästa insatser görs av Gary Oldman i en pytteliten roll, men när är Gary dålig egentlien? Aldrig. Här spelar han en Al Capone-liknande maffiaboss med namnet Floyd Banner. Guy Pearce spelar filmens onda man, specialagent Charlie Rakes från Chicago som skickats ut till byhålan i Virginia för att rensa upp bland spritsmugglarna. 

Hardy och Chastain i en av filmens starkaste scener.

Filmens miljö är suverän och tempot må vara långsamt men spänningen byggs obönhörligen upp. Bröderna Bondurant är en osannolik samling hjältar. Forrest är tystlåten, envis och odödlig, Howard är en jätte till karl som ständigt dricker sin egenhändigt brända brandy och förlustar sig bland de lokala kvinnofolket och Jack är den finlemmade känslige brodern med tycke för snabba bilar och snygga kostymer.

Har denna film några svagheter undrar ni nu kanske? Jodå, och här kommer den indirekta spoilern. Hela filmen andas ett magnifikt slut, men jag blev faktiskt rejält besviken av dess antiklimatiska slutstrid. Filmen må vara baserad på verkliga händelser, men dess dramaturgi borde fått leda till ett "större" slut. Jag hade väntat mig att vi skulle få se Forrest och Howard, och Jack också för den delen, gå bärsärkagång bland sina fiender. Men nu blev det en liten, liten stand off. Som bio-pic var det inget fel på slutet, men jag känner inte att den behövde vara så trogen boken som ändå säkert förskönat vissa saker och vässat andra... 

En bra bit in i filmen trodde jag att jag höll på att bevittna nästa steg i utvecklingen av våldsfilm som konstart. Hade filmen fortsatt i den riktning den inleddes i hade jag givit filmen det högsta betyget. Jag väntar fortfarande på att nästa steg ska tas fullt ut, ett steg som filmer som Drive har inlett.

Men som helhet var detta en av årets bästa filmer hittills, helt klart. Jag ger Lawless fyra odödliga hjältar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gå nu över och se vad Jojje tyckte om filmen. Såg vi samma film? Läs hans revy här.

Chronicle (2012)

 

There's something wrong with Andrew.

Lättviktig film eller tung film? Känslan man bär med sig i huvudet efter man sett en film kan vara helt olika. Chronicle känns som en lättviktig film, den känns som en bagatell. Den är en så kallad "lost footage" film, där en hel del av filmen ses genom huvudpersonen Andrews hemmavideokamera. Jag har ingen speciellt stark åsikt om lost footage, jag tyckte att det funkade ypperligt i en film som Cloverfield, men jag kan också hålla med om att det kan bli lite väl skakigt och "lättviktigt". Det är inte högt "production value" som han snackar om i filmen Super 8.

På senaste filmspanarträffen pratade vi lite som hastigast om denna film också. Markus nämnde kopplingen till den japanska animerade kultfilmen "A-kira" (måste uttalas korrekt!). Jag ser kopplingen och det är spännande, men eftersom jag inte läst mangan eller är speciellt insatt i Akira-världen så adderar det väl inte just så mycket denna gång. Fast jag kan nog tycka om de hade avslutat Chronicle som de avslutade Akira hade det varit spektakulärt!

Chronicle handlar om tre killar i high school som får krafter efter att de tagit på (varit i närheten av) ett objekt från ytter rymden. Mer än så behöver man kanske inte säga? Samtidigt är detta långt från de "vanliga" superhjältefilmerna där hjälten är superstark, får lite svårigheter, men till slut fixar allt mot slutet för att de är ju ändå superhjälten med stort S. I denna film får pojkarna mer problem på grund av, eller trots, deras nya krafter. Det ska filmen ha en rejäl cred för, mycket intressant.

I huvudrollen som Andrew ser vi Dane DeHaan, en nykomling för mig. Han ser ut som en ung Leonardo DiCaprio i vissa scener och han var filmens belåtenhet. Riktigt kul att följa Andrews "resa". Jag skulle väl kunnat önska att han fått gå till ännu mörkare platser, men som det står i trivian på imdb så ville filmskaparna behålla PG-13 stämplingen och avstod. Synd.

I en av de andra rollerna återser vi "Vince Howard" från den ypperliga tv-serien Friday Night Lights spelad av Michael B Jordan. Här är han den snygge och populäre Steve. Jag tycker att det är kul så fort jag ser skådespelare från FNL, de är väl värda all framgång de kan finna efter seriens slut, men Vince var aldrig en favorit för mig. Här är han klart bättre och spelar sin Steve mycket förtroendeingivande.

Chronicle är annorlunda. Jag såg den utan ha en aning om vad det var för någon film, jag gick helt på en rekommendation från Jessica från filmspanargänget. Den är fräsch i sitt mörker. Sällan har jag sett Seattle så dystert. Dane DeHaan är bra och slutet är bisarrt. Allt som allt en trevlig stund framför duken. Men den slår mig inte som en mästerlig film, den saknar "tyngden" för det. Den känns som en bra förstafilm, men där filmmakarna kanske kan komma upp med något ännu bättre nästa gång. En annan lågbudgetfilm (för Chronicle måste väl varit extremt lågbudget??) och debutfilm, som jag gillade än mer är Another Earth från förra året, den har den där "tyngden" som jag har så svårt att sätta ord på.

Jag ger Chronicle med beröm godkänt och den får tre risiga far-son-relationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Bill Cunningham New York (2011)

Bill: Fashion is the armour to survice everyday life.

Eftersom Fiffi var på semester denna vecka var jag den vikarierande koordinatorn av månadens träff med Filmspanarna. I det jobbet ingår ju att med bästa förmåga välja film och försöka uppnå det så svenska hett eftertraktade stadiet av konsensus med de andra deltagarna på träffen. Eftersom vi sett ett flertal actionladdade block busters på de senaste träffarna låg det i luften att se en något smalare film. Efter att jag skickat ut några alternativ visade det sig att vi kunde ena oss om den amerikanska dokumentären Bill Cunningham New York. Jag skulle alltså gå med vännerna på en dokumentär på "vanlig" biograf, utan att Filmfesten var igång. Kul!

Efter en trevlig för-fika på Café 60 gick vi tvärs över Sveavägen och in på Grand. Gruppen bestod av Markus, Erik, Johan, Jojje, Jessica, Sofia och jag. Nu skulle det inte bli Bourne Legacy, nu skulle det bli en dokumentär!

Bill Cunningham New York handlar om Bill Cunningham från New York. Han är en enträgen modefotograf och spanare på modetrender som knutit ihop modet i dess tre dimensioner; modehusens visningar på cat walken, societetens dyra kreationer på galafesterna och de sjudan gatumodet på Manhattans gator. Bill har arbetat på flertalet modetidningar och numera har han flera "columns" i den ansedda New York Times och han är nu något av en legend på båda sidor om Atlanten.

Bill: You have to do three things: you have to photograph the collections, you have to photograph the women on the street who have bought the things and how they are wearing them and you have to go to the evening events.

Min bioupplevelse blev ett drama i tre akter kan man säga.

Först fick vi se hur den drygt 80-åriga Bill drog på sig sin slitna blå jacka och cyklade ut i gatumyllret på Manhattan. Vi fick följa honom in på redaktionen på NY Times och där följa hans arbete med att välja ut bilder och "designa" sina sidor i tidningen. Vi fick följa honom på premiärer där alla verkade känna igen honom och där dörrar öppnades för honom som antagligen inte öppnas för speciellt många människor. I världen. I dokumentärens inledning får man också se talking heads som beskriver sin bild och professionella relation till Bill, allt från den före detta kollegan på något blad till socitetsdamen som fotograferats av Bill under hela hennes vuxna liv. Under denna första del blev jag uppfylld av glädje över den frejdiga mannen och smått fascinerad över hans livsverk. Jag satt och funderade på hur konsekvent han jobbat på med sitt livs passion - modefotografi. Jag mediterade över mina egna val och vad jag gör här i livet.

Bill: The best fashion show is definitely on the street. Always has been and always will be.

I den andra delen fördjupas bilden av Bill och hans liv något. Vi får se att han bor i en etta utan kök eller toalett i samma byggnad som klassiska Carnegie Hall. Vi får följa med honom på hans favoritställe där han äter sin frukost, eller var det lunch? Eller var det båda? Vi ser en intervju där han berättar att han inte vill ha betalt för sitt jobb, för då skulle han kunna bli, eller känna sig, styrd av dem som betalar honom. Vi hör honom berätta att han aldrig deltar i de ståtliga festerna han bevakar med sitt sökande öga. Han äter inget och han dricker inget på dessa sammankomster. Inte ens vatten. I mitt huvud börjar dokumentären ändra färg eller ton eller vad den nu än representeras av i huvudet. Den "goa gubben" förblir god, men nu mer komplex. Han verkar vara envis som tusan, allt ska vara som han vill ha det annars får det i princip vara. Då hans lägenhetskomplex ska byggas om måste han flytta och vi får följa honom när han går och tittar på nya lägenheter. Hans kommentarer är samtidigt roliga som lite smått oroande.

Bill: Money is the cheapest thing. Freedom is the most expensive thing.

Den tredje delen förändrar min syn på människan Bill Cunningham. Dokumentärfilmaren ställer till slut två mycket personliga frågor, dels om Bill är gay, dels om hans gudstro. Bill reaktion på dessa frågor ställer fler frågor än de besvarar. Det mönster som framträtt under filmen pockar på min uppmärksamhet och jag känner en ännu större ömhet gentemot Bill, men också en stor portion ledsamhet. På något sätt känns det nu som att scenen då Bill mottog den franska utmärkelsen Officier de l'ordre des Arts et des Lettres ur den franska kulturministerns hand än mer viktig.

Bill: It’s as true today as it ever was, he who seeks beauty will find it.

Jag var nog, om inte omtumlad, så väldigt betänksam i alla fall när jag gick ut från biografen. En stark dokumentär. Ett grunt men autentiskt människoporträtt.

Bill: Fashion Week in Paris is exceptional. It educates the eye.

Bill: Oh my god! Look at those shoes!

Detta var en riktigt bra dokumentär. Både intressant och överraskande och som val för Filmspanarträffen tycker jag den var lysande. Jag ger Bill Cunningham New York fyra Adam av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Nu ska det bli spännande att läsa och höra vad de andra filurerna i Filmspanarna hade att säga om filmen:

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord
Jojje på Jojjenito - om film
Killarna på Har du inte sett den?
Jessica på The Velvet Café

Buck (2011)

Buck: I'm helping horses with people problems.

Buck: A horse can feel a mosquito land on its butt...

Buck: You can move a horse with your energy. It's a dance.

Om jag ser en dokumentärfilm sker det oftast på Stockholms Filmfestival eller när de går på tv. Det är sällan jag söker upp dem på dvd och än mer sällan ser jag dem på "vanlig" bio. Dokumentären Buck gick på filmfesten förra hösten och jag hade valt ut den bland filmerna jag ville se. Jag hade till och med en biljett, men så blev jag övertalad att hänga med Vanessa och tjejerna på Sleeping beauty istället och jag bytte biljett och visning. Lätt val! Men nu, nästan ett år senare har jag till slut sett Buck.

Buck handlar om Buck Brannaman, en modern "horse whisperer". Han är duktig på att hantera hästar, och hans filosofi är att det är bättre att göra så att han får hästens förtroende istället för att bryta ner den med fysisk och psykisk terror. Robert Redford's film The horse whisperer från 1988 bygger på det arbete som Brannaman och hans föregångare Tom Dorrance och Ray Hunt utfört med hästar.

Brannaman åker omkring till rancher och stallgårdar nio månader per år och ger fyradagars "kliniker" i hur man hanterar hästar. Han hade en tuff uppväxt med en tyrannisk far som drillade sina söner i cirkusuppvisningar. När modern dog försvann den sista försvarslinjen för den lille pojken. Hans räddning kom via en empatisk idrottslärare som såg märkena efter tortyren på den speniga pojkkroppen. Inom kort omhändertogs Buck och hans bror och de placerades i fosterhem.

Filmen är varm och underbar i det att den visar hur Brannaman trots hans bistra start på livet har vuxit upp och kastat av sig oket av en våldsam far. Han lever nu ett till synes harmoniskt liv med sin fru och den tonåriga dottern, som för övrigt också är mycket bra med hästar.

Brannaman säger i filmen att hästarna är en spegling av sina ägare och att om det är problem med en häst beror det problemet ofta på ägaren. Det är alltså så som jag ALLTID sagt: Det är inte hästens fel! Men denna gång säger jag det UTAN ironi.

Dokumentärens svaghet är historien i historien om den häst Brannaman inte kunde hjälpa. Vi får se och höra i inledningen av filmen om Brannamans suveräna behandling av djuren. Bland annat finns där scener då han styr sin häst i avancerade dressyrformer helt utan att använda tyglarna. Men i slutet av filmen får vi följa en besvärlig ung hingst. Ägarinnan har tagit med den till en kurs hos Brennaman för att få rätsida på hästen. Hästen hade tydligen traumatiserats vid födseln då stoet avled och fölet drabbades av syrebrist. Brennaman menade på att hästen borde behandlas som om den vore handikappad. Som åskådare väntade jag min nu att få se mästaren utföra sina stordåd, men hela den sekvensen rann ut i sanden och hästen kördes iväg i sin trailer mot en förmodad avlivning. Det blev ett ganska snopet slut på den spännande underhistorien.

Men allt som allt var detta en bra dokumentär om en mycket fascinerande man och hans idéer. Jag ger dokumentären Buck tre ryttare som dansar med sin häst av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Brave (2012)

 

Merida: I want my freedom!

Förra helgen blev jag bjuden på lunch och bio av min syster och hennes familj. Lunchen intogs på Stallmästaregården och den var alldeles utsökt. Därefter gick vi alla på den nya Pixar/Disney-filmen Brave, men låt oss kalla den Modig då alla talade svenska. Det var jag, syrran, svågern, och de tre systerbarnen Greta, Melker och Matilda, i åldrarna sex till elva år.

Jag väntade mig ännu en genomtänkt och förträfflig Pixarfilm där både de små och de vuxna fick sig skratt och en och annan tankeställare serverade. Jag hade en vag aning om att filmen skulle handla om en rödhårig prinsessa som var duktig på att skjuta med pilbåge. Hur de skulle få in de sedvanliga popkulturella referenserna i den miljön var en utmaning, skulle det bli en härmning av Shrek undrade jag stilla?

Men nej, detta var något helt annat än jag väntat mig. Är detta en Pixarfilm eller är det en Disneyfilm som säljs som en Pixarfilm? Utan att själv helt kunna definiera vad en Pixarfilm är, ställer jag ändå frågan. Det verkade vara nya regissörer. Vem är Brenda Chapman? Hon har regisserat DreamWorks The prince of Egypt och varit med bland manusförfattarna till filmer som Beauty and the Beast och The lion king. Det luktar Disney lång väg i min nyopererade näsa. Inget fel med det förutom att det kan klassas som falsk marknadsföring i någon mening...

Så vad är Brave för någon film då? Jag hade först tänkt skriva en ironisk revy om hur filmen slår in öppna dörrar och att sentensen att även flickor, inte bara pojkar, borde få göra det de vill med sitt liv är en självklarhet nu för tiden. Men sedan slog det mig att det nog inte var speciellt klokt. Dels skulle jag riskera att efter ett sådant inlägg tvingas spendera de närmaste veckorna med att förklara mig i kommentarsfältet. Men framför allt så skulle jag haft fel. Vi har trots allt ett samhälle där vissa flickor är mycket långt från den frihet som vissa av oss tar för givet. Och vem är jag att kunna avgöra om detta problem är pk och överspelat eller ej. Jag är ju inte en tonårstjej! No sir, jag är inte en tonårstjej som känner mig styrd av mina föräldrar, mamman eller pappan, brodern, farbrorn eller vem tusan det nu kan vara som representerar förtryckarna.

I Brave, förlåt Modig då alla talar svenska, är det mamman som i traditionens namn ska tvinga dottern att gifta sig med en av tre osedvanligt fåniga "prinsar" (söner till klanhövdingar som Meridas föräldrar vill behålla freden med). Merida vill dock skjuta med sin pilbåge och sitta under korkeken och lukta på blommorna, hmm, nej fel film, göra något annat i alla fall. Hennes lösning på problemet ska inte spoilas här men jag antar att det var en allegori för viljan att bryta sig loss hos ynglingar i Meridas ålder. Till slut utmynnar filmen i en kamp mot klockan och jag som fått uppfattningen från någon podcast jag slölyssnat på att filmen skulle komma med ett helt nytt grepp trodde i min enfald ett kort tag att sagan inte skulle få ett tillrättalagt och "lyckligt slut", men ack det var när jag fortfarande trodde att det var en Pixarfilm (vad det nu egentligen innebär!). Nu visade det ju sig att jag egentligen såg en Disneyfilm och då gäller endast slutet gott, allting gott.

Humorn? Jodå den finns där, men inte i överflöd. Det dramatiska delarna dominerar. Meridas tre yngre bröder står för lite hyss, medan Meridas far ska vara charmigt bufflig med stort hjärta, men han framträder mest som en buskisfigur som tagen ur en Stefan & Krister-revy från Falkenberg.

Betyget då? Mina tre systerbarn var stålande glada och uppåt efter filmen så allt var till belåtenhet, både barnens föräldrar och jag var mycket nöjda. Men eftersom mina framtida biobesök inte är beroende av någon förälders välvilja som i värsta fall kan påverkas negativt om en film uttalas vara dålig, kan jag vara helt ärlig om denna film! Jag tycker att detta var en otroligt dålig "Pixarfilm", men en något bättre "Disneyfilm", om jag kan få be dig som läsare att försöka förstå vad jag menar. Betyget blir därefter.

Jag ger Brave två pilar som träffar mitt i prick av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

The Thomas Crown Affair (1999)

Tommy: Do you want to dance or do you want to dance.

En het sensommardag i New York, långsam, trötta medborgare. De nedstiger, uttråkade och leksugna; början till en yster dans. Varifrån? Vi serveras vaga historier om Glasgow, Bryssel, tjurfäktning och ambassadörens son. Så småningom inser man att dessa blott formar en täckmantel för deras mänskliga skepnader. Vi undrar vilka de är?

När leken blir intensivare får vi se mer och mer av deras verkliga existens: ett liv i överkastelse högst upp på en olymp någonstans i Västindien, en tavla som trollas bort, respektfullt förakt för mänskliga faror och värderingar. Det blir allt tydligare att de är oberörbara. Poliser, börshajar, muséechefer och försäkringsbolag är bara stödpunkter i deras lek; de ruggas lite i kanterna men ingen kommer till verklig skada.

Alla män vill vara Tommy och alla vill ha Catherine. Inte du? Är du säker? Jag tror dig inte!

Äntligen vet vi vilka de är.

Under filmens gång får vi se en brokig samling av minimalistiskt men perfekt porträtterade människor: en trött sopåkare, en gammal dam som kände Pissarros son, börsmagnater, muséevakter och andra körsångare. Tommy och Catherine njuter av miljön och statisternas yr, tar för sig, samspelar, kommer nära men kan aldrig bli en del av det jordelivet.

The Thomas Crown affair är ett mytologiskt drama. Musik, miljöer, dialog, bildspel; allt är som att kliva in i en tavla målad av din själ i ett ögonblick av klarsinne. Den är en utomstående åskådares framgångsrika försök att illustrera den slutgiltiga mänskliga idyllen. När du vet vad filmen handlar om är slutet det enda tänkbara. Det är inte ett Hollywoodslut, det är ett nödvändigt slut.

The Thomas Crown affair ligger bortom det mänskliga planet och förtjänar, nej kräver, ett betyg bortom den mänskliga skalan. Därför ger vi The Thomas Crown affair 5.1 små trevliga Renoirer av 5.

Betyg: 5.1/5

Catherine: Men make women messy.

Har du inte sett den? Heistfilmer.

Le Cercle Rouge (1970)

All men are guilty. They're born innocent, but it doesn't last.

Jag blev ju inbjuden som gäst hos Markus, Erik och Johan och deras podcast Har du inte sett den? för några veckor sedan. Resultatet blev ett underbart samtal om heistfilmer. Inför inspelningen skulle vi alla välja en film var som vi ville lyfta upp. Jag valde den suveräna sagan The Thomas Crown affair med Rene Russo och Pierce Brosnan från 1999. Revy extraordinaire kommer imorgon.

Kvällen före podcast-inspelningen var jag så uppspelt inför podderi-äventyret att jag inte kunde hålla mig från att se ytterligare en heistfilm som uppladdning. Valet föll på en lite äldre klassisk heistfilm. Jag hade hört talas om den franska filmen Le cercle rouge vid flera tillfällen, bland andra på en amerikansk podacst som heter Filmspotting. De hade inkluderat filmen i sitt "classic heist movies"-filmmarathon, och de var mycket positiva till den.

Le cercle rouge kom ut 1970 och den är regisserad av franske Jean-Pierre Melville. Detta var den första film jag sett av mästaren och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Handlingen är tämligen enkel. Corey (Alain Delon) kommer ut ur fängelset efter avtjänat straff. Han har fått ett tips på en perfekt stöt av en person inne i fängelset. Samtidigt rymmer Vogel (Gian Maria Volonté) ur polisen Matteis (André Bourvil) händer. Corey hjälper Vogel att unfly de jagande poliserna och de beger sig till Paris där kuppen ska utföras. Som tredje man i gruppen tas mästerskytten Jansen (Yves Montand) in och planeringen av heisten startar. Samtidigt är polisen Mattei Vogel hack i hälarna.

Filmen är mycket lång och än mer långsam. Den är filmad i tunna nästan urblekta färger, sådana färger som jag kopplar till svenska sjuttiotalsfilmer. Det filmen saknar i dialog har den i stil, ett överflöd av cool. Alain Delon går omkring i trenchcoats och hattar samtidigt som han röker cigaretter och ser bister ut. Yves Montand gör sin alkoholiserade ex-polis med bravur. Scener på hur han övar med geväret i skogen kommer efterapas i många filmer, inte minst i The day of the Jackal från 1973 och Jackal från 1997.

Mot slutet, men inte det allra bittra slutet, får vi se heisten utföras i realtid, en cirka tjugofem minuter lång dialogfri kupp mot en juvelarbutik. Den scenen hade jag ju hört om och den var maffig även om denna typ av "actionscener" från förr inte innehåller lika mycket action som vi finner i dagens filmer...

Jag inser att detta är en klassiker, man känner tydligt hur den gjort avtryck på många filmer som kom efter den. Vissa scener i Le cercle rouge kändes vagt igen, andra scener har blivit kopierade rakt av. Filmen är på ett sätt lyrisk och nästan lite meditativ. Jag är glad att jag såg den men den utmärker sig inte så mycket som dess rykte hade gjort gällande. Det kanske är så att den växer vid en andra titt?

Jag ger Le cercle rouge tre Gauloises Caporal av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Här finner du podcastavsnittet jag var med på: Har du inte sett den? Heistfilmer

Firefly - Season 1, Episode 3-5 (2002)

Här kommer de tre nästföljande avsnitten, "Bushwacked", "Shindig" och "Safe". Det är tre mycket olika och bra avsnitt. Väldigt bra. De platsar alla på topp 12 av de fjorton avsnitten.

Som alltid i denna revyserie varnar jag för spoilers... Så om du inte sett Firefly ber jag dig köpa, hyra eller låna en dvd-box och se serien före du läser dessa revyer.

Episode 3: Bushwacked

  Mal: Looks like civilization finally caught up with us. 

Jag inleder med detta quote vilket är lite ironiskt för att i just detta avsnitt får vi på ett sätt för första gången veta lite mer om Reavers och vad deras härjningar innebär, och Reavers är ju som vi alla vet inte speciellt civiliserade.

  River: It's a ghost.

Detta är ett ett av seriens mest spännande avsnitt. Serenity hittar ett tomt rymdskepp som de bordar för att leta efter överlevande, värdefull last eller något annat. Jag brukar hävda att det är Firefly's "Aliens"-avsnitt. Scenerna när de genomsöker skeppet liknar scenerna när Ripley och marinsoldaterna genomsöker byggnaderna i inledningen av Aliens. I båda fallen går de genom korridorer och lyser med ficklampor och spänningen stiger ända tills de finner vad de nu finner.

I inledningsscenen ser vi hur Mal, Jayne, Kaylee, Wash, Zoe och Book spelar ett bollspel. Inara, Simon och River tittar på. Det är intressant att se hur Book har blivit upptagen i gruppen, medan Inara håller sig för sig själv och syskonen Tam fortfarande behandlas som utbölingar.

I dialogen mellan Inara och Simon säger Inara en intressant sak som kan kasta lite ljus på hennes bakgrund. Hon hävdar raka motsatsen om detta i avsnittet Out of gas senare i serien...

  Inara: Well, we're all running from something, I suppose.

Det är också i detta avsnitt man som åskådare får veta en hel del om hur River fungerar. Jag tycker nästan att detta är Rivers avsnitt. Hon har i princip psykiska krafter, eller hon kan i alla fall känna på sig vad som hänt, händer och ibland vad som ska hända. Som när hon vaknar ur en mardröm före de bordat det tomma skeppet och Simon tröstar henne:

  Simon: Bad dreams again? 
  River: No I - I can't sleep. There's too much screaming. 
  Simon: River, there is - there is no screaming 
  River: There was. 

Avsnittets andra del när den nitiske Commander Harken (förträffligt spelad av Doug Savant) förhör besättningen på Serenity är hysteriskt underhållande. Våra hjältar är alla bra under förhören men favoriten är givetvis Jayne som sitter helt tyst och stirrar ner Harken, tätt följd av Wash och hans lustfyllda beskrivning av sin frus bästa delar.

Mal och Harken har en liten ordväxling som visar på Mals kvickhet och som också brukar vara populärt bland fansen.

  Commander Harken: Seems odd you'd name your ship after a battle you were on the wrong side of. 
  Mal: May have been the losing side. Still not convinced it was the wrong one. 

En filmteknisk detalj som är extra tydligt i detta avsnitt är att de spelade in alla scener på och med Serenity's crew med handhållen kamera och i varma färger. Scener på och med The Alliance, rymdskeppet The Dortmunder, på Ariel etc ges i kalla blåa färger och kameran är uppsatt på en "camera dolly" för perfekt stela "shots". Det var ett mycket medvetet och genomtänkt val för att särskilja de två miljöerna. Bilderna på Serenity var "gritty", scener på the Alliance var lika stela och kliniska som "Star Trek"...

Avsnittet är spännande och roligt. Vi får fördjupningar av flera av karaktärerna, framför allt via förhörsscenerna. Bra men ändå "minor Firefly".

Betyg 4/5

***************************************************************************

Episode 4: Shindig

  Inara: You have a strange sense of nobility, Captain. You'll lay a man out for implying I'm a whore,
    but you keep calling me one to my face.
  Mal: I might not show respect for your job, but he didn't respect you. That's the difference.

Shindig är ett festligt avsnitt, lättviktigt och roligt. Det fokuserar helt på relationen mellan Inara och Mal. Avsnittet inleder en dramatisk tråd som följs upp i avsnitten Our Mrs. Reynolds och senare Heart of gold på ett bra sätt. En "lustig" detalj är att Fox visade Our Mrs. Reynolds flera avsnitt för detta, dvs i omvänd ordning. Trist.

De flesta fans gillar Shindig för att Kaylee får klä upp sig i sin layer cake dress. Hon blir rejält sårad av Mal när han fnyser åt hennes önskan att få "klänningen", men landar på fötterna och får till slut gå på fin fest med smält ost.

Avsnittet är ett bra exempel på hur Joss och Tim blandar gammalt med futuristiskt och ändå får det att verka nästan modernt. Den fina festen som Inara samt Mal och Kaylee går på påminner om en bal från 1800-talet med de stora klänningarna och den folkliga dansen, men samtidigt har de osynliga vapendetektorer och svävande ljusstakar i taket.

Inara är ju i fokus i detta avsnitt och hon är absolutely stunning. Hennes frisyrer är ljuvliga. Sen bär den ena sensationella klänningen efter den andra avsnittet igenom, någon indisk, någon asiatisk, och några västerländska. Den grymt vackra benvita klänningen hon har på sig på balen är kostymdesignern Shawna Trpcic's bröllopsklänning som sytts om lite. De som jobbade med Firefly la inte bara ner sin själ i serien utan sina bröllopsklänningar också!

I inledningen av avsnittet får vi se hur Inara är med Mal och Jayne på en stökig bar och hon får se hur Mal stjäl pengar av en buse och sedan åker på ett rejält barslagsmål. Denna scen är lite rolig då det är här Inara börjar reta Mal om att han är en petty thief.  Den används också för att visa hur malplacerad hon är i Mals miljö. Resten av avsnittet visar hur malplacerad Mal är i hennes "arbestmiljö". Spänningen mellan dem båda byggs här upp och jag tycker absolut att Inara-Mal är det bästa paret i Firefly. Utmanarna är ju Kaylee-Simon och Zoe-Wash (och Jayne-Book ?).

Sista scenen i Shindig är avsnittets bästa, Inara och Mal sitter och har för en gång skull en lugn stund för sig själva. Slutsatsen från avsnittet är att ingen av dem passar in i den andres miljö, men att de själva inte heller passar in helt och hållet i sina egna miljöer. Mal är inte en petty thief, han har heder och moral som busarna på krogen och småtjuvar som Badger inte ens kan stava till. Inara för sin del passar inte in som en handelsvara som Mal så vältaligt påtalade både verbalt och med knuten näve. Jag antar att det bara är på Serenity de är i sitt rätta element.

TV-serier kan leva länge på att följa ett par som inte får till det och där man som åskådare får följa alla irrfärdar mot målet, men med tanke på hur kort tid Firefly fick säger jag bara till de unga tu, Inara och Mal: get on with it!

Shindig är kul, ett otroligt bra tv-serieavsnitt på en vanlig skala, bland Firefly-avsnitten är det ett av de på understa delen av skalan.

Betyg: 4/5

***************************************************************************

Avsnitt 5: Safe

  Simon (in Serenity the movie): She always did love to dance.

Detta är Simon och River-avsnittet. De blir båda kidnappade av religiösa hillbilly rednecks som behöver en doktor samtidigt som Sheperd Book blir allvarligt sårad när en koförsäljning åker söderut. Hela avsnittet har en creepy western-känsla över sig. Folket i bergsbyn är vidriga, speciellt "lärarinnan" med hennes religiösa dravel.

Safe handlar om vad som är hem för Simon, River och Book. Avsnittet inleds med en gullig scen från Simon och Rivers barndom. River leker krig där hon hejar på the Alliance. Under hela avsnittet visas hur lite stöd Simon får från föräldrarna när han försöker rädda River. I stark kontrast står Mal som obönhörligt är lojal mot sin "familj", sin besättning. Mal är fadersfiguren som Simon aldrig haft.

  Mal: We won't leave without you.

Ändå var Simon och kanske en och annan tittare helt övertygade om att Mal skulle lämna dem i sticket.

  Simon: Why didn't you leave us?
  Mal: You are on my crew. Why are we still talking about this? Chow in ten. No need to dress up.

Detta är ögonblicket då Simon till fullo förstår att han kommit "hem". Det tar mycket längre för River att nå dit, men det är en annan historia (avsnitt). I inledningen av avsnittet då Simon är upprörd över att Mal har kört med honom (mer likt en storebror faktiskt) är han ironisk och kallar Serenity luh-suh vilket inte gör Kaylee speciellt glad. Kontrasten mellan hans sökande efter sin plats tidigt i avsnittet, och hans känsla av att kommit hem i slutet är tydlig.

Också Book uttrycker att han är glad att han kommit hem efter operationen.

River Tam

Avsnittet är otroligt känslosamt. Vi får för första gången se River hänge sig i dansen. Summer Glau som spelar River är en skolad balettdansös. Hon rör sig som alltid graciöst och hon utför en hel del stunts själv, tex sparken bakom sitt eget huvud i Fruity Oaty Bar-scenen i filmen Serenity.

Här i Safe upplever River en stund av klarhet och berättar för Simon att hon verkligen förstår hur mycket han offrat för att hämta (rädda) henne. Mycket av dialogen i detta avsnitt återkommer i en form eller annan i filmen Serenity vilket gör att Safe är ett av de avsnitt som tydligast anknyter till filmen.

  River: But, I understand. You gave up everything you had to find me. You found me broken. 
     It's hard for you. You gave up everything you had. 
  Simon: Mei-mei, everything I have is right here. 

Många scener mellan River och Simon är hjärtskärande att se på, speciellt om man själv är en storebror. När Simon klättrar upp på bålet är inget öga torrt i salongen! Avsnittets mest känslosamma scen... Som vanligt förutser River vad som kommer hända sen:

  River: Time to go.

Avsnittets roligaste scen är när Jayne går igeonm Simons saker och väljer ut vad han vill ha. Senare när han inser att Mal åker tillbaka för att hämta upp syskonen får han bråttom att lägga tillbaka sakerna i Simons rum, eller slänga tillbaka rättare sagt.

I scenen när Mal och Zoe kommer in till staden med dragna vapen ges en klassiker bland Firefly-quotes:

  Mal: Well look at this. 'Pears we got here just in the nick of time. What does that make us? 
  Zoë: Big damn heroes, sir.
  Mal: Ain't we just. 

Safe är mer ett känslosamt och melankoliskt drama än ett äventyr likt flera andra avsnitt i seriens första hälft. Man kanske kan ana redan här att serien nu kommer slå sig in på lite mera drama, mera känslor, mera humor, mera skämt, mera tortyr, fler horor. JA, allt det där underbara som kommer i de nästföljande avsnitten.

Safe är bittersweet. Det är ett väldigt bra avsnitt, men det är ändå inte högre än på plats 12 av 14 bland Firefly-avsnitten...

Betyg 4/5